måndag 17 december 2007

Det går över

Igår kväll blev Makena minst sagt förvånad! Jojjan kom nämligen mitt under Bolibompa och deklarerade glatt att: "Jag vill gå och lägga mig!".

Till saken hör att Jojjan sedan Bebisen kom, har avskytt att gå och lägga sig. Det har vrålats: "Jag vill INTE sova!!!" i högansky så fort man gjort minsta antydan om läggning. Maken har åtskilliga kvällar legat länge och väl med Jojjan i dubbelsängen (hennes egen säng var bara att glömma!) och försökt att förmå henne att somna. Ett tag dög bara Makena. Jojjan vrålade och vrålade tills Makena kom upp och sjöng: "Lille katt" en miljon gånger och: "Bä Bä vita lamm" minst lika många gånger. Ja Makena, maken och Jojjan har haft det mycket arbetsamt om kvällarna. Men så kom Jojjan alltså igår och sken som en sol och bad om att få gå och lägga sig. När Makena och Jojjan sen kom upp till Jojjans rum, sa Jojjan med samma glada uppsyn att hon i natt skulle sova i sin säng. Makena blev om möjligt än mer förundrad. Men sen fick Jojjan den där luriga glimten i ögat, brast ut i skratt och sa: "Jag bara skoja dig mamma. Jag vill gosa i din säng!" Och visst får Jojjan gosa i Makenas säng så länge hon behöver. En vacker dag vill Jojjan säkert åter sova i sin säng. Om inte förr, så kanske den dagen Bebisen börjar göra anspråk på spjällsängen och Jojjan ska få en ny växasäng.

Bebisen kan också förvåna. Denna har nämligen de senaste två veckorna lekt nattsuddare och inte somnat för än långt in på nätterna. Men så överaskade Bebisen nyligen med att somna för natten redan vid klockan åtta på kvällen. Makena som inte alls var beredd på detta, hade varken bytt tygblöjan mot en (miljövidrig) pappersblöja, eller satt på pyjamas. Så Bebisen fick snällt finna sig i att sova i sina vanliga kläder och vänta med blöjbyte tills första amningspasset vid tolvtiden. Hon verkade dock inte det minsta störd av detta.

Belsamy skriver i ett av sina inlägg att det bästa uppfostringsråd hon fått är: Det går över. Makena kan åt detta bara le och nicka instämmande. För vad än barnen hittar på, bra eller dåligt, så kan man vara säker på en sak: "Det går över!" När man just vant sig vid deras nya beteende, ändrar de sig igen. På det viset blir det i allafall aldrig tråkigt att vara förälder.

Makenas 5-årige son Nonno har dock ända sedan han var två haft för vana att ramla av stolen vid matbordet. Man kan undra när det kommer att gå över? Det händer i allafall inte fullt lika ofta längre. Så Makena har gott hopp om att det kommer att gå över innan artonårsdagen. Man får bara hoppas att han inte då börjar köra av vägen i stället...

fredag 14 december 2007

Helkväll med Bebis

Makena har fått en märklig liten bebis. Oftast beter hon sig precis som man förväntar sig att bebisar ska bete sig. Hon sover mer eller mindre hela dagarna, ammar, bajsar och kissar, och vaknar till liv när sena kvällen kommer. Men ibland överaskar hon sin mamma och beter sig i mor Makenas ögon alldeles besynnerligt. Igår kväll tyckte tydligen Bebisen att det var dax att spela sin mamma ett litet spratt.

Makena och Bebisen hade kvällen för sig själva. Makenas make var på julfest och alla Bebisens syskon sov sött i sina sängar (nåja, Jojjan sov i Makenas säng). Till en början var kvällen lung och skön. Bebisen sov i sin vagn, ammade lite ibland. Makena tittade på TV och plockade lite i köket under reklampauserna. Framåt 21-tiden ville dock Bebisen varken sova eller amma mer, utan började småskrika och kinka och vara allmänt missnöjd. Makena satte henne då förstås i sjalen (som Bebisen vanligtvis alltid blir nöjd och glad i). Men det ville bebisen inte alls veta av. Makena provade då att hålla henne på alla möjliga vis. Dansa, gunga, vagga. Men Bebisen lät sig inte bevekas.

Tillslut bestämde sig Makena för att byta blöja och sätta på pyjamas. Bara för att signalera att det var natt liksom. Då hände det otroliga. Så fort Bebisen hamnade på skötbordet, slog hon upp sina klara blå ögon och blev så nöjd och glad så det var en fröjd åt det. Hon började "prata" med Makena och delade ut en rad oemotståndliga leenden. Makena var förundrad.

Efter den mysiga skötbordsstunden tänkte Makena att nu kunde hon ta sin nöjda bebis och sätta sig en stund vid datorn innan Bebisen slocknade för natten. Ack vad hon bedrog sig! Så fort Makena lyfte upp Bebisen från skötbordet började protesterna att dugga tätt. Makena gjorde provade åter alla sina tricks, men Bebisen bara skrek och skrek. Makena förtvivlade. För skojs skull provade Makena efter ett tag att gå tillbaka till skötbordet där allt varit frid och fröjd. Och kan man tänka sig! Bebisen tystnade på direkten och blev åter sitt soliga jag. Makena stod där vid skötbordet och funderade på vad som var så magiskt med detta hemmasnickrade skötbord? Var det ljuset, färgerna på morgonrocken som hängde intill eller kanske det varma sköna elementet? Vad orsaken än kunde vara, var det uppenbart att det var här Bebisen ville tillbringa resten av kvällen (och halva natten). Makena var alltså låst vid skötbordet och tänkte i sitt stilla sinne att hon kanske borde önska sig en laptop till julklapp. Men en laptop till jul hjälpte ju inte Makenas trötta ben denna sena kväll. Tillslut insåg Makena att där kunde hon ju inte stå i all oändlighet, så hon bestämde sig för att göra det lite bekvämt där vid skötbordet. Proaktivitet kallas det.

En fåtölj släpades in. Makena hämtade juice och en burk pepparkakor och använde tvättkorgen som fikabord. Sen lade hon Bebisen till rätta på sitt älskade skötbord och slog sig själv ner i fåtöljen med sin roman. Äntligen infann sig det lugn Makena önskat sig. En lång stund satt hon där och läste och fikade och gosade emellanåt med Bebisen som verkade må som en liten prinsessa. Efter en bra stund ville dock Makena resa sig och göra lite annat. Hon tog upp Bebisen och gick mot vardagsrummet. Makena hann dock inte gå många steg innan Bebisen åter började väsnas. Bebisen ville ligga kvar på skötbodet. Basta!

Vid halvtolv-tiden somnade Bebisen efter en lång och gosig amningstund. Makena släckte och gjorde sig i ordning för natten. Men just som hon skulle till att lägga sig i sängen, började Bebisen åter göra sin lilla stämma hörd. Makena kunde bara glömma sin sköna varma säng. Tillbaka till skötbordet och romanen. Men när Makenas ögon började gå i kors och bokstäverna flyta samman till ett böljande hav bestämde hon sig för att det fick vara nog! Nu skulle här sovas!

Drygt en timme senare slocknade tillsist Bebisens klarvakna ögon. Makena kunde kraschlanda i sin sängen och få sig några timmars sömn innan nästa dag skulle vara ett faktum. Makena tycker det är tur att maken inte alltid är på julfest!

måndag 10 december 2007

En insiktsfull morgon

De senaste veckorna har Makena av olika (i huvudsak bebisrelaterade) anledningar fått påtok för lite sömn. Det sägs att man inte behöver lika mycket sömn när man ammar. Makena hoppas att det är sant, för hon kommer för tillfället inte i närheten av de åtta timmarnas obruten sömn hon annars behöver för att fungera som en civiliserad människa.

Denna nobeldagsmorgon steg Makena åter upp med för få timmars sömn i kroppen. Hon var argsint och grinig. Betedde sig som om att allt hennes barn sa och gjorde var en konspiration emot henne själv. Men så slog det henne plötsligt att det ju inte var barnens fel att hon sovit för dålig och därför var sur. De sprang ju bara omkring och var barn liksom. Så orättvist då av Makena att gå omkring och småfräsa och ha sig på morgonkvisten. Sömnboven är ju faktiskt bebisen och (om sanningen ska fram) , även en viss roman som Makena ibland har svårt att släppa. Bebisen skulle ju Makena aldrig kunna bli arg på. Varför tillåter hon sig då att bli arg på sina oskyldiga barn frågade hon sig? Makena bytte attityd där och då.

Det fantastiska som nu skedde, var att det helt plötsligt inte alls kändes så fruktansvärt att lalla runt där i morgonrock med barnen stojande omkring sig. Makenas självupptagna attityd hade skymt den kärlek hon ju faktiskt känner för alla sina barn. Nu fick den fritt spelrum igen och morgonen blev inte alls så plågsam som Makena först upplevt den. Visst drömde hon fortfarande om att krypa ner i sin varma, mjuka säng. Men att dricka nyponsoppa och äta ostsmörgås med barnen, var visst inte så tokigt det heller när allt kom omkring.

måndag 3 december 2007

Ekologiska funderingar

Liksom många andra i dessa dagar, funderar Makena en hel del på det här med klimatförändringarna och miljön och vad vi egentligen utsätter vår jord för. När man börjar nysta lite i det hela, upptäcker man snart hur mycket sjukare allt är än vad man först trodde. Och man inser att det krävs stora förändringar i hur vi lever för att sätta stopp på den skenande förstörelsen av jorden. Speciellt är det ju vi i väst som belastar miljön extremt mycket. Makena lärde sig nyligen (när hon såg på Bollibompa med barnen) att om alla i hela världen skulle leva som vi i väst, skulle vi behöva fyra! jordklot. När man hör sådant, inser man att något är väldigt, väldigt fel!


Härom dagen satt Makena och ammade och läste under tiden en artikel i Di Weekend om ekologiskt mode. Tidigare har Makena tyckt att ekologiska kläder, det är väl ändå att ta i och bara nått för miljönördar. Okej, ekologisk mjölk är ju bra och kravmärkta bananer och annat sånt. Men ekologiska kläder? Nu får ni väl ta och ge er liksom. Makena har tänkt om.

Att det är en massa gifter i kläderna vet väl de flesta. Men längre tänker man inte. So what? Jag kör dem i tvättmaskinen en gång så försvinner väl det mesta. Och inte skänker man vårt dyrbara grundvatten en endaste liten tanke. Men får man veta att de stackarna som färgar tygerna, (som sen ska bli våra kläder) står upp till knäna i (de giftiga!) färgbaden. Och att det färgade vattnet sedan släpps ut i dricksvattnet och förstör en hel sjö och vattentillförseln för en hel by. Ja då låter det här med ekologiska kläder helt plötsligt inte alls så dumt längre, utan tvärt om som det enda rätta om man har någon som helst ansvarskänsla i kroppen. Och helt plötsligt känns det minst sagt oetiskt att stödja kedjor som H&M, som ju har som affärsidè att folk (läs ungdomar) ska köpa billiga plagg av dålig kvalité som snabbt går ur mode och sen köpa nytt och moderiktigt bara några veckor senare. Vilket totalt slöseri med jordens resurser! Usch och fy!

Men visst är det svårt att förändra sig. Det tycker även Makena. Hon vill ju t ex gärna köpa söta bebiskläder i retrostil på Lindex. Och de ekologiska klädkedjorna är ju ännu inte så många och ofta dyrare också. Så bra då att det finns andra sätt. Man kan ju (som Makena har som en liten hobby) fynda unika kläder på secondhand. Både billigt och ekologiskt! Och sen har faktiskt Makena den enorma förmånen att få ärva en stor del av hemmets klädbehov av släkt och vänner. Det har hon alltid varit enormt tacksam för. Men nu, med detta ekologiska perspektiv, känns det ännu bättre att hon inte har för vana att hela tiden köpa nya kläder i butikerna till sig och sina barn. Tänk, Makena har faktiskt levt ganska ekologiskt (när det gäller kläder alltså), utan att en ha vetat om det själv.

En annan rolig detalj som det stod om i den där Di-artikeln, var att svart är den färg som belastar miljön alldra mest. Makena (som inte gillar svart så där jättemycket) log för sig själv, men började dock undra i sitt stilla sinne hur mycket orange och brunt belastar miljön? Men hon handlar ju som sagt mest begagnat ändå, så egentligen spelar väl den lilla detaljen inte så där jättestor roll i sammanhanget.

lördag 1 december 2007

Ett litet finger

Igår när Makena och barnen skulle åka hem från stan, var inte den minsta familjemedlemen riktigt med på noterna. Det gick dock ganska bra så länge sällskapet var kvar i stan. Jojjan som satt bredvid sin lilla missnöjda syster gjorde så gott hon kunde. Försökte ge henne nappen, sjöng "Bä, bä vita lamm" och klappade fint på kinden. Det gick förvånansvärt bra faktiskt. Men precis när Makena svängt ut på motorvägen tappades nappen ner på golvet och lillasyster satte igång att skrika i högan sky. Jojjan kunde såklart inte få tag i nappen igen och det kunde ju inte Makena heller där hon satt i framsätet och körde utan möjlighet att stanna. Men Jojjan är inte den som blir rådlös. Som den självklaraste sak i världen lät hon då sin lilla ledsna syster suga på sitt finger istället och den lilla tystnade direkt! Sen satt hon där så tålmodigt i baksätet med fingret i lillasysters mun. Efter någon mil tippade Jojjans huvud åt sidan och även hon somnade gott. Men fingret satt fortfarande kvar och de båda systrarna sov där så sött tillsammans hela vägen hem.

Makena körde hem med varmt hjärta. Och tänkte på det fantastiska i att en liten flicka som själv inte hunnit fylla tre år, kan visa sådan omsorg och vara sin mamma till så stor hjälp. Denna lilla viljestarka dam, som oftast springer runt i det Makenska hemmet utan kläder (för dem vill hon inte ha på sig!) , med håret åt alla håll och prövar sina föräldrars tålamod till bristningsgränsen mer än en gång per dag, visade att hon när det gäller kan uträtta stordåd.

torsdag 29 november 2007

Det glittrar

Tre av Makenas små underbara änglar har den senaste tiden fastnat för att måla med hobbyfärg. Utbudet av färger är dock starkt begrännsat, då de flesta färger som Makena hade i sina gömmor torkat för längesen. Men en färg, glitterguld, hade till barnens stora lycka inte torkat. Och med denna har de målat så att det står härliga till. Över hälften av träklossarna skiftar numera i guld, liksom alla målarunderläggen. Guldkladdiga små fingrar har sedan också vandrat runt i huset och satt sina spår lite här och där. Både bord och stolar glittrar. Och den svarta snurrfotöljen har plötsligt fått nytt skimmrande liv.

Alla kan vi behöva lite glitter och guldkant på vår vardag ibland. I synnerhet i mörkaste november när allt lätt känns grått och kallt. Att stänka lite glitter på sin dag behöver inte vara svårt. Det kan räcka med att stänga av TV:n och istället tända några ljus och se varadra. Eller stanna upp från alla sina vuxenmåsten och istället se barnen och stämma in i deras skämt. Barnens leenden och glittrande ögon kan då ge familjemiddagen en annan ton. Så mycket bättre att skratta ihop än att tjata om att även småfolk ska sitta stilla på sin stol.

Tänk om vi kunde stänka lite glitter på varandra överallt där vi möts. Och låta glittret spridas runt precis som guldglitterfärgen gjort i vårt hus. Avtrycket från en komplimang, ett vänligt ord eller ett enkelt leende stannar länge kvar när vi själva har gått vidare. Precis som glitterfärgen här fortfarande finns kvar till och med på en liten bebispanna. Makena skulle vilja bli bättre på att sprida guld. Och hon hoppas att hon idag lärt sig något av sina älskade glitterspridande barn.

onsdag 28 november 2007

Bebismamma

Makena har blivit bebismamma igen. Och hon har börjat ägna sig åt en del sådana där saker som bara bebismammor brukar göra.

Hon byter ett oräkneligt antal senapsfärgade mini (tyg) blöjor varje dag (och även en och annan på natten).

Hon sitter och ammar ett lika oräkneligt antal gånger per dygn.

På grund av det sistnämnda har hon alltid en flaska vatten i närheten, som hon törstigt häller i sig litervis av dygnet runt.

Hon byter kläder flera gånger om dagen. Ja, det finns det förstås en hel del tonåringar som också gör. Men Makena gör det för att hon inte tycker det är sådär jättemysigt att gå in dränkt i ammningsmjölk och ha vita kräkränder på axlarna.

Hon vet plötsligt allt om vad man ska och inte ska äta för att bebisen ska må så bra som möjligt. Makena har därför för tillfället slutat med mjölkprodukter, börjat dricka rött te och överväger helt seriöst att dricka linfrön blandade med vatten.

Hon har återerövrat konsten att sova med en bebis som antingen ammar eller ligger klistrad på överkroppen. Hon tycker dessutom att detta är ganska mysigt och sörjer inte nämnvärt över att hon inte kommer att kunna sova på magen ännu på många månader.

Men trots att Makena alltså ägnar sig åt alla dessa saker, (som säkert förefaller en smula märkliga för en oinvigd) är hon en helt annan sorts bebismamma nu än hon var när hon blev bebismamma för första gången för snart sju år sen.

Då~

~analyserade hon varje liten stackars prick på den lilla bebishuden och visste allt om smultronmärken, plitor och torsk.

~var besöken på BVC lite av veckans höjdpunkt och hon var alltid full av frågor till den tålmodiga BVC-sköterskan.

~lät hon mycket motvilligt någon annan än hon själv och bebispappan hålla i bebisen. Och varje gång t ex farmor eller farfar ville hålla (vilket ville väldigt, väldigt ofta) satt Makena med alla muskler på helspänn och fick den första tiden ofta kämpa för att hålla tårarna borta tills hon åter fick tillbaka sin älskade bebis.

~prenumererade hon på Vi Föräldrar och läste varje artikel med stort intresse. (Efter en halvårsprenumeration insåg hon dock att samma artiklar började återkomma. Bara med skillnaden att det var lite andra namn på barnen och föräldrarna och lite andra bilder. Då sa Makena upp sin prenumeration).

~litade hon inte riktigt på att ens bebispappan var fullt kapabel att ta hand om bebisen. Och första gången han helt på egen hand skulle ta en barnvagnspromenad till affären, fick han stå ut med ett x antal telefonsamtal från den hysteriska bebismamman.

Så trots att Makena då bara hade en liten (mycket lättskött) bebis att ta hand om, tycker Makena att det är mycket enklare och skönare att vara bebismamma nu, när hon förutom en liten (synnerligen lättskött) bebis har tre barn till att ta hand om. Nu tycker Makena att det var den mest naturliga saken i världen att få en ny liten bebis i huset (även om hon var en aning ringrostig det första dygnet). Makena bara stoppar ner den lilla i bärsjalen (när hon inte ammar eller byter blöjor det vill säga) och fortsätter att ta sig an tvätthögen, planera middagsmaten och ta ett och annat varv med dammsugaren ungefär som vanligt. Fast det är klart. Ibland unnar sig Makena den lyxen att bara sitta och beundra sitt nyfödda barn. Det är ju faktiskt troligtvis hennes sista. "Barn ska njutas" som någon klok människa sa. Och även det blir ju bra mycket enklare nu när Makena slipper ägna massor av tid och energi åt att oroa sig för allt och ingenting som har med den lilla bebisen att göra. Makena trivs riktigt bra med att åter ha blivit bebismamma!



måndag 26 november 2007

BVC

På BB blev Makena ombedd att omedelbart ringa till BVC när hon kommit hem med bebisen. Som lydig medborgare gjorde hon såklart det och fick gratulationer och en BVC-tid att passa. Makena åkte sedan dit på avtalad tid, trots att det blev mitt i fikat (som man inte vill missa, i synnerhet när man ammar!) på Öppna Förskolan. Väl där kläddes den lilla bebisen såklart av under protest och fick sedan lindas in i oumbärliga bärsjalen då BVC-kvinnan var tvungen att hämta en ny våg som fungerade. Tillslut kunde dock den lilla vägas och mätas efter konstens alla regler. Makena funderar på varför det ska vara nödvändigt att åka till en vårdcentral för att göra något så enkelt som att väga en bebis? En natt låg hon och funderade på var man kan köpa en egen våg. Men eftersom ingen våg ännu blivit inköpt kom hon alltså lydigt till vägningsproffset och vägde sitt nyfödda barn. Jojjan som också var med, tyckte det hela var väldigt tråkigt och pratade oavbrutet med mamma om att hon ville åka tillbaka till Öppna Förskolan och äta pepparkakor. I hemlighet höll Makena med henne. Men som den plikttrogna svenska medborgare hon är, stod hon där och log och försökte höra vad den leende BVC-kvinnan sa. Hon såg en aning besviken ut när Makena inte hade en enda fråga att ställa. Sedan fick Makena veta att hon ska komma och väga sin lilla varje måndag den första månaden. Alltså Makena fick inte en rekommendation om att det kanske skulle vara bra att väga en gång i veckan, utan det lät mer som en befallning som inte fick motsägas. Det sägs att det är frivilligt det här med BVC. Makena undrar om det verkligen är så? Den överrumplade Makena fann sig hur som helst själv underdånigt nicka ett jakande svar och fortsatte sedan till sin egen förfäran att nicka när BVC-kvinnan meddelade att hon tänkte komma på ett hembesök i början av december. Sedan åkte Makena och barnen hem. Väl hemma började Makena fundera på varför ett hembesök till en erfaren fyrabarnsmor ska vara nödvändigt? Vad är det hon ska göra hemma hos oss den där BVC-kvinnan som man inte kan göra på vårdcentralen? Ska hon mån tro kolla att Makena håller en acceptabel städnivå för att få ha barn i huset? Ska hon inhämta en massa information från det Makenaska hemmet att föra in i hemliga dokument? Ja, man kan ju faktiskt börja undra. BVC-kvinnan själv gör ju bara sitt jobb, det kan man ju inte klandra henne för. Det är själva BVC-konceptet Makena ifrågasätter. Makena vill inte alls ha hem någon BVC-kvinna till sitt hus, det måste hon väl ändå ha rätt att säga nej till? Kan man tycka iallfall.

Idag är det måndag. Men Makena åkte inte dit. Eventuellt åker hon dit nästa måndag. Det vill säga om det passar den makenska familjen och om Makena själv ser någon poäng med det. Det får den välmenande BVC-kvinnan finna sig i.

onsdag 14 november 2007

När Liva kom till världen


Måndagen den 12:e November vaknade Makena vid 5-tiden av något som skulle kunna vara värkar. Makena ville dock inte låta sig luras om det skulle visa sig vara falskt alarm. Hon har nämligen en del erfarenheter av det slaget sedan tidigare graviditeter. Och än så länge var det ju bara åtta dagar över tiden. Ingenting i jämförelse med de 18 hon gick över med Nonno.



Makena steg hur som helst upp vid 6:30-tiden och varnade maken att det kanske, kanske kunde var något på gång, men antagligen inte så klart. Värkarna fortsatte att komma, hela tiden med ca 10 minuters mellanrum. De var dock inte särskilt svårbemästrade och Makena tog det hela med ro, lagade lite mat, städade lite här och var. Men skyndade sig till fåtöljen för att profylaxandas så fort en ny värk var i antågande. Det enda bekymret var att Makenas make egentligen skulle arbeta denna dag, med början mitt på dagen. Trots att Makena inte egentligen trodde att någon bebis var på väg, kändes det inte helt tryggt att skicka iväg maken. Att stå ensam med tre barn och maken 6 mil bort om det skulle visa sig vara på riktigt kändes inte som ett lockande scenario. Efter velande fram och tillbaka beslutade maken tillsist att vara hemma, utifall att. Makena drog en lättnadens suck och kunde tryggt fortsätta profylaxandas utan att bekymra sig om huruvida det bara var förrädiska förvärkar eller riktiga förlossningsvärkar hon bemästrade. Under hela dagen fortsatte värkarna på ungefär samma sätt och kom ungefär var 10:e minut. Ibland hoppade de över och starkare ibland, svagare ibland. Makena tyckte dock inte att de var så särskilt starka. Ibland tänkte hon: "Äsch då, det var visst inget ändå". Men då, som för att hålla hoppet levande, kom en lite kraftigare värk och Makena fick åter en strimma hopp. Först framåt 15-tiden började Makena verkligen kunna tro att det kanske var på riktigt ändå. Vid 15:45 blev värkarna plötsligt kraftigare och kom lite tätare (ca var 7 minut). Från ingenstans ville Makena genast åka in till förlossningen! Det var ju ändå 3 mil till stan och då skulle det också lämnas barn till morföräldrarna innan slutstation förlossningen. I bilen blev värkarna riktigt kraftiga och kom helt plötsligt var 3:e minut. Makenas make körde de tre milen till stan så fort som möjligt. Makena andades och Boppo satt i baksätet och sympatiandades han med. Väl framme i stan stannade hela ekipaget för att lämna in barnen till barnvakten. Det vill säga, maken rusade med Jojjan under armen och Nonno och Boppo i släptåg till porten där de möttes upp av mormor. Makena andades förfullt i bilen. Maken kom tillbaka häpnadsväckande fort och rivstartade för färd mot förlossningen. Detta visade sig dock inte gå så fort som man i det läget kunde önska. Med full rusningstrafik och landets segaste trafikljus system var det bara att gilla läget. Det var mörkt (naturligtvis) och regnade. Och eftersom fläkten i bilen inte är vad den en gång varit, var maken tvungen att köra med öppna fönster för att få bort den värsta imman och därmed undvika att kollidera med den övriga trafiken eller hamna i diket pga dålig sikt. Makena fortsatte att andades för fulla muggar hela tiden och skakade av frossa. Halvvägs till förlossningen gick vattnet. Och värkarna intensifierades markant! Efter några sekunder kom resten av vattnet och Makena kände tydligt att nu var det krystvärkar det handlade om och ingen tid att förlora. Hon började andas ytterst ytligt och kämpade emot för allt hon var värd. Maken körde som en biltjuv. Först körde den uppstessade maken in på fel ställe och Makena fick skrika åt honom hur han skulle köra och läsa på skyltarna åt honom medan hon gjorde allt för att förhindra barnafödsel i bilen. Äntligen framme. Makena slängde sig ur bilen innan maken knappt hunnit stanna och rusade mot porten. Den var låst! I panik skrek hon åt en intet ont anande förbipasserande kvinna: "Hur kommer man in?" Fick då veta att man så klart ska trycka på en knapp och började frenetiskt slå på alla knappar som fanns för att de skulle öppna. Porten öppnades och i samma veva slängde hon av sig jackan och rusade vidare i på förlossningen. Där möttes hon upp av ett gäng barnmorskor som la upp henne på en säng. De mer eller mindre slet av Makena alla kläder och fick på nått vis på en vit sjukhusskjorta istället, under tiden sängen kördes in på ett rum. Makena hade vid det laget slutat stå emot krystningsvärkarna och krystade förfullt. Maken som ju först varit tvungen att parkera bilen, kom in i förlossningsrummet precis i tid för att höra barnmorskan säga: "Nästa gång kommer huvudet." Efter totalt tre krystningar efter ankomsten till förlossningen var vår lilla flicka född! Tack vare att det gått så fort slapp Makena all jobbig utrustning och fick på det sättet (till sin lycka) en helt naturlig förlossning. Bebisen lades upp på bröstet och Makena var helt i chock och kunde inte fatta att det hela redan var klart! Det tog ett bra tag att landa efter den urladdningen. Men det nyfödda lilla flickebarnet låg där så nöjt och hittade genast bröstet och visade sig vara en fena på att ta rätt grep redan från start. Den lilla familjen lämnades i fred i ca 2 timmar innan barnet skulle vägas och Makena duscha. Makena tyckte detta var jättebra! Det måste ju vara nog jobbigt för en liten nyfödd bebis att lämna sin varma trygga boning i livmodern, utan att dessutom hamna på en kall våg det första man gör. Mycket mysigare då att först få hämta sig i lugn och ro vid sin mammas bröst.



lördag 3 november 2007

Räddad av en trolldeg!

I eftermiddag blev Makena övergiven av maken och skulle alltså helt på egen hand klara av alla sina små. Ja, det brukar ju gå galant för det mesta förstås. Men är den annars så vana flerbarnsmamman höggravid, med arghormoner rusande i kroppen och barnen trötta och rastlösa är det en helt annan femma kan Makena intyga. Vid 16:30-tiden, när ett barn för sjuttioelfte gången började gråta för en yttepytte motgång, var paniken nära. Just då fick Makena emellertid en lysande ide! Istället för att låta paniken skölja över henne som ett stormande hav, styrde hon genast kosan mot köket. Där slängde hon snabbt ihop den klassiska trolldegen och ropade till barnen att de skulle få en överraskning! Och kan ni tänka er. Som i ett trollslag blev alla de makenska barnen som ljuvliga små lamm där de satt och degade runt bordet. Faktum är att de hade så kul med denna deg, att de nästan höll på att missa Bolibompa. Att Makena sedan (trots sin enorma mage) fick krypa på alla fyra och rädda mattan från tusentals små degklumpar tog hon med ro. Makena hade ju räddats från nervsammanbrott och de makenska barnen hade haft så roligt som bara barn kan ha med en liten färglös (ja, karamellfärgen var förstås slut) degklump. Detta mina vänner, var dagen då Makena fann sig räddad av en trolldeg!

måndag 22 oktober 2007

Morotstjejens återtåg

För längesedan, när Makena ännu var singel och fattig student, var hon ständigt på jakt efter reapriser i mataffärerna. En gång kom hon till sin stora glädje över 2 kg morötter för endast 5 kr! Nu råkade detta ske under en rast, och hon hade alltså inget annat val än att ta med den stora påsen med morötter tillbaka till lektionen. Lite sugen och hungrig som hon var (näringsbrist pga dålig studentkost?) drog hon sedan oblygt fram sin morotspåse och började knapra. En liten skolflicka (som sedermera skulle visa sig bli Makenas svägerska) fick syn på denna galna student som satt och åt morötter mitt ibland fikande studenter och annat löst folk och gav Makena några roade kommentarer. Makena som var supernöjd med sitt fynd lät sig dock inte generas det minsta, enfaldig som hon var (är?).

Några veckor senare (Makena reserverar sig här för eventuella minnesluckor) föll det sig som så att Makena blev mer och mer bekant med den lilla skolflickans äldre bror (som sedermera till allas stora förvåning skulle visa sig bli Makenas make). Den lilla skolflickan kallade då hela tiden Makena för morottjejen, istället för hennes riktiga namn. Detta bjöd Makena så gärna på (kär och galen som hon höll på att bli).

Dags dato, en make, snart fyra barn och ett antal flyttar senare, börjar den där morottjejen åter göra anspråk på Makena. Makena har nämligen åter upptäkt hur fantastiskt användbara dessa orangea rötter är! Numer ser hon nämligen alltid till att ha en påse fräscha morötter (dock inte fullt så billiga som när det först begav sig) i kylskåpet. Morötterna som näst intill dagligen kommer till god användning, äts fortfarande råa, om än skalade och skurna i smidiga små stavar.

Numer är det dock inte bara den återuppståndna morotstjejen själv som äter med god aptit, utan morotstjejen har fått tre små morotsbarn som även de storligen uppskattar dessa goda stavar. Kurrar magarna lite på de små en stund innan maten är klar, trollar Makena, aka morotsmamman, raskt fram dessa magiska stavar och friden i huset återställs genast. Varje Söndag innan morotsmamman och hennes familj åker till kyrkan, tar hon sig också tid att skära upp en eller flera morötter att ta med i väskan. Morötterna kommer sedan väl till pass när alla trötta och hungriga kyrkobesökare ska åka hem igen. Innan barnen ens hinner komma på att de ska gnälla, slåss och bråka, langar så morotsmamman fram dem, morotsstavarna, och den 30 minuter långa hemfärden kan avnjutas i frid. Senast idag, använde sig morotsmamman åter av detta sitt genialiska trick. Morotsmamman kom nämligen på att hon ju måste hinna storhandla innan hon skulle hämta Boppo från skolan och då skulle ingen lunch hinnas med förrän de alla kommit hem igen. Ingen fara på taket. Som vanligt fanns det ju massa härliga morötter i kylen, som bara låg och väntade på uppstyckning. Strategiskt togs dessa sedan fram en liten stund innan morotsmamman och barnen var framme vid affären och alla tre kunde ladda sig med x antal stavar för att sedan klara handlingen utan blodsocker fall. Ja, för det är ju inte bara morotsbarnen som behöver lite extra energi ibland. Morotmamman själv knaprar förstås också på förfullt för att hålla sitt (ofta skiftande) humör i schack. Knaprar gör hon också då och då om kvällarna när morotsbarnen sover och suget efter något att stoppa i munnen blir för stort. På så sätt undviker morotsmamman att stoppa i sig allt för mycket onyttiga, hälsovådliga saker. För även om hon inte längre är en fattig student som äter bristfällig kost, gör det blivande morotsbarnet (som ännu befinner sig i morotsmammans mage) att morotsmamman ständigt lider av järnbrist och därför också ofta drabbas av ett oemotståndligt sug. Tänk om Makena inte kommit på att hon i själ och hjärta faktiskt är en morotstjej och istället trott att hon var en godistjej? Då hade hon säkerligen haft många fler kilon att släpa på och ruinerat sig på tandläkarbesök efter det att hennes blivande morotsbarn kommit till världen. Därmed inte sagt att morotsmamman klara sig på enbart morötter när suget sätter in. Nötter, torkad frukt och mörkchoklad behövs förstås också. Men de där morötterna fyller ändå sin funktion och minimerar som sagt sockerintaget avsevärt. Den lilla skolflickan visste inte hur rätt hon hade den där dagen hon döpte Makena till morotstjejen, den saken är klar!

måndag 15 oktober 2007

Syskonkärlek och en vit liten socka


Nonno och Jojjan gungar tillsammans länge, länge. Nonno håller stadigt igång farten. De två syskonen skrattar och skojar med varandra. När de gungat färdigt springer de tillsammans till lekstugan. Nonno klättrar upp på taket med en pinne. Med den hamrar han och spikar på taket. Makena anar att han fått viss inspiration från pappa och hyresvärden Tomas som gjort precis detsamma under helgen. (Fast de hamrade på Nonnos och hans familjs hustak och inte på en lekstuga förstås). Jojjan håller till inne i lekstugan och kokar Gulaschsoppa. Emellanåt kikar hon ut genom fönstret och pratar med Nonno som alltjämt befinner sig på taket. En liten Bella kommer och vill vara med hon också. Jojjan konverserar glatt med den oväntade gästen genom fönstret. Efter en lång stund verkar taket vara klart och Nonno kommer ner. Tillsammans springer då Nonno och Jojjan mot en brunn. Det visar sig att stenarna runt omkring brunnen fått fötter och ben och nu hoppar de under höga rop ner i brunnen en efter en. Pinnhammaren finns fortfarande i Nonnos hand. Snart förvandlas den emellertid till en borr och Nonno börjar borra ner i sanden i jakt på en skattkista. Jojjan och hennes nya bekantskap Bella stannar vid brunnen och de hoppande stenarna ytterligare en stund. När Bellas mamma säger att Bella ska hem och äta mat, utmanar Nonno Jojjan att springa ikapp med honom till gungorna. Som den lille gentlemannen han då och då kan visa sig vara, låter han Jojjan vinna. Nonno sätter sig på gungan och Jojjan tar nu fart på sin storebror. Hon lyckas så bra med detta att Nonno fascinerat utbrister att Jojjan absolut måste vara den duktigaste 2-åringen i hela världen, eftersom hon klarar att ta fart på en 5-åring!


Makena har under tiden suttit på en bänk (icke frostbeklädd) i det milda sköna oktobervädret, djupt lättad över den totala harmoni som nu plötsligt råder. Stickande på en liten vit babysocka kan hon nu pusta ut efter sammandrabbningen som föregick lekparksbesöket. Då var nämligen Nonno på sitt värstaste humör och skrek och vrålade till sin mamma som visst inte förstod nånting. Och Jojjan som inte ville vara sämre hon, stämde högljutt in när Makena lugnt bad henne gå till toaletten och kissa. Skrikande "Du är dum mamma!" om och om igen, slog Jojjan dessutom sitt huvud i en dörr i samma veva och decibellen på skriket ökade markant. Makena förtvivlade och undrade hur hon skulle överleva förmiddagen.


Men nu sitter hon alltså där på bänken och förundras över den totala förvandlingen som ägt rum i samma ögonblick de tre anlänt till lekparken (som vrålarna först inte ens ville gå till). Och mammalyckan återvänder till hennes hjärta och hon får åter hopp om framtiden när hon ser den påtagliga syskonkärleken blomma som allra bäst. Solen tittar fram och fullbordar lyckan och den lilla sockan hinner precis bli klar innan det är dax att ta ett barn i varje hand och åter vandra mot bilen.


torsdag 11 oktober 2007

Makena blir upprörd!

Just precis nu blev Makena en aning konfunderad och ganska upprörd med för den delen. Detta sedan hon läst dessa råd om vad man behöver som nybliven förälder.

Hon läser först att bebisen sannolikt kommer att tillbringa mycket tid i barnvagnen, så denna måste därför utrustas med kudde. Makenas bebis (och många andras med) kommer dock inte att tillbringa särdeles mycket tid i denna "oumbärliga" vagn. För Makenas bebis kommer istället att befinna sig tätt intill sin moders bröst, gosigt inlindad i en färgglad sjal. Makenas bebis får sitt livsnödvändiga behov av närhet tillgodosett och Makena får händerna fria (slipper köra en vagn farm och tillbaka över en tröskel t ex) till annat som händelsevis kan behöva göras i ett hem med ytterligare tre barn. I och för sig har Makena inte mindre än två liggvagnar stående i garaget. Men det beror helt enkelt på att den ena av dem var en helt oemotståndlig skönhet från 1965 som Makena bara snubblade över på Myrorna en dag och den andra en gåva från Makenas snälla (absolut välmenande) syster.

Nästa "måste-pryl" är enligt barnmorskan Ingela Wiklund en barnsäng. Även Makena kommer troligvis att använda redan befintlig vagga och spjällsäng, men hon känner många föräldrar som haft en spjällsäng stående oanvänd (av bebis alltså, till förvaring kan den ju alltid komma till användning) under hela bebistiden. För deras bebisar ville hellre sova nära mamma i hennes säng och även Makenas alla barn har den första tiden sovit som bäst under mammas varma täcke, nära till hennes goda mjölk. Och inte bara bebisarna, Makena har också sovit bättre med bebisen nära till hands, eftersom hon på det viset sluppit stiga upp vid varje nattamning.


Kläder kommer på tredje plats i Wiklunds lista. Ska detta tolkas som att barnvagn och spjällsäng är högre prioriterat än kläder i vårt kalla nordiska klimat frågar sig Makena? Hon frågar sig också varför i hela världen bebisen måste ha småbyxor ovanpå blöjorna? Makenas bebisar har iallafall aldrig haft något sådant och de verkar alla tre ändå ha vuxit upp till välmående barn vad Makena kan se. Omlottröjor har hon dock provat, men snabbt förkastat till förmån för de bra mycket mer praktiska bodysarna som faktiskt finns nu för tiden.

Sen kommer vi till ett intressant kapitel. Nämligen blöjor. Här kommer en rad rent ut sagt häpnadväckande påståenden från ovan nämda "expert". Pampers och Libero höjs genast till skyarna. Direkt efteråt antyds att alternativet till (miljövänliga?) papperblöjor, dvs tygblöjor, skulle vara farliga för naturen!? Känner verkligen inte Wiklund till alla miljövidriga ämnen som används vid tillverkning av blöjor och har hon aldrig ägnat det enorna sopberget av kasserade engångsblöjor en enda tanke? Makena tror att hon har fått betalt för att säga så där. Man skulle vidare vara en förälder som inte spenderar tid med sitt barn om man använder tygblöjor enligt samma "expert". Hur hon får ihop den logiken har jag inte ringaste aning om. Däremot vet jag att Jojjan (som varit tygblöjebarn!) varit nära sin mamma minst lika mycket som sina "papperblöjkompisar". Jojjan såg nämligen som bebis och upptill 1,5 års ålder till att hennes mamma Makena befann sig högst en meter ifrån henne. Helst skulle hon förståss vara i famnen dygnet runt!

Om bilbarnstol och skötväska (iof överreklamerad) har Makena inte så mycket att säga. Är man bilburen så ska bebisen såklart sitta i en bilbarnstol ,eller babyskydd för att vara korrekt. Men korrekthet verkar ju å andra sidan inte så högprioriterat för denna artilkeskribent. Skönt i allafall att Ingela och jag kan vara överens på en punkt.

För under nästa punkt, hygienartiklar, spärrar Makena återigen upp ögonen. Hon har nämligen fått veta att just Idominsalva är mycket allergiframkallande. Upprörande att inte Ingela fått veta det under sin kostsamma utbildning! Och varför skulle bebisar överhuvud taget behöva dessa salvor om nu pappersblöjorna Libero och Pampers är bra? Bara en liten undran kära Ingela?

Här slutar listan på bra-att-ha saker och listan med onödiga saker tar vid. Och här når också Makenas förvåning helt nya oanade höjder. Ja, första meningen får till och med Makena (som faktiskt är en ganska snäll och mild själ) att ilskna till! "Bärsele. Kan man köpa senare om barnet uppskattar att bli buret." Makena saknar här ord! Rätta mig om jag har fel, men vilken bebis i hela vår vida värld uppskattar inte att bli buret??? Visst, inte alla bebisar uppskattar att bäras i sele (det gjorde inte Jojjan heller) men alla bebisar som Makena någosin har träffat på har uppskattat att bli burna! För den förälder som inte vill få kramp i armarna och dessutom som sagt behöver dessa värkande armar till annat, kan Makena här återigen inte låta bli att sjunga bärsjalens lov. Att detta (åtminstone för Makena) helt oumbärliga hjälpmedel och i särklass bästa babypryl alla kategorier inte ens nämns, är i Makenas ögon mycket anmärkningsvärt.

Men Makena har vid det här laget för längesen slutat att egentligen förvånas av Wiklund och hennes alla absurda påståenden. Hon kan bara ledsamt nog konstatera att en stor skara, intet ont anande blivande föräldrar, kommer att svälja Wiklunds alla "råd" med hull och hår. Detta i tron att en verklig expert på barn har talat. Sorgligt.

onsdag 10 oktober 2007

M som i mamma

Igår vid middagsbordet var hela familjen Makena samlad. Makena frågade sin äldste son Boppo hur han hade haft det i skolan denna dag. Boppo berättade då att de arbetat med bokstaven M.

"Man skulle skriva ett M och sen rita en bild till med nått som började på M..."

...sa Boppo och tittade på sin mamma Makena med en filurig och nästan lite förälskad blick.

"...då ritade jag min mamma!"

...fortsatte han sen efter sin lilla konstpaus och ansiktet sprack upp i ett stort kärleksfullt leende. Makena fick sen både en varm innerlig kram och puss på kind. Då blev Makena så där glad och varm i hjärtat som vi mödrar kan bli och alla små bekymmer, trötthet av foglossning och graviditet och alla andra anledningar till allmänt dåligt humör var för en stund som bortblåsta.

tisdag 9 oktober 2007

Nyponsoppelycka

Makena, kunde idag gå så pass bra att hon klarade att köra Boppo till skolan. Ett inte så litet framsteg med tanke på hur helgen tedde sig. Något annat än att just köra vägen till och från skolan hade dock inte Makena tänkt sig, klädd i trasiga och fläckliga mysbyxor som hon var. De Makenska barnen var dock av en helt annan åsikt. När de två barnen förfärat insåg att denna biltur inte ledde någon annanstans än hem igen, gjorde de allt för att få Makena att ändra sig. Nonno körde den bedjande snäääääälla-mamma-stilen, medan Jojjan helt sonika satte igång med att högljutt skandera: "Inte åka hem mamma!" om och om igen där vi åkte på motorvägen, utan möjlighet att vare sig stanna eller vända, som var Jojjans orubbliga krav. Makena började då i sitt trötta lilla huvud fundera på om det fanns något hon kunde göra för att uppfylla sina älskade barns önskan. Visst kunde vi egentligen åka till kyrkis som skulle öppna om c:a 45 minuter. Att under tiden fördriva tiden i lekparken utanför var ju inga problem. Makenas allt annat än passande byxor, okammade hår, oborstade tänder och krympta ylletröja var ett större problem. Sitta och småprata och fika i det tillståndet kändes inte särskilt lockande. Alternativ lekpark då? Ja, ju mer Makena vägde den möjligheten mot att komma hem med två ledsna uttråkade barn, ju klokare verkade den. Makena föreslog därför lekparksmöjligheten och förslaget godtogs bredvilligt.

En lekpark, med möjlighet att parkera alldeles intill ut valdes. De Makenska barnen rusade iväg mot sandlåda, klätterställningar, gungor och klättervägg. Makena tog sig i maklig takt till närmsta (frostbeklädda) bänk. Där slog hon sig ner och kände den moderliga lyckan sakta stiga i sitt bröst, då hon såg sina barns odelade glädje över att få rusa runt från grej till grej och LEKA i den för dem helt nya okända och till synes mycket spännande parken. Att Makenas fingrar och fötter var nära att förfrysa var ett litet pris att betala i sammanhanget.

När Makena en stund senare bjudits på låtsas pannkaka med äppelmos och två knapriga låtsasäpplen och Nonno kört klart med den kvarglömda bilen i sandlådan, gjordes en ny spännande upptäkt. Nonno fick nämligen syn på några nyponbuskar, fyllda med röda (mer eller mindre frostskadade) nypon som fanns planterade runt omkring parken. Makena berättade då så pedagogiskt att detta var nypon och av dem kan man koka nyponsoppa! Nonno gav sin mor en fascinerad blick och styrde sen genast kosan mot de röda frukterna. Här skulle plockas nypon!

Ett litet nyponberg senare blev även Nonno uppmärksam på den bitande kylan och tyckte att det var dax att åka hem och koka nyponsoppa. Eftersom Jojjan av någon anledning (troligen kall rumpa) plötsligt glömt att man inte brukar kissa i byxorna och Makena var allt annat än varm där på bänken, tyckte även hon att det var ett ypperligt förslag.

Till förmiddagsfika kunde sen de tre frusna lekparksbesökarna nöjt njuta av hemmakokt nyponsoppa och ostsmörgås kring köksbordet. Eller rättare sagt, de Makenska barnen kunde njuta av ett halvt glas nyponsoppa var och Makena fick nöja sig med te, då mängden nypon (om nu sanningen ska fram) var ganska blygsam. Så fick då Makena blodad tand för nyponsoppekokning (efter denna sitt livs första kokning), och funderar nu i skrivades stund hur man bäst bör bära sig åt för att hitta vilda nypon till framtida kok? Tips någon?

söndag 7 oktober 2007

Foglossningens positiva sidor


"Det finns i allafall en intressant sak med den här foglossningen..."

...utbrister Maken fascinerat när han kommer ner till kaoset som råder efter gårdagen när den handikappade Makena var ensam med barnen.

"...det är att man inser hur mycket du gör när du inte har foglossning!"

Ja, detta var ju knappast någon nyhet för den handikappade Makena, men alltid kul när uppenbarelsen når makens medvetande.

"Jag fattar inte hur du lyckas hålla huset så städat annars med de här barnen som stökar ner hela tiden???!"...fortsätter han sen.

I och för sig är det inte "så städat hela tiden" men kaos brukar det oftast inte vara. Och nej, det kan ju vara svårt att förstå för en make som tror att städning går ut på att flytta stöket från ett ställe till ett annat ställe och inte till sitt rätta ställe. Som hemmamamma har Makena nu efter några år lärt sig att den metoden inte är så bra (om man vill få det städat alltså). Dessutom har hon det senaste året fått professionell utbildning i ämnet "ha så städat hela tiden" genom ett par ovärderliga hemsidor. Den ena sidan står för utbildningen och leds av en hurtfrisk dam som kallar sig Flylady. Genom hennes kloka och genomtänkta metoder har hemmets vårdnad numera börjat gå som en dans (dvs säga när Makena orkar och inte har tappat modet) och från att ha varit det ständiga frustrationsmomentet för Makena blivit riktigt rolig sysselsättning om dagarna! Den andra hemsidan tjänstgör som Makenas arbetskamrater och kollegor. När den sidan såg dagens ljus blev städningen ännu roligare tyckte Makena, som sedan dess har gjort Skrubba till startsida på familjens dator och har sin skinande diskbänk som skärmsläckare på den samma. Nördigt tycker nog de flesta, inspirerande tycker Makena! Klart att det inte är lätt för den oinvigde, outbildade Maken som till vardags sysslar med helt andra saker än damsugning, leksaksorganisation och renbäddning att förstå hur det går till att hålla ordning på saker och ting.

Men när den (numer) professionella Makena blivit förvisad till sittande läge och således fått mycket begränsade möjligheter att uppehålla hemmets alla nya lysande rutiner, får den oproffsige Maken chansen att visa vad han går för. För Makena hittade så klurigt på att Maken och barnen skulle ha städtävling tillsammans för att rensa upp lite i röran. När Makena föreslog detta vid frukostbordet utropade Boppo: "JAAAAAA!" och Nonno: "NEEEEEEJ!". Maken tittade upp lite chockat från sitt morgonkaffe, men nickade med lite motvilligt.
Resultatet nådde kanske inga förtjusande höjder, trots att Boppo verkligen gick in för det hela med liv och lust och till och med utropade mitt under brinnande städiver: "Jag vill allldrig sluta städa!". Hade alla deltagare bara haft samma motivation och effektivitet som han, hade hela huset säkerligen gått från dammigt kaos till skinande ordning på nolltid. Men dessvärre fanns det även vissa svagare länkar i denna tävling också. Dessa utgjordes av Maken, Nonno och Jojjan, som inte var fullt lika effektiva i sina metoder (för att uttrycka sig snällt). Nonno tappade fokus ungefär varannan sekund och Jojjan trodde Maken lekte häst där han låg och plockade pärlor på golvet. Makena hade i allafall vansinnigt roligt åt hela spektaklet och lite bättre såg hemmet ut efter målgång (dvs när Maken var tvungen att åka till jobbet) iallafall, alltid något!
Denna morgon har Makena således svagt kunnat skönja iallafall ett par positiva sidor av denna förfärliga foglossning: Makena får underhållning på hög nivå alldeles gratis och Maken får än mer orsak att i framtiden prisa sin fantastiska hustru! ;-)

lördag 6 oktober 2007

Foglossning och en gammal sliten stol

Foglossning! Det där hemska som jag tidigare bara hört talas om ifrån mången medsystrar, har nu på ett brutalt sätt även drabbat mig. Nu har det gått så långt att enda sättet att komma till sängen igår kväll var att maken fick uppbåda all sin manliga styrka och bära sin hjälplösa hustru upp för trappen till sovrummet. Visst kan det låta romantiskt, men jag föräkrar att färden uppför trappan snarare fick mig att känna mig som en handikappad flodhäst än en ung skön brud. Flodhästen var också mycket, mycket förtvivlad över detta sitt tillstånd med tanke på att den starke maken nästa dag skulle vara tvungen att gå till jobbet. Hur skulle det gå till att ta hand om tre barn i detta mycket handikappade tillstånd helt på egen hand? Jag kunde bara inte se det ske. För hur snälla och hjälpsamma barn jag än har, kan de ju inte gärna bära omkring på sin gravida mamma och själva laga mat till sina hungriga magar. Föga anade jag då att en gammal ful och trasig kontorsstol skulle bli den räddning som jag så desperat behövde.

Efter en välbehövlig och skön sovmorgon kom så dagen jag kvällen innan fruktat. Maken skulle inte åka förrän efter lunch, så fortfarande hade jag några timmar på mig att klura ut hur jag sedan skulle ta mig igenom resten av dagen. Åt min frukost och placerades sedan i kontrosstolen framför datorn (mitt tidsfördriv och andningshål när orken sätter stopp för all annan aktivitet). Där framför skärmen gick det så plötsligt upp för mig ett ljus! Det stod med ens helt klart för mig. Jag skulle klara av dagen genom att rulla mig fram på denna hjulförsedda stol! Klart som korvspad!

När så maken senare lämnade mig åt mitt öde strax efter lunch satte rullandet igång. Boppo, Nonno och till och med Jojjan har sedan dess villigt turats om att ömsom putta, ömsom dra sin kära mamma runt på nedervåningen. När de tröttnat har jag också för egen maskin kunnat ta mig fram, om än med viss ansträngning ska medges. Började sakta förstå lite av hur det kan kännas att vara rullstolsbunden när jag kryssande mellan köksbord, diskbänk och köksskåp i maklig takt plockade undan lunchen. För det gick faktiskt även om det tog betydligt längre tid än det vanligtvis skulle ha gjort. För mig har denna gammla kontorsstol (som absolut sett betydligt bättre dagar) gett hopp för den närmsta framtiden. Man vänjer sig faktiskt otroligt snabbt vid nya omständigheter. Nu känns de här två dagarna ensam med barnen inte längre ångestframkallande , utan bara som rejält jobbiga utmaningar som jag blir tvungen att klara av. Lyckligtvis är maken åter ledig på måndag då Boppo ska till skolan. Hur det sen ska gå låter jag för tillfället bli att tänka på.


fredag 5 oktober 2007

Världens bästa familj!

Den senaste veckan har vår storkille Boppo flera gånger om dagen sagt saker som:

"Visst är vi världens bästa familj!"

"Du är världens bästa mamma!"

"Jojjan är världens bästa lillasyster!"

"Nonno är världens bästa borsa!"

"Visst har vi världens bästa pappa!"

Kan försäkra att det värmer hjärtat något enormt! Speciellt med tanke på att jag (mamman) lider av konstant aptrötthet och nu dessutom drabbats av fruktansvärd foglossning och därför inte alltid är mitt allra gladaste jag om man säger så...

"Tack min kära mamma!" sa Boppo (och log kärleksfullt) just nu när jag hjälpt honom med hans pärlhalsband.

Och Nonno sa just i denna stund:

"Nu kommer du att bli glad mamma!"
"Det här är till dig!" (Visar ett pärlarmband med ett rosa hjärta på)

Vad gör det då att hemmet förfallit till oigenkännlighet pga att jag knappt kan röra mig, att middagen för längesedan borde ha varit påbörjad och att tvätten legat i tummlaren i sissådär två dagar nu!

Jag älskar mina barn!!!

tisdag 28 augusti 2007

Höstens första morgon

Hösten är här (om nu någon lyckats missa det)! Och jag kan säga rent ut att jag välkommnar den INTE!!! Den eländiga hösten med dess bittra kyla och elaka snålblåst hade också mage att komma just den morgon då jag för första gången sedan i juni var tvungen att komma iväg tidigt (7:20) med alla barnen själv! Det är inte riktigt schysst tycker jag. Här är man van att temperaturen ligger runt 20 grader. Man halkar i en kjol (det enda plagg jag fått på mig den senaste månaden ska tilläggas), drar på sig ett linne och stoppar sen fötterna i sandlerna, så är man fit for fight. Detta gäller ju även barnen förståss, som gått klädda i skjorts, T-shirt och sandaler hela sommaren. Så lättvindigt och bra. Och inga tider har vi haft att passa heller, utan har kunnat äta frukost långt in på förmiddagen utan att det har gjort något alls.

Men så slängs man brutalt in i verkligheten med dunder och brak en morgon i augusti (som i allafall ska vara en sommarmånad!). Trött och grinig (av att behöva gå upp före 7 istället för efter 9) drog jag, än så länge lyckligt ovetande om höstens grymma återtåg, på mig min trogna följeslagare jeanskjolen och det obligatoriska linnet och släntrade ner för trappen för att få fram lite frukost. Boppo kommer skuttande iklädd vanliga sommarutstyrseln och de två andra barnen har inte ens vaknat. So far so good. Men så råkar jag slänga ett öga på termometern...8 grader!!! Och min värld rasar samman! Här går man och tror att man ligger, om inte bra, så hyffsat bra till i tid iallafall och så inser man att man har vandrat i en illusion den senaste halvtimmen. Skyndar mig att med mycket övertygande stämma förklara för Boppo att han faktiskt måste ha långbyxor OCH långärmad tröja idag. Sen rusar (nåja lunkar) jag upp till min garderob och börjar rota efter något som är lite varmare än kort kjol och som dessutom (the tricky part) funkar till min växande mage. Inte precis med i den icke existerande tidsplaneringen om man säger så. Hittar tillslut ett par byxor som med nöd och näppe går att ha under magen. Men nu ligger vi riktigt illa till tidsmässigt. De övriga två väcks och vi lastar i oss gröt i rekordfart (Jojjan han nog knappt fatta vad som pågick innan jag lyfte ner henne för påklädning) och sen skulle vi ut i bilen då. Men alla måste ju ha sockar och jackor och väderpassande skor på sig också! Alltså, man kan helt plötsligt inte bara gå ut igenom dörren, utan måste anpassa klädseln efter utetemperaturen också. Minns knappt hur man gör. Men på något mirakulöst sätt lyckas jag ändå hitta det mesta i höstmunderingsväg och vi kommer iväg blott 15 minuter försenade. En prestation om jag får säga det själv! Naturligtvis kommer Boppo försent till skolan och inte han jag kamma håret (överkurs i sådanahär situationer ju!). Men han kom till skolan iallafall. Jag kunde ju lika gärna ha satt mig ner och gråtit och struntat i alltihop, tänk på det. Och jag var faktiskt trots allt rätt nöjd med min insats, även om huset lämnats hals över huvud med diskbänken full av disk och Boppo fick åka i sandaler pga att hans sportskor låg dyngsura ute i gräset. Jag bestämde mig dock där och då att imorgon, ska jag minnsan vara förbered och rustad till tänder! Då ska Boppo stå på pricken i god tid innan fröken kommer och torra sportskor ska han ha på fötterna också! Den skoninglösa hösten ska inte få mig på fall igen!

lördag 25 augusti 2007

Konsten att få ett pojkrum städat

Tänk dig ett killrum med tre bilmattor som (nästan) täcker golvet. Tänk dig även en våningssäng i ena hörnet, en provisorisk rutschkana i anslutning till den, en svart fåtölj i ett hörn och en riddarborg på sniskan i motsvarande hörn. Tänk dig sedan mattorna täckta av allt ifrån mängder av lego, klossar, bilar och kapplastavar till diverse småskrot i form av pappersklipp, små pusselbitar samt ett gäng oidentifierbara småpyttlar. Skulle du böja dig ner, skulle du snabbt inse att även utrymmena under säng, rutschkana och fåtölj är välfyllda med ovan nämnda saker. Som grädde på moset kan du även här och var hitta någon smutsig socka och skitig kalsong. Do you get the picture?

Tänk dig sedan en mamma (med stor gravidmage), bekvämt tillbakalutad i ovan nämnda fåtölj, försedd med papper och tidtagarur. Mamman har ett förnöjt leende på sina läppar. Leendet beror på att hon framför sina ögon skådar något hon många gånger drömt om, men aldrig någonsin trodde skulle bli verklighet. Vad i hela världen kan vara en så underbar syn i ett så kaotiskt rum undrar du säkert nu? Jo det ska jag berätta. Framför mig på golvet ser jag nämligen två grabbar, 5 och 6 år gamla, rusa fram och tillbaka, städandes det röriga rummet så snabbt och effektivt de någonsin kan! Visst låter det som en dröm! Och jag kan tillägga att på dryga 15 minuter var rummet nästintill perfekt städat! Nu hör jag er sjunga i kör: "Tell me how? "Tell me how?" Lugna, lugna, ni ska få höra hur detta mirakel kunde inträffa.

I egenskap av ordningssträvande moder, har jag provat många metoder genom åren för att få killarna att hålla sitt rum fint och städat. Vi har t ex kört med att rummet ska vara städat innan Bolibompa, med resultatet att de ofta säger att de ändå inte vill se på Bolibompa. Vi har kört med fem minuters städning varje kväll, vilket oftast har resulterat i att de släpar sig fram över golvet och bara hinner få en bråkdel av stöket undanröjt innan tiden är ute. Vi har kört med att dela av rummet i zoner som ska städas i tur och ordning med pauser emellan. Detta brukar dock ta en hel dag och en hel del peppning från ansvarig vuxen framåt eftermiddagen. Ingen effektiv metod alltså. Vi har även kört flera varianter av "tävlingsstädning" där killarna utmanar varandra på olika sätt. Även detta har varit föga effektivt, eftersom killarna har helt olika nivåer av tävlingsinstingt inom sig. Boppo går in för det hela med liv och lust! Medan Nonno håller uppe farten max i en minut. Sen blir det gråt och tandagnisslan från den senare, för att den tidigare vinner och denne i sin tur klagar på att han får göra ALLT! Som ni hör har vi verkligen försökt att hitta ett fungerande koncept för detta speciella rum, som har en otrolig förmåga att förfalla på bara några minuter. Men så kläckte jag en dag en ny idé som gav det ovan beskrivna strålande resultatet!

Jag tog ett papper och delade upp det i tre kolumner. Första kolumnen fick heta: Sak och under den rubriken listades sen alla saker upp; lego, kappla, smutstvätt, pusselbitar osv. Nästa kolumn fick rubriken: Tid. Och tredje och sista kolumnen fick rubriken Placering. Sedan satte jag mig då tillrätta i den (nu flera gånger nämnda) svarta fåtöljen med detta protokoll och tidtagarur och ropade på pojkarna. För de nyfikna grabbarna förklarade jag att det nu skulle bli tävling mellan leksakerna! Deras uppgift skulle bli att samarbeta och städa en sak i taget enligt listans ordning och när de ropade "KLARA", skulle jag stoppa tiden och föra in den i protokollet. Spänningen bestod i att för varje "sak" försöka pressa tiden så mycket som möjligt för att se om denna "sak" kunde få bättre tid än den förgående? De köpte hela konceptet rakt av och gav järnet! När allt var städat förde vi sen tillsammans in rätt nummer under placeringskolumnen och korade guld, silver och bronsmedaljör. Pojkarna tyckte det hela var jättekul och även om man fick peppa Nonno lite extra (som har lätt för att tappa fokus) så har jag aldrig sett dem båda tillsammans städa sitt rum så effektivt. Vi har kört denna nya variant flera gånger till sedan dess (med samma goda resultat) och detta på deras egen begäran! Så det finns goda indikationer på att denna städmetod kommer att bli betydligt mer långlivad än alla dess föregångare!

torsdag 23 augusti 2007

En historisk dag

Igår, den tjugoandra augusti 2007, var en historisk dag (eller kväll för att vara helt korrekt) i den Makenska familjen! Denna kväll fyllde jag nämligen bilen med alla barnen, satte mig vid ratten och styrde kosan mot fotbollsplanen. Detta, mina damer och herrar, var alltså dagen då jag för första gången i mitt liv körde ett barn till en fotbollsträning. Och en ny tidsepok var inledd.

Det hela kändes mycket stort och speciellt för fotbollssonens föräldrar. Modern å sin sida satt där i bilen och riktigt kände historiens, eller rättare sagt, framtidens vingslag. Hon kunde se sig själv köra till än den ena träningen efter den andra, höra sig själv heja och skrika sig hes under otaliga matcher, i det att hon undrade i sitt stilla sinne hur mycket bensinpengar som skulle komma att göras av med under epokens kommande år?

Fadern å sin sida, var mycket besviken över att inte han fick äran att beskåda sin förstföddes livs första fotbollsträning och ringde otåligt den närvarande modern en bra stund innan träningen ens var slut för att höra hur det hade gått. Han lät sig emellertid lugnas en aning då modern lovade att sonen själv skulle ringa så fort han tränat klart.

Sonen själv verkade dock ta det hela med ro. Självklart var han överlycklig över att äntligen få sin dröm uppfylld! Att få börja i fotboll har nämligen stått högst upp på listan sedan minst ett år tillbaka. Så glädjen var det inget fel på. Men man kunde kanske ändå tänka sig att han skulle känna sig lite spänd och aningen nervös inför detta stora nya. Han ville ju t ex ha mamma med sig första riktiga skoldagen i 1:an, trots att han ju gått ett helt år i F-klass och kände de flesta. Men nu, när han skulle till en fotbollsplan han aldrig hade beträtt, låta sig ledas av ett par fotbollstränare han aldrig någonsin träffat och spela fotboll med ett helt gäng (hela huvudet längre) främmande pojkar, var han inte det minsta betänksam eller rädd. I bilen på väg dit, betedde han sig helt normalt och harmonisk (vilket han inte gjorde på väg till första skoldagen) och väl framme vid planen kastade han sig genast in i spontant fotbollsspel med de vilt främmande grabbarna och vinkade glatt adjö till moderna efter bara någon enstaka minut. Han såg helt enkelt ut som en fisk som flämtat på den torra stranden och som nu äntligen fått komma i vattnet!

En liten stund innan träningens slut, slöt modern och de två övriga barnen upp vid planens kant för att se på när dessa knattar spelade fotboll. För jag antar väl att det var det de gjorde, även om det hela mer påminde om ett gäng yra höns som alla ville ha samma sädeskorn, eller möjligen någon form av rugby (det var uppenbart att tränarna inte hunnit gå igenom grunderna för passningsspel ännu). Roligt att se på var det i alla fall och ännu roligare att se lyckan i sonens ögon och hela kroppsspråk. På väg till bilen fick jag sen höra alla detaljer om uppvärmningen, ”kanonen” och allt annat de fått göra under denna första fantastiska träning.

I dag på eftermiddagen satt han sen på gungan här hemma och suckade över att dagarna inte går att spola fram, så att onsdagen skulle vara här nu genast igen. Han kan bara inte fatta att man är tvungen att vänta en hel vecka tills nästa fotbollsträning. ”Man får ju gå i skolan varje dag, då måste man väl kunna få spela fotboll varje dag också!” resonerade han. Som moder är jag dock mer än lättad över att inte behöva skjutsa till träning mer än en kväll i veckan… än så länge…



måndag 20 augusti 2007

Skolstartskoversation vid frukostbordet

mamma: "Hon verkar bra din fröken."
Boppo: "Ja..."
Boppo: "Men hon har en tjock mage!"
Nonno: "Då kanske det kommer ett till klassbarn sen."

fredag 17 augusti 2007

Ny barnblogg

Den senaste tiden har vår dotter (här kallad Jojjan), börjat prata så det står härliga till! Hon säger så mycket roliga, finurliga och busiga saker att jag bestämde mig för att starta en ny blogg med bara samtal med henne. Vill ni ta del av hennes pladder, så hittar ni henne här!

torsdag 16 augusti 2007

Jojjan blir en aning förbryllad

För ett par dagar sedan firade vi vår bröllopsdag. Inte mindre än 8 år har vi nu varit man och fru! För att bevisa mig sin fortsatta kärlek (eller kanske för att bevisa att han inte glömt vilken dag det var?) kom då maken strax efter 7 upp med frukost på säng!

Nu ligger det till som så i denna familj, att just i augusti duggar det tätt med sängfrukostar. Först fyller Nonno, sedan maken och så har vi ju då vår bröllopsdag bara några dagar senare också. Jojjan såg förundrad ut när först Nonno firades med frukost på säng (eller på golvet nedanför för att vara korrekt). Vi förklarade att Nonno fyller år! Nonno fyller 5 år idag! Nästa dag var det ju sen åter dags. Pappa fyllde år.

Inte långt därefter kom då vår bröllopsdag och återigen vankades det mackor i sängen (till Jojjans stora förtjusning). Hon hade vid det här laget börjat fatta att när man äter i sängen, då fyller någon år. Och eftersom det ju var pappa som denna gång stod för brickbärandet med tillhörande ljus, blommor och sång, drog hon naturligtvis den logiska slutsatsen att det nu var mamma som fyllde år...

Jojjan: Mamma år!
Pappa: Nej, det är ingen som fyller år...
Pappa: ...vi firar att mamma och jag varit gifta i 8 år!
Jojjan: Nej, mamma tretti år! (mycket bestämt)
Pappa: Ja, mamma är tretti år, men vi har varit gifta, tyckt om varandra, i 8 år (försöker här dra ner det hela på en 2,5-årings begreppsnivå)
Jojjan: Nej! Mamma tretti år!
Jojjan: (Vänder sig mot mamma liksom för att försäkra sig om att hon har rätt): Mamma tretti år?
Mamma: Ja, mamma är tretti år. Men vi har varit gifta i 8 år.
Jojjan: (Blir tyst en stund, sen utbrister hon glatt):PAPPA 8 år! (Nöjd över att äntligen ha löst mysteriet)
Pappa: Nej...

Där och då gav vi upp försöken att förklara vidare. Kändes liksom inte som att vi skulle komma någonvart.

Senare den dagen utbrister Jojjan gång på gång: Pappa 8 år!

onsdag 15 augusti 2007

Reflektioner efter att ha bakat en chokladkaka

Vad är en chokladkaka att reflektera över tänker nog de flesta av er med det samma. Ja det kan man undra? Men vad ni då inte förstår, är att jag nyligen överträffat mig själv genom att baka just en chokladkaka! Att baka chokladkakor hör nämligen inte till vanligheterna när det gäller mig. Anledningen var att min make fyllde år (inte jämt tack och lov!) och jag kände liksom att man som äkta fru borde uppmärksamma detta på någe vis. Presenter ville han inte ha, och inte vet jag vad jag skulle kunna hitta på heller för den delen. Dessutom skulle han egentligen ha jobbat sent den dagen och inte kommit hem alls. Men så ringer han på eftermiddagen och meddelar att han visst kommer hem. Detta medförde blandade känslor måste jag nu förläget erkänna. Visst är det alltid underbart att få hem sin älskade make, men eftersom det ju var hans födelsedag, så skulle jag ju i så fall bli tvungen att uppmärksamma detta som sagt.

Missförstå mig inte nu. Självklart vill jag att min make (som jag älskar passionerat) ska känna sig hedrad och uppvaktad på sin dag, det är inte det. Saken är bara den att jag kommit underfund med att jag lider av någon slags "kalas-present-fobi", eller vad man ska kalla det. Så måste det vara. För varför skulle annars alla sådanhär tillfällen så ofta framkalla förträngning, magont (lindrig sådan dock) och stora portioner dåligt samvete i mitt system?

Ta bara det här med presenter. Alla verkar älska både att få och ge presenter (i synnerhet min syster) medan jag själv skulle vara själaglad om inget i den vägen över huvud taget existerade. Eller åtminstone inte var så ofta förekommande. Varför kunde vi inte fira vart fjärde år som med OS ungefär? Då skulle nog till och med jag kunna se fram emot och uppskatta det hela. Jag menar, vi vanliga dödliga skulle ju inte stå ut med ett OS varje år (även om sportfånarna säkert skulle jubla). Men nu när de varit så kloka att inte utsätta oss för alla dessa tävlingar mer än vart fjärde år, kan nog i alla fall de flesta av oss tycka det hela är lite festligt och trevligt. Ni förstår bilden va?

Här kommer nu dock ännu en risk för missförstånd. Jag vill glädja människor, återigen inte där problemet ligger. Men när det börjar närma sig tiden för någons födelsedag (för att inte tala om jul!), så slår mitt förträngningssystem automatiskt på. Jag vill helt enkelt inte tänka på det. Och förträngningen fungerar så väl att jag till och med höll på att glömma att köpa presenter till Nonno som nyligen fyllde 5 år. Katastrof! Hade visserligen köpt ett svärd i god tid (och kände mig så nöjd med mig själv), men sen föll hela presentgrejen i glömska. Fick inte så lite panik när jag insåg vad som höll på att ske strax innan vi skulle ha 5-årskalas. Iväg till staden, hela vägen (2,5 mil) bedjande till Gud om hjälp för denna svårbemästrade uppgift att köpa presenter. Förstår om detta låter hellöjligt för merparten (troligen alla) av er, men för mig är det en påtaglig verklighet. Som alltid förstod Gud mig så väl och hjälpte så gärna till med lite presenter. Ja, det måste ha varit Gud. För allt gick så otroligt lätt, smidigt och ångestfritt! Stannande av en tillfällighet vid ett köpcentrum och fick (vilket man aldrig får) parkeringsplats precis utanför entrén. Gick in och inom en timme hade jag hittat massa perfekta presenter som jag liksom bara sprungit på och jag hade kors i taket till och med tyckt det var roligt! Det kära vänner, ser jag som ett kvalitativt mirakel. För en stund fick jag uppleva glädjen i att köpa saker som skulle göra någon (i detta fallet min son) glad och det var en härlig och ovan känsla!

Sen har vi det här med kalas. Visst går det an att gå på andras kalas, de kan ju vara riktigt trevliga. Bara de inte är för stela och seriösa förståss. Men att ordna egna kalas, det är en helt annan femma. Har fortfarande tydligt i minnet hur jag våndades för Boppos 6-årskalas förra året. När skulle det äga rum? Hur skulle det läggas upp för att bli roligt (och inte för utmattande för föräldrarna)? Och vad skulle det bjudas på? Dessa och många andra frågor brottades jag med i veckor innan, trots att det ju bara var ett simpelt litet 6-årskalas det handlade om. Nu blev kalaset lyckat och alla inblandade hade det roligt. Och efteråt undrade jag ju varför jag gjort en så stor prestationsgrej av nått som egentligen var så enkelt?

När Noono skulle ha kalas, stod svärmor för allt fix. Och jag tror inte hon förstår hur tacksam jag var för det! Utbrast där vid kaffebordet hur skönt det var att hon gjort allt, "för jag är ju ingen kalasmänniska". Hon och de övriga vid bordet förstod inte alls vad jag menade, utan refererade glatt till 25-årskalset jag ordnade några år tidigare för min make. "Det gjorde du ju jättebra!" Ja, folk var imponerade över maten (som jag hade gjort påtok för mycket utav) och alla verkade ha trevligt, medan jag sprang där fram och tillbaka för att se att allt fylldes på och funkade. Så det är nog inte det att jag inte kan fixa kalas, för det har jag ju bevisligen klarat några gånger. Men det är den här "ångesten" innan, jag bara inte kan bli klok på. Liksom andra fobier och dylika mystiska företeelser är även detta totalt ologiskt. Varje gång står jag där lika förundrad över att allt gick så lätt, trots obehaget innan.

Så var det ju även med den där chokladkakan som drog igång alla dessa funderingar. Jag var uppriktigt sagt förundrad över hur enkelt det faktiskt varit att få till en fin chokladkaka, med glasyr till och med! Jag som sett någon brun, odefinierbar sörja framför mig, fick där och då en aha upplevelse om att chokladkakor ju inte är nån konst att göra! Varför har jag gått och trott det i hela mitt liv? Och maken blev mycket rörd och tacksam över vårt lilla överaskningskalas med barnasång, hemgjord pizza och glaserad chokladkaka toppad med färska bär. Han som känner mig kunde inte fått en bättre present än en hembakt chokladkaka sa han. Bakverk är nämligen hans kärleksspråk nummer ett och när det kom från mig som har ett kärleksspråk som inte kan tyda presenter och bakverk så vidare bra, gick det rakt in i hjärtat.

Frågan som då hänger kvar i luften efter allt detta svammel är: Varför har jag drabbats av denna ologiska fobi? Någonstans måste det ju ha börjat! Gräver jag i min barndom (som man väl brukar göra i sådana här fall?) kan jag inte erinra mig en enda situation som skulle ha kunnat utlösa något åt det här hållet. Jag ser bara glada saftkalas med grannbarnen, min röda cykel som jag fick när jag fyllde 6 och andra ljusa födelsedagsminnen framför mig. Kanske får jag helt enkelt lämna orsakerna där hän och istället börja fobiträna mig själv?! Jag kunde kanske börja köpa presenter när folk minst anar det, under det att jag mediterar för mig själv "Jag är inte rädd jag kan flyga". Det vill säga, jag är inte rädd för att människor inte ska bli glada och jag ska misslyckas, jag kan ordna underbara kalas och köpa fantastiska presenter! Tycker ni inte det låter som en bra strategi? Sen får jag väl lita på att experterna i min närhet, dvs min make och liten syster, lotsar mig varligt fram i denna (för mig) skrämmande värld. För att jag måste få bukt med denna min eländiga fobi, det står helt klart! Är man som jag snart mamma till fyra barn, lär det ligga måååånga kalas och presenetinköp framför. Så här är ingen tid att förlora. Nu är det självterapi på högsta nivå som gäller! Wish me luck!

söndag 12 augusti 2007

Stormsteg mot en hälsosammare familj!

Jag har väl alltid (läs sedan jag fick barn). Inser här och nu att livet innan barn känns väldigt, väldigt avlägset...vad gjorde man då egentigen, nån som minns? Förlåt, försöker igen. Jag har väl så länge jag kan minnas (betydligt närmre sanningen) varit intresserad av att äta nyttigt och leva allmänt hälsosamt. De senaste veckorna har jag dock fått ytterligare en rejäl knuff åt det sundare hållet. Jag läser nämligen just nu (av och till) Motboken- 52 tips för en hälsosammare familj av Maria Borelius och Marie Bloom. En mycket läsvärd och framförallt tänkvärd bok, men man måste ta den i etapper för att hinna smällta all chokerande ny kunskap man får. Kapitlet om mat är inte att leka med kan jag intyga. Gillar du McDonalds, hotdogs och blandsaft eller kanske köpta fiskpinnar och mariekex får du tänka om, mildt uttryckt. Själv försöker jag ta till mig bokens budskap bit för bit och försöker att inte få panik över alla hemskheter som säljs i affärerna. Kex har jag inte köpt sedan några veckor tillbaka, saftflaskorna står i skåpet med bibehållen mängd kvar och ungarna har börjat undra varför det aldrig finns sylt hemma längre. Det och lite till har förändrats i vårt hem, hittills.



Men så idag när vi var i affären (som man då tror säljer nyttig och ogiftig mat), frågar först Boppo mig vilken dag det är. Söndag svarar jag. Ja, men då var det ju lördag igår och vi fick inget godis! Av en händelse råkar vi stå alldeles intill naturgodisstället just i detta ögonblick. Boppo får syn på det exotiska godiset och skyndar sig att tillägga att jag ju sagt att vi ska börja köpa nyttigt godis istället (alla i familjen får veta bokens budskap vare sig de vill eller inte, eftersom mamman har ett stort behov av att ventilera allt hon läser). Javisst, det har jag ju sagt minns jag ju. Så där och då tas ett nytt stort steg i hälsosamhetens tecken! Det kändes faktiskt oerhört stort när jag stod där och delade ut riktigt nyttigt naturgodis till mina tre små ivriga barn och inte sockerprepparerad, tillsattsstinn smågodis, med vem vet vilka mängder färgämnen i. Vi provsmakade varsin bit i bilen och jag frågade lite smått tvivlande om de tyckte om det? JA! blev det förvånande svaret och hela vägen hem fick jag sen (vid sidan om körningen) hindra min 2-åring från att äta upp alltihopa på en gång.



Efter att vi sedan hade ätit vår söndagsmiddag (för första gången i mitt liv bestående av en riktig söndagsstek!) fick barnen de tre sätta sig och titta på film, ätandes popcorn och naturgodis. En liten bit in i filmen (Cars, som det sett sjuttioelva gånger) ropade de själva att de ville ha vatten också. Observera, vatten, inte saft eller läsk, utan vanligt hälsosamt vatten (nått måste jag ha gjort rätt)! Nån timme senare var faten renskrapade, så när som på lite popcorn och vattenspill. Och åh, vad det kändes gott i mammahjärtat att mina älsklingar hade kunnat ha en mysig filmstund tillsammans, utan att få i sig mängder av en massa (ursäkta uttrycket) skit och dessutom var helnöjda allihop! Borelius och Bloom skulle ha varit mäkta stolta över mina framsteg mot min hälsosamma familj, tror ni inte?!



Ps (Nu funderar jag bara på hur man ska få skola och söndagskola att sluta ösa sötsaker över mina intet ont anande barn? Nån som har nått förslag?) ds

fredag 10 augusti 2007

Min lille konstälskare

Igår fyllde vår lillebror (Nonno alltså) hela 5 år! Han har längtat som en tok efter sin födelsedag sen i januari ungefär, så nu hade förväntningarna nått skyhöga höjder på alla paket han skulle få. Som en liten mjukstart (eller snarare rivstart ) fick han ha kalas hos sin älskade farmor och farfar i Västergötland några dagar innan dagen D. Ett mycket lyckat kalas med alla kusinerna och även gammelfarmor inbjuden. Ett kalas innehållande allt från paketöppning (såklart), något som inte kan kallas annat än "ruggbybrottning" (ett under att ingen blev skadad eller ens ledsen) och fiske från bryggan nere vid sjön i kvällssolen.

Men nu var det ju igår han egentligen fyllde år. Vi skulle traditionsenligt överraska med frukost på sängen, men blev här tvungna att mota tillbaka födelsedagsbarnet till sängen innan detta var möjligt. Än har han uppenbarligen inte vett att ligga kvar och låtsas sova som man ju själv gjorde som barn, men det kommer väl med åren. Hur som helst fick vi en mysig stund där på bilmattan med äggmackor, choklad och tända ljus. Storebror Boppo hade ansträngt sig till max och ritat en ovanligt fin teckning till sin lillebror (annars har han inte så mycket tålamod allas för teckning). Det är nu vi kommer till det här med konstälskare. När Boppo deklarerade att han ritat en teckning som födeledagspresent, blev Nonno påtagligt överaskad och glad över detta. (Ha nu hans skyhöga förväntningar på födelsedagen i minnet) "Har du ritat en teckning till mig!" svarade han med förundran i rösten. Sen rullade han förväntansfullt upp bilden och började noggrant studera varje detalj. Han och Boppo satt lutade över teckningen och gick igenom alla aspekter av "mästerverket":

N: Titta en brygga!
N: Och en sjö!
N: Men varför är det inga båtar i sjön? Och varför har du inte gjort några stolpar att binda fast båtarna i?
N: Fast man kan kanske binda fast båten i bryggan, det är ju små stolpar på den.
N: Har människorna ätit upp nästan alla äpplen, det är ju så lite äpplen kvar? (Studerar äppelträdet som mamma inte ens sett).
B: Jag ska räkna... Det är sju stycken.
N: Mm och ett päronträd också.
N: Men varför har du inte ritat nån himmel?
B: Det går ju inte.
N: Jodå, man kan bara göra så här, och här och här ( visar med fingret över papperet.)

Så här fortsatte det en bra stund. Och undertecknad och konstälskarens pappa satt förundrade över vilken glädje och fascination Nonno visade för en enkel barnteckning, ritad på tio minuter strax innan. Vi frågade oss hur många barn som skulle bli så glada för en simpel teckning på sin födelsedag? Till saken hör i och för sig att Nonno själv älskar att rita teckningar (de flesta föreställande bilar på racerbanor) och lägger ned sin själ i dem. Han kan vara uttråkad och rastlös (hände t ex på en grillfest nyligen), men så föreslår man att han ska rita en teckning, så lyser han upp! Skulle inte förvåna mig ett dugg om denne lille känslige kille visar sig vara en konstnärsbegåvning när han växer upp. Men ändå, att bli så glad för en teckning när man förväntar sig fina presenter tycker jag är enormt fascinerande.

Efter allt stohej över teckningen fick han sen även ha skattjakt som ledde till en ny cykel. Denna blev han förståss också väldigt glad över (cyklig är en annan av hans passioner här i livet). Men faktum är att han ägnade avsevärt mer tid till att studera teckningen, än att "kolla in" nya coola cykeln...

torsdag 9 augusti 2007

Boppo börjar blogga

Inspirerad av Lallamen och hennes son, har nu även min 6-åring fått starta en egen blogg. Med tanke på hans skrivarglädje som redan börjat spira, kändes en blogg helt rätt för honom (tack för idèn Lallamen). Så härmed välkommnar jag alla intresserade att ta del av vad som kan röra sig i en levnadsglad liten 6-årings hjärna. Ni hittar honom här. Enjoy!

onsdag 8 augusti 2007

Detta välsignade tillstånd

Vet att bloggen legat i dvala i stort sett hela sommaren, men det har sina förklaringar. Först och främst har det berott på sommar, semester och att det helt enkelt varit för fint väder för att sitta inne vid datorn (ja jag är, hör och häpna, helnöjd med sommaren!).

Men mycket har det nog också berott på detta välsignade tillstånd jag för närvande befinner mig i. För i den flod av psykiska och fysika förändringar jag här nedan kommer att ge er en liten inblick i, tycks min inspiration till bloggskrivande helt ha virrat bort sig. Med detta ältande av gravititetsfenomen gör jag ett tappert försök att finna den igen (om nån undrade alltså).

Jag inser att jag hör till de mer lyckligt lottade som har förhållandevis lindriga graviditeter. Men det hindrar inte det faktum att jag ständigt frustreras över att ha intagits av hormoner, som tycks se det som sin stora uppgift att göra livet surt för mig. Helt plötsligt gråter jag floder för allt och inget och ungarna undrar varför jag helt plötsligt flyr i panik med tårarna sprutande från matbordet utan (för dem och inte maken heller för den delen) någon uppenbar anledning. Ena dagen vaknar jag full av inspiration att omfamna dagen med alla dess bestyr, för att nästa känna mig låg, deprimerad och utan minsta lust att ta mig för något alls. Minst sagt frustrerande! Jag som precis byggt upp en massa bra rutiner och fått hemmet med allt vad det innebär av tvätt, städ, matlagning och organisation att gå på räls. Och så spårar allt helt skoningslöst ur. Inte hjälper det att allt fungerar vissa dagar, när de andra dagarna snabbt och effektivt raserar allt man byggt upp. Men eftersom det inte precis är första gången jag drabbas, kan jag ändå hålla en viss distans till mig själv och vandra i förvissningen om att allt detta går över.

En annan sak mitt välsignade tillstånd nu som bäst håller på att ta kol på, är min nya goda vana att morgonpromenera. Jag har nämligen nu under sommaren gjort det till en daglig rutin att starta dagen med en stort glas citronvatten och sen snöra på mig skorna och ge mig ut på en rask promenad i skogen här intill. Jag kan inte nog uttrycka hur underbart detta är! Man vaknar till ordentligt på en gång och låter inte sitt dåliga morgonhumör förstöra hela förmiddagen. Man får kraft och mod för dagens uppgifter och dessutom en god portion motion! I början gick det trögt ska medges, en kort runda i lugn takt (babysteps som vi Flyladyfans säger). Men dag för dag ökade konditionen och med den inspirationen så till den grad att jag ibland bara inte kunnat låta bli att jogga istället för att gå. Helt underbar känsla! Men nu under de två senate veckorna har kroppen och graviditetsmagen börjat säga ifrån på skarpen. Jag har tvingats korta min sträcka och slå ner rejält på takten. Till och med en kort promenad i lugnast tänkbara tempo resulterar nu obönhörligen i en kavalkad av sammandragningar. Eller så gör promenaden mig trött och utpumpad istället för uppiggad. Så det känns som denna min vana måste läggas på hyllan. Mycket motvilligt inser jag detta. Frågan är hur inspirerad jag kommer att vara i november (när bebisen kommit) att återuppta morgonpromenerandet? Det är ju liksom lite lättare att komma igång till fågelsång och junisol, än piskregn och bitande kyla...men jag ska göra allt som står i min makt, det är en sak som är säker!

På sistone har jag också börjat känna av klassiska graviditetskrämpor som foglossning och halsbränna och tyvärr dalande järnvärde (jag lever på hoppet att vårt frekveta grillande av kött ska råda bot på det sistnämnda). Men jag försöker se allt detta från den possitiva sidan (det gäller mina bra dagara förstås), dvs att slutet börjar närma sig, om än inte med stormsteg än på ett bra tag och att då allt detta går över. (Att jag sen istället kommer att drabbas av ett antal mindre roliga krämpor till följd av en förlossning och då dessutom kommer att ha en liten, totalt beroende, ständigt ammande och bajsande liten person att ta hand om, troligen utrustad med avsevärt mindre sömn än i dagsläget, förtränger jag än så länge.)

Men som alla som nån gång haft en liten individ växande inom sig vet, finns det ju tack och lov även underbara och härliga saker att tillskriva sitt välsignade tillstånd. Glädjen att känna små händer och fötter röra sig under skinnet och medan man känner sparkar och kullerbyttor undra vad det är för en liten personlighet man har där inne. Ett helt nytt liv som anförtotts oss! Och dag för dag knyter man an allt mer till detta lilla underverk som snart ska bli en del av vår härliga växande familj! Det är väl dessa possitiva asspekter av graviditenen som givit upphov till namnet välsignat tillstånd tänker jag. För visst är barn en fantastisk välsignelse, trots allt obehag man får på köpet. Det tycker åtminstone jag!

onsdag 20 juni 2007

Tusen tack Bolibompa!

Nu tror ni kanske att det precis varit allmänt eftermiddagskaos med trötta och griniga barn här? Och att undertecknad nu när Bolibompatimmen är slagen, äntligen ser sin chans att pusta ut lite? Medger att så varit fallet ett x antal eftemiddagar i denna familj. Särskilt frekvent förekommande när pappan jobbat kväll och mamman varit trött och allmänt gravidpåverkad...Men så icke idag! Faktiskt så har barnen inte kommit på att det är Bolibompa än (kl 18:16), utan leker harmoniskt var och en med sitt (Boppo tränar inför sin kommande fotbollsproffskarriär som vanligt).

Nej, min tacksamhet gentemot detta välkända barnprogram beror idag på det aktivitets tips vi fick i gårdagens "Sommar tips"! För er som inte vet vad jag pratar om, visade Hina och Maija (från Bolibompa) där på ett inspirerande sätt hur man kan bygga en rolig hinderbana i trädgården och sen ta tid på varandra. Detta passade mina grabbar som handen i handsken! Genast när de såg inslaget, sa de att de skulle ut direkt efter frukost nästa dag och sätta igång! Av olika anledningar blev det dock inte läge för hinderbanor förrän efter lunchen. Men då satte de igång med liv och lust! Boppo och Nonno hämtade alla möjliga saker de kunde hitta på vår tomt och i vårt så kallade kallgarage (som mer liknar en soptipp efter en viss norrmans framfart, men det är en annan historia). Vad sägs om : Ett par bältesplintar från bilen, lillasysters trehjuling, en vinglig torkställning, två plastiga trädgårdsstolar, en fotboll, en Icakorg (fråga inte hur den kom hit) och andra intressanta prylar? Dessa pojkar såg plötsligt ett hinder i allt! Tisslande och tasslande satte de sen upp banan steg för steg och skulle emellanåt förevisa för varandra hur man skulle ta sig förbi de olika hindren (mamma fick INTE tjuvkika då!). Sen var det äntligen tävlingsdax! Mamma försågs med sin mobil (som har tidtagarur) och fick flytta sin solstol till första parkett. Som domare och enda publik hade denna vansinnigt rolig åt hela spektaklet och skrattade så att bebisen i magen måste ha börjat undra vad som nu hade drabbat dess annars så stilla vrå. För jag kan försäkra att de tävlande såg hemskt roliga ut där de tog sig igenom hindren ett efter ett. Boppo målinriktat och smidigt, Nonno med sin mer drömmande, snubbliga stil. När de skulle ta sig igenom armstöden på stolarna var det lika roligt varje gång. Där missade ni allt nått! Inte helt oväntat tog Boppo genomgående hem de bästa tiderna, men Nonno surade inte för det! Han började då istället ta sig igenom banan med stil! Sjungande och showande dansade han sig igenom banan och konstigt nog blev också tiderna bättre då. När de sprungit så att de rimligtvis borde vara helt färdiga i den gassande solen trodde jag förståss att de hade fått nog. Men inte då! Då visade det sig att banan kunde användas på mer än ett vis och Boppo provade sätt efter sätt för att få så bra tid som möjligt!

Så här roligt har mina pojkar inte haft på ett bra tag här hemma på vår kompisfattiga gata! Bor man på landet får man nämligen vara glad om det finns andra barn över huvud taget att leka med. Syskon i all ära, men särskillt Boppo blir ofta uttråkad här, där de närmsta grannbarnen är "dumma tjejer" och de andra husen inte kan erbjuda bättre sällskap än bråkiga 3-åringar. (Nonno brukar dock dagligen stå ut med en av dessa bråkiga 3-åringar i brist på annat). Som ni kan förstå kan därför speciellt eftermiddagarna ibland vara svåra att fylla med stimmulerande aktiviteter. Visst är pojkarna duktiga på att leka ihop och hitta på kreativa saker att göra. Men det blir ändå lite tråkigt i längden många gånger, att bara leka med brorsan (som inte alltid vill samma) och ha en liten toka som bara måste köra sin dockvagn mitt över "straffområdet", "racerbanan" eller vad nu vardagsrumsgolvet för tillfället föreställer.

Så när det kommer sådana här nya idèer till långa sommarlovsdagar på hemmaplan, är det mer än välkommet! Att bygga hinderbana visade sig ju innebära såväl kretivt tänkande, samarbetsträning och frisk luft som varierad rörelse och en hel drös goda skratt! Att detta också höll två enegiknippen till killar sysselsatta mer eller mindre hela eftermiddagen gör ju inte saken sämre precis! Många gånger har man muttrat över TV-licensens berättigande, men idag känner jag att jag fått rejäl valuta för pengarna! Kommer det sen längre fram att levereras fler sådana här genialiska Sommar tips, lär SVT ligga rejält på plussidan ett bra tag framöver för min del!

Ps: De två pojkarna somnade ovanligt snabbt i sina sängar ikväll! Ds

måndag 18 juni 2007

För het macka

Vad gör man om man råkat tina en brödskiva lite för länge i micron, så att den blev alldeles för varm? Ja, vår käre Boppo tänkte väl på alla de gånger vi, (hans förebilder), kylt ner för varma vällingflaskor eller nykokta ägg under kranen i köket. Sen drog han väl den logiska slutsattsen att varma saker (vad det vara må) kyls ner under kranen! Efter en stund kom han dock till oss andra (som satt bänkade framför Bollibompa) och bad lite bekymmrat om hjälp att bre (den nu väl avkylda) mackan, som av någon outgrundlig anledning bara ville falla isär för den stackars pojken...Ja, som man brukar säga: Alla sätt är bra utom de dåliga! Men Boppo insåg nog efter denna upplevelse att han prövat ett dåligt sätt för smörgåsavkyling. Frågan är bara vilket sätt han kommer att använda sig av nästa gång? Väntar med spänning på vad min kreative son kan kläcka för ny inovativ idè!

torsdag 14 juni 2007

Ambivalent

Jag har ända sedan i slutet av förra sommaren, ihärdigt hävdat att jag inte längre är intresserad av omväxlande årstider! När de kalla höstvindarna kom farande över tomten ifjol, kände jag bara: NEJ! Jag vill INTE! Hela hösten och vintern har jag sedan längtat och sett fram emot att våren och sommaren ska göra sitt återtåg! Har stönat och frustat vid igensnöade bilar (som ibland inte ens vill starta) och undrat varför jag inte bor i ett land med evig sommar?

När nu våren och sommaren så gjorde sitt intåg, kunde ingen vara gladare än jag! Liksom alla andra ljustörstande svenskar, omfamnade jag de första värmande stålarna med stor entusiasm och tog vara på varje sekund att sitta i den efterlängtade solen (förvisso inlindad i filtar i början, men ändå)! Maj lämnade visserligen en hel del att önska, men man kunde överleva denna besvikelse tack vare att april visat sig från sin allra bästa sida och fyllt på depåerna så pass att de räckte in i juni.

Så kom då juni och med den riktigt härlig sommar! Vi har tillbringat nästintill varje dag sedan dess vid stranden och riktigt vältrat oss i den svenska sommaren (som i och för sig kändes mer sydländsk än svensk). Att värmen även medförde mindre behagliga företeelser som svårigheter att sova (i vårt hus utan airkondition) och mer eller mindre värmeslag (i vår bil med trasig fläkt) kunde inte ta sordin på lyckan! En morgon för ett par dagar sedan när jag tog en tidig skogspromenad, fann jag mig själv rusig av sommarlycka! Att känna alla dessa underbara dofter från Guds härliga natur, se blommor i alla de färger och höra fåglarnas kvitter en ljummen junimorgon slår det mesta! Jag kände att jag liksom ville frysa (förstå mig rätt) juni och alltid, alltid ha det så här underbart!

Men likväl, all lycka och värme till trots, fann jag mig igår kväll glad över att det var så pass svalt att jag nästan kände mig lite frusen! Och att jag tack vare detta kunde mysa ner i ett hett bad innan sänggåendet! Hur i hela världen är man funtad då? Man drömmer ett helt år om sol och värme och sen hinner man inte njuta av allt detta i mer än ett par veckor så omfamnar man kylan igen!? Jag kände mig minst sagt ambivalent! Hur vill jag ha det egentligen? Skulle jag verkligen trivas i ett land med evig sommar? Jag börjar tvivla en aning. Våra nordiska själar kanske behöver kylan ibland för att liksom känna oss hemma och trygga? Liksom få pausa i solandet och utelivet emellanåt och boa oss inomhus med jämna mellanrum för att må riktgt bra? Eller har det med det här nordiska fenomenet som Fredrik Lindström avhandlade i sitt program Världens modernaste land nyligen? Fenomenet med att vi svenskar är så svältfödda på ljus och värme under hösten och den fruktansvärda vintern, att vi när sommaren väl kommer vill maximera ljusintaget så mycket det bara går och stressar ihjäl oss för att "inte missa sommaren"!? Hur det än är, ska jag nu passa på att boa mig riktigt ordentligt dessa mulna dagar! Så att jag åter igen är redo för sollapande när värmen slår till igen! För sanningen är väl ändå att det inte finns något mer underbart än en varm juni, men lite paus från den behöver vi kanske alla lite till mans ändå?

tisdag 5 juni 2007

Lycka är~

~att ligga på stranden, lutad mot en enorm badring, med en god bok i min hand och mina tre barn glatt lekandes i vattnet intill.

~att efter en stund få sällskap av ett ljuvligt flickebarn som lägger sig tätt intill och "olar" (solar).

~att vid 5-tiden vakna av fågelkvitter och en blöt puss rakt på mun från min lilla juvel.

~att hänga tvätt under äppelträden en solig junidag, med vinden lekande i håret och dofter av syrèn.

~att sitta vid en stubbe och spela Fia med ett barn i kvällssolen.

~att höra en liten flicka säga: "unga bibi lam mig" (Sjung Bä bä vita lamm för mig).

~att få en teckning med blommor ("För tjejer gillar ju blommor mamma!") gjord med omsorg av en liten konstnär.

~att vara en mor omgiven av tre underbara barn!

torsdag 31 maj 2007

Gud och min symaskin!

Det har hänt mig en lite märklig grej. Eller egentligen är den inte alls märklig ju, men väldigt speciell ändå! Jag hade nämligen ägnat delar av gårdagen till att klippa till tyg till en sommarklänning åt Jojjan. På kvällen när alla barnen somnat, så skulle jag då sätta igång att sy ihop det hela. Sätter mig och trär om maskinen i rätt färg, lägger tyget till rätta och ska just börja sy, när övertråden plötsligt fastnar och vägrar åta sig något som helst sömnadsarbete! Jag trär om flera gånger, synar maskinen, funderar och grubblar på vad det kan bero på. Men hur jag än bär mig åt, så vill inte övertråden samarbeta!

Alla som själva är ägare till en symaskin och som också använder den då och då, vet hur frustrerande det är när symaskiner plötsligt börjar bråka med en utan orsak! I alla fall är jag av en mindre tålmodig natur (i synnerhet när det gäller krånglande symaskiner!) och tappar lätt humöret. Men istället för att hettsa upp mig till icke hälsosamma höjder och låta mitt dåliga humör gå ut över min intet ont anande make, suckade jag istället en bön om hjälp till Gud. Det visade sig vara ett bra drag denna afton! För i samma stund som jag i tanken suckade denna lilla bön, upplevde jag Gud på insidan, ja man skulle kunna säga att jag faktiskt uppfattade att Gud talade med mig! Han påminde mig lite milt om att jag denna kväll blivit så upptagen med mitt sömnadsprojekt att jag glömt min dagliga stund med Honom som jag brukar försöka ta varje kväll när barnen somnat. Och jag upplevde att han sa att om jag bara släppte maskinen nu och istället tog några minuter med Honom, så skulle det ordna sig med maskinen. Det var en så tydlig förnimmelse att jag genast tog Honom på orden och gick för att läsa min Bibel!

Gissa nu vad som hände i morse när jag vaknade! Jag var rätt morgontrött och kände inte direkt för att lämna min varma säng. Men så kom jag att tänka på klänningen jag hade lämnat åt sitt öde kvällen innan och hoppade upp full av förväntan på att maskinen nu skulle samarbeta! Tro det eller ej, men när jag nu på morgonen satte mig vid maskinen så kändes tråden först lite trög, men så provade jag att sy och det fungerade perfekt! Kalla det tillfällighet om du vill, men jag är säker på att Gud på något vis fixade maskinen åt mig under natten bara för att jag hade litat på den inre maningen kvällen innan!

Tänk att Gud, som ju håller hela världen och universum i sin hand, också har tid för en vanlig hemmamammas små bekymmer en regning onsdagskväll! Det är stort!