måndag 22 oktober 2007

Morotstjejens återtåg

För längesedan, när Makena ännu var singel och fattig student, var hon ständigt på jakt efter reapriser i mataffärerna. En gång kom hon till sin stora glädje över 2 kg morötter för endast 5 kr! Nu råkade detta ske under en rast, och hon hade alltså inget annat val än att ta med den stora påsen med morötter tillbaka till lektionen. Lite sugen och hungrig som hon var (näringsbrist pga dålig studentkost?) drog hon sedan oblygt fram sin morotspåse och började knapra. En liten skolflicka (som sedermera skulle visa sig bli Makenas svägerska) fick syn på denna galna student som satt och åt morötter mitt ibland fikande studenter och annat löst folk och gav Makena några roade kommentarer. Makena som var supernöjd med sitt fynd lät sig dock inte generas det minsta, enfaldig som hon var (är?).

Några veckor senare (Makena reserverar sig här för eventuella minnesluckor) föll det sig som så att Makena blev mer och mer bekant med den lilla skolflickans äldre bror (som sedermera till allas stora förvåning skulle visa sig bli Makenas make). Den lilla skolflickan kallade då hela tiden Makena för morottjejen, istället för hennes riktiga namn. Detta bjöd Makena så gärna på (kär och galen som hon höll på att bli).

Dags dato, en make, snart fyra barn och ett antal flyttar senare, börjar den där morottjejen åter göra anspråk på Makena. Makena har nämligen åter upptäkt hur fantastiskt användbara dessa orangea rötter är! Numer ser hon nämligen alltid till att ha en påse fräscha morötter (dock inte fullt så billiga som när det först begav sig) i kylskåpet. Morötterna som näst intill dagligen kommer till god användning, äts fortfarande råa, om än skalade och skurna i smidiga små stavar.

Numer är det dock inte bara den återuppståndna morotstjejen själv som äter med god aptit, utan morotstjejen har fått tre små morotsbarn som även de storligen uppskattar dessa goda stavar. Kurrar magarna lite på de små en stund innan maten är klar, trollar Makena, aka morotsmamman, raskt fram dessa magiska stavar och friden i huset återställs genast. Varje Söndag innan morotsmamman och hennes familj åker till kyrkan, tar hon sig också tid att skära upp en eller flera morötter att ta med i väskan. Morötterna kommer sedan väl till pass när alla trötta och hungriga kyrkobesökare ska åka hem igen. Innan barnen ens hinner komma på att de ska gnälla, slåss och bråka, langar så morotsmamman fram dem, morotsstavarna, och den 30 minuter långa hemfärden kan avnjutas i frid. Senast idag, använde sig morotsmamman åter av detta sitt genialiska trick. Morotsmamman kom nämligen på att hon ju måste hinna storhandla innan hon skulle hämta Boppo från skolan och då skulle ingen lunch hinnas med förrän de alla kommit hem igen. Ingen fara på taket. Som vanligt fanns det ju massa härliga morötter i kylen, som bara låg och väntade på uppstyckning. Strategiskt togs dessa sedan fram en liten stund innan morotsmamman och barnen var framme vid affären och alla tre kunde ladda sig med x antal stavar för att sedan klara handlingen utan blodsocker fall. Ja, för det är ju inte bara morotsbarnen som behöver lite extra energi ibland. Morotmamman själv knaprar förstås också på förfullt för att hålla sitt (ofta skiftande) humör i schack. Knaprar gör hon också då och då om kvällarna när morotsbarnen sover och suget efter något att stoppa i munnen blir för stort. På så sätt undviker morotsmamman att stoppa i sig allt för mycket onyttiga, hälsovådliga saker. För även om hon inte längre är en fattig student som äter bristfällig kost, gör det blivande morotsbarnet (som ännu befinner sig i morotsmammans mage) att morotsmamman ständigt lider av järnbrist och därför också ofta drabbas av ett oemotståndligt sug. Tänk om Makena inte kommit på att hon i själ och hjärta faktiskt är en morotstjej och istället trott att hon var en godistjej? Då hade hon säkerligen haft många fler kilon att släpa på och ruinerat sig på tandläkarbesök efter det att hennes blivande morotsbarn kommit till världen. Därmed inte sagt att morotsmamman klara sig på enbart morötter när suget sätter in. Nötter, torkad frukt och mörkchoklad behövs förstås också. Men de där morötterna fyller ändå sin funktion och minimerar som sagt sockerintaget avsevärt. Den lilla skolflickan visste inte hur rätt hon hade den där dagen hon döpte Makena till morotstjejen, den saken är klar!

måndag 15 oktober 2007

Syskonkärlek och en vit liten socka


Nonno och Jojjan gungar tillsammans länge, länge. Nonno håller stadigt igång farten. De två syskonen skrattar och skojar med varandra. När de gungat färdigt springer de tillsammans till lekstugan. Nonno klättrar upp på taket med en pinne. Med den hamrar han och spikar på taket. Makena anar att han fått viss inspiration från pappa och hyresvärden Tomas som gjort precis detsamma under helgen. (Fast de hamrade på Nonnos och hans familjs hustak och inte på en lekstuga förstås). Jojjan håller till inne i lekstugan och kokar Gulaschsoppa. Emellanåt kikar hon ut genom fönstret och pratar med Nonno som alltjämt befinner sig på taket. En liten Bella kommer och vill vara med hon också. Jojjan konverserar glatt med den oväntade gästen genom fönstret. Efter en lång stund verkar taket vara klart och Nonno kommer ner. Tillsammans springer då Nonno och Jojjan mot en brunn. Det visar sig att stenarna runt omkring brunnen fått fötter och ben och nu hoppar de under höga rop ner i brunnen en efter en. Pinnhammaren finns fortfarande i Nonnos hand. Snart förvandlas den emellertid till en borr och Nonno börjar borra ner i sanden i jakt på en skattkista. Jojjan och hennes nya bekantskap Bella stannar vid brunnen och de hoppande stenarna ytterligare en stund. När Bellas mamma säger att Bella ska hem och äta mat, utmanar Nonno Jojjan att springa ikapp med honom till gungorna. Som den lille gentlemannen han då och då kan visa sig vara, låter han Jojjan vinna. Nonno sätter sig på gungan och Jojjan tar nu fart på sin storebror. Hon lyckas så bra med detta att Nonno fascinerat utbrister att Jojjan absolut måste vara den duktigaste 2-åringen i hela världen, eftersom hon klarar att ta fart på en 5-åring!


Makena har under tiden suttit på en bänk (icke frostbeklädd) i det milda sköna oktobervädret, djupt lättad över den totala harmoni som nu plötsligt råder. Stickande på en liten vit babysocka kan hon nu pusta ut efter sammandrabbningen som föregick lekparksbesöket. Då var nämligen Nonno på sitt värstaste humör och skrek och vrålade till sin mamma som visst inte förstod nånting. Och Jojjan som inte ville vara sämre hon, stämde högljutt in när Makena lugnt bad henne gå till toaletten och kissa. Skrikande "Du är dum mamma!" om och om igen, slog Jojjan dessutom sitt huvud i en dörr i samma veva och decibellen på skriket ökade markant. Makena förtvivlade och undrade hur hon skulle överleva förmiddagen.


Men nu sitter hon alltså där på bänken och förundras över den totala förvandlingen som ägt rum i samma ögonblick de tre anlänt till lekparken (som vrålarna först inte ens ville gå till). Och mammalyckan återvänder till hennes hjärta och hon får åter hopp om framtiden när hon ser den påtagliga syskonkärleken blomma som allra bäst. Solen tittar fram och fullbordar lyckan och den lilla sockan hinner precis bli klar innan det är dax att ta ett barn i varje hand och åter vandra mot bilen.


torsdag 11 oktober 2007

Makena blir upprörd!

Just precis nu blev Makena en aning konfunderad och ganska upprörd med för den delen. Detta sedan hon läst dessa råd om vad man behöver som nybliven förälder.

Hon läser först att bebisen sannolikt kommer att tillbringa mycket tid i barnvagnen, så denna måste därför utrustas med kudde. Makenas bebis (och många andras med) kommer dock inte att tillbringa särdeles mycket tid i denna "oumbärliga" vagn. För Makenas bebis kommer istället att befinna sig tätt intill sin moders bröst, gosigt inlindad i en färgglad sjal. Makenas bebis får sitt livsnödvändiga behov av närhet tillgodosett och Makena får händerna fria (slipper köra en vagn farm och tillbaka över en tröskel t ex) till annat som händelsevis kan behöva göras i ett hem med ytterligare tre barn. I och för sig har Makena inte mindre än två liggvagnar stående i garaget. Men det beror helt enkelt på att den ena av dem var en helt oemotståndlig skönhet från 1965 som Makena bara snubblade över på Myrorna en dag och den andra en gåva från Makenas snälla (absolut välmenande) syster.

Nästa "måste-pryl" är enligt barnmorskan Ingela Wiklund en barnsäng. Även Makena kommer troligvis att använda redan befintlig vagga och spjällsäng, men hon känner många föräldrar som haft en spjällsäng stående oanvänd (av bebis alltså, till förvaring kan den ju alltid komma till användning) under hela bebistiden. För deras bebisar ville hellre sova nära mamma i hennes säng och även Makenas alla barn har den första tiden sovit som bäst under mammas varma täcke, nära till hennes goda mjölk. Och inte bara bebisarna, Makena har också sovit bättre med bebisen nära till hands, eftersom hon på det viset sluppit stiga upp vid varje nattamning.


Kläder kommer på tredje plats i Wiklunds lista. Ska detta tolkas som att barnvagn och spjällsäng är högre prioriterat än kläder i vårt kalla nordiska klimat frågar sig Makena? Hon frågar sig också varför i hela världen bebisen måste ha småbyxor ovanpå blöjorna? Makenas bebisar har iallafall aldrig haft något sådant och de verkar alla tre ändå ha vuxit upp till välmående barn vad Makena kan se. Omlottröjor har hon dock provat, men snabbt förkastat till förmån för de bra mycket mer praktiska bodysarna som faktiskt finns nu för tiden.

Sen kommer vi till ett intressant kapitel. Nämligen blöjor. Här kommer en rad rent ut sagt häpnadväckande påståenden från ovan nämda "expert". Pampers och Libero höjs genast till skyarna. Direkt efteråt antyds att alternativet till (miljövänliga?) papperblöjor, dvs tygblöjor, skulle vara farliga för naturen!? Känner verkligen inte Wiklund till alla miljövidriga ämnen som används vid tillverkning av blöjor och har hon aldrig ägnat det enorna sopberget av kasserade engångsblöjor en enda tanke? Makena tror att hon har fått betalt för att säga så där. Man skulle vidare vara en förälder som inte spenderar tid med sitt barn om man använder tygblöjor enligt samma "expert". Hur hon får ihop den logiken har jag inte ringaste aning om. Däremot vet jag att Jojjan (som varit tygblöjebarn!) varit nära sin mamma minst lika mycket som sina "papperblöjkompisar". Jojjan såg nämligen som bebis och upptill 1,5 års ålder till att hennes mamma Makena befann sig högst en meter ifrån henne. Helst skulle hon förståss vara i famnen dygnet runt!

Om bilbarnstol och skötväska (iof överreklamerad) har Makena inte så mycket att säga. Är man bilburen så ska bebisen såklart sitta i en bilbarnstol ,eller babyskydd för att vara korrekt. Men korrekthet verkar ju å andra sidan inte så högprioriterat för denna artilkeskribent. Skönt i allafall att Ingela och jag kan vara överens på en punkt.

För under nästa punkt, hygienartiklar, spärrar Makena återigen upp ögonen. Hon har nämligen fått veta att just Idominsalva är mycket allergiframkallande. Upprörande att inte Ingela fått veta det under sin kostsamma utbildning! Och varför skulle bebisar överhuvud taget behöva dessa salvor om nu pappersblöjorna Libero och Pampers är bra? Bara en liten undran kära Ingela?

Här slutar listan på bra-att-ha saker och listan med onödiga saker tar vid. Och här når också Makenas förvåning helt nya oanade höjder. Ja, första meningen får till och med Makena (som faktiskt är en ganska snäll och mild själ) att ilskna till! "Bärsele. Kan man köpa senare om barnet uppskattar att bli buret." Makena saknar här ord! Rätta mig om jag har fel, men vilken bebis i hela vår vida värld uppskattar inte att bli buret??? Visst, inte alla bebisar uppskattar att bäras i sele (det gjorde inte Jojjan heller) men alla bebisar som Makena någosin har träffat på har uppskattat att bli burna! För den förälder som inte vill få kramp i armarna och dessutom som sagt behöver dessa värkande armar till annat, kan Makena här återigen inte låta bli att sjunga bärsjalens lov. Att detta (åtminstone för Makena) helt oumbärliga hjälpmedel och i särklass bästa babypryl alla kategorier inte ens nämns, är i Makenas ögon mycket anmärkningsvärt.

Men Makena har vid det här laget för längesen slutat att egentligen förvånas av Wiklund och hennes alla absurda påståenden. Hon kan bara ledsamt nog konstatera att en stor skara, intet ont anande blivande föräldrar, kommer att svälja Wiklunds alla "råd" med hull och hår. Detta i tron att en verklig expert på barn har talat. Sorgligt.

onsdag 10 oktober 2007

M som i mamma

Igår vid middagsbordet var hela familjen Makena samlad. Makena frågade sin äldste son Boppo hur han hade haft det i skolan denna dag. Boppo berättade då att de arbetat med bokstaven M.

"Man skulle skriva ett M och sen rita en bild till med nått som började på M..."

...sa Boppo och tittade på sin mamma Makena med en filurig och nästan lite förälskad blick.

"...då ritade jag min mamma!"

...fortsatte han sen efter sin lilla konstpaus och ansiktet sprack upp i ett stort kärleksfullt leende. Makena fick sen både en varm innerlig kram och puss på kind. Då blev Makena så där glad och varm i hjärtat som vi mödrar kan bli och alla små bekymmer, trötthet av foglossning och graviditet och alla andra anledningar till allmänt dåligt humör var för en stund som bortblåsta.

tisdag 9 oktober 2007

Nyponsoppelycka

Makena, kunde idag gå så pass bra att hon klarade att köra Boppo till skolan. Ett inte så litet framsteg med tanke på hur helgen tedde sig. Något annat än att just köra vägen till och från skolan hade dock inte Makena tänkt sig, klädd i trasiga och fläckliga mysbyxor som hon var. De Makenska barnen var dock av en helt annan åsikt. När de två barnen förfärat insåg att denna biltur inte ledde någon annanstans än hem igen, gjorde de allt för att få Makena att ändra sig. Nonno körde den bedjande snäääääälla-mamma-stilen, medan Jojjan helt sonika satte igång med att högljutt skandera: "Inte åka hem mamma!" om och om igen där vi åkte på motorvägen, utan möjlighet att vare sig stanna eller vända, som var Jojjans orubbliga krav. Makena började då i sitt trötta lilla huvud fundera på om det fanns något hon kunde göra för att uppfylla sina älskade barns önskan. Visst kunde vi egentligen åka till kyrkis som skulle öppna om c:a 45 minuter. Att under tiden fördriva tiden i lekparken utanför var ju inga problem. Makenas allt annat än passande byxor, okammade hår, oborstade tänder och krympta ylletröja var ett större problem. Sitta och småprata och fika i det tillståndet kändes inte särskilt lockande. Alternativ lekpark då? Ja, ju mer Makena vägde den möjligheten mot att komma hem med två ledsna uttråkade barn, ju klokare verkade den. Makena föreslog därför lekparksmöjligheten och förslaget godtogs bredvilligt.

En lekpark, med möjlighet att parkera alldeles intill ut valdes. De Makenska barnen rusade iväg mot sandlåda, klätterställningar, gungor och klättervägg. Makena tog sig i maklig takt till närmsta (frostbeklädda) bänk. Där slog hon sig ner och kände den moderliga lyckan sakta stiga i sitt bröst, då hon såg sina barns odelade glädje över att få rusa runt från grej till grej och LEKA i den för dem helt nya okända och till synes mycket spännande parken. Att Makenas fingrar och fötter var nära att förfrysa var ett litet pris att betala i sammanhanget.

När Makena en stund senare bjudits på låtsas pannkaka med äppelmos och två knapriga låtsasäpplen och Nonno kört klart med den kvarglömda bilen i sandlådan, gjordes en ny spännande upptäkt. Nonno fick nämligen syn på några nyponbuskar, fyllda med röda (mer eller mindre frostskadade) nypon som fanns planterade runt omkring parken. Makena berättade då så pedagogiskt att detta var nypon och av dem kan man koka nyponsoppa! Nonno gav sin mor en fascinerad blick och styrde sen genast kosan mot de röda frukterna. Här skulle plockas nypon!

Ett litet nyponberg senare blev även Nonno uppmärksam på den bitande kylan och tyckte att det var dax att åka hem och koka nyponsoppa. Eftersom Jojjan av någon anledning (troligen kall rumpa) plötsligt glömt att man inte brukar kissa i byxorna och Makena var allt annat än varm där på bänken, tyckte även hon att det var ett ypperligt förslag.

Till förmiddagsfika kunde sen de tre frusna lekparksbesökarna nöjt njuta av hemmakokt nyponsoppa och ostsmörgås kring köksbordet. Eller rättare sagt, de Makenska barnen kunde njuta av ett halvt glas nyponsoppa var och Makena fick nöja sig med te, då mängden nypon (om nu sanningen ska fram) var ganska blygsam. Så fick då Makena blodad tand för nyponsoppekokning (efter denna sitt livs första kokning), och funderar nu i skrivades stund hur man bäst bör bära sig åt för att hitta vilda nypon till framtida kok? Tips någon?

söndag 7 oktober 2007

Foglossningens positiva sidor


"Det finns i allafall en intressant sak med den här foglossningen..."

...utbrister Maken fascinerat när han kommer ner till kaoset som råder efter gårdagen när den handikappade Makena var ensam med barnen.

"...det är att man inser hur mycket du gör när du inte har foglossning!"

Ja, detta var ju knappast någon nyhet för den handikappade Makena, men alltid kul när uppenbarelsen når makens medvetande.

"Jag fattar inte hur du lyckas hålla huset så städat annars med de här barnen som stökar ner hela tiden???!"...fortsätter han sen.

I och för sig är det inte "så städat hela tiden" men kaos brukar det oftast inte vara. Och nej, det kan ju vara svårt att förstå för en make som tror att städning går ut på att flytta stöket från ett ställe till ett annat ställe och inte till sitt rätta ställe. Som hemmamamma har Makena nu efter några år lärt sig att den metoden inte är så bra (om man vill få det städat alltså). Dessutom har hon det senaste året fått professionell utbildning i ämnet "ha så städat hela tiden" genom ett par ovärderliga hemsidor. Den ena sidan står för utbildningen och leds av en hurtfrisk dam som kallar sig Flylady. Genom hennes kloka och genomtänkta metoder har hemmets vårdnad numera börjat gå som en dans (dvs säga när Makena orkar och inte har tappat modet) och från att ha varit det ständiga frustrationsmomentet för Makena blivit riktigt rolig sysselsättning om dagarna! Den andra hemsidan tjänstgör som Makenas arbetskamrater och kollegor. När den sidan såg dagens ljus blev städningen ännu roligare tyckte Makena, som sedan dess har gjort Skrubba till startsida på familjens dator och har sin skinande diskbänk som skärmsläckare på den samma. Nördigt tycker nog de flesta, inspirerande tycker Makena! Klart att det inte är lätt för den oinvigde, outbildade Maken som till vardags sysslar med helt andra saker än damsugning, leksaksorganisation och renbäddning att förstå hur det går till att hålla ordning på saker och ting.

Men när den (numer) professionella Makena blivit förvisad till sittande läge och således fått mycket begränsade möjligheter att uppehålla hemmets alla nya lysande rutiner, får den oproffsige Maken chansen att visa vad han går för. För Makena hittade så klurigt på att Maken och barnen skulle ha städtävling tillsammans för att rensa upp lite i röran. När Makena föreslog detta vid frukostbordet utropade Boppo: "JAAAAAA!" och Nonno: "NEEEEEEJ!". Maken tittade upp lite chockat från sitt morgonkaffe, men nickade med lite motvilligt.
Resultatet nådde kanske inga förtjusande höjder, trots att Boppo verkligen gick in för det hela med liv och lust och till och med utropade mitt under brinnande städiver: "Jag vill allldrig sluta städa!". Hade alla deltagare bara haft samma motivation och effektivitet som han, hade hela huset säkerligen gått från dammigt kaos till skinande ordning på nolltid. Men dessvärre fanns det även vissa svagare länkar i denna tävling också. Dessa utgjordes av Maken, Nonno och Jojjan, som inte var fullt lika effektiva i sina metoder (för att uttrycka sig snällt). Nonno tappade fokus ungefär varannan sekund och Jojjan trodde Maken lekte häst där han låg och plockade pärlor på golvet. Makena hade i allafall vansinnigt roligt åt hela spektaklet och lite bättre såg hemmet ut efter målgång (dvs när Maken var tvungen att åka till jobbet) iallafall, alltid något!
Denna morgon har Makena således svagt kunnat skönja iallafall ett par positiva sidor av denna förfärliga foglossning: Makena får underhållning på hög nivå alldeles gratis och Maken får än mer orsak att i framtiden prisa sin fantastiska hustru! ;-)

lördag 6 oktober 2007

Foglossning och en gammal sliten stol

Foglossning! Det där hemska som jag tidigare bara hört talas om ifrån mången medsystrar, har nu på ett brutalt sätt även drabbat mig. Nu har det gått så långt att enda sättet att komma till sängen igår kväll var att maken fick uppbåda all sin manliga styrka och bära sin hjälplösa hustru upp för trappen till sovrummet. Visst kan det låta romantiskt, men jag föräkrar att färden uppför trappan snarare fick mig att känna mig som en handikappad flodhäst än en ung skön brud. Flodhästen var också mycket, mycket förtvivlad över detta sitt tillstånd med tanke på att den starke maken nästa dag skulle vara tvungen att gå till jobbet. Hur skulle det gå till att ta hand om tre barn i detta mycket handikappade tillstånd helt på egen hand? Jag kunde bara inte se det ske. För hur snälla och hjälpsamma barn jag än har, kan de ju inte gärna bära omkring på sin gravida mamma och själva laga mat till sina hungriga magar. Föga anade jag då att en gammal ful och trasig kontorsstol skulle bli den räddning som jag så desperat behövde.

Efter en välbehövlig och skön sovmorgon kom så dagen jag kvällen innan fruktat. Maken skulle inte åka förrän efter lunch, så fortfarande hade jag några timmar på mig att klura ut hur jag sedan skulle ta mig igenom resten av dagen. Åt min frukost och placerades sedan i kontrosstolen framför datorn (mitt tidsfördriv och andningshål när orken sätter stopp för all annan aktivitet). Där framför skärmen gick det så plötsligt upp för mig ett ljus! Det stod med ens helt klart för mig. Jag skulle klara av dagen genom att rulla mig fram på denna hjulförsedda stol! Klart som korvspad!

När så maken senare lämnade mig åt mitt öde strax efter lunch satte rullandet igång. Boppo, Nonno och till och med Jojjan har sedan dess villigt turats om att ömsom putta, ömsom dra sin kära mamma runt på nedervåningen. När de tröttnat har jag också för egen maskin kunnat ta mig fram, om än med viss ansträngning ska medges. Började sakta förstå lite av hur det kan kännas att vara rullstolsbunden när jag kryssande mellan köksbord, diskbänk och köksskåp i maklig takt plockade undan lunchen. För det gick faktiskt även om det tog betydligt längre tid än det vanligtvis skulle ha gjort. För mig har denna gammla kontorsstol (som absolut sett betydligt bättre dagar) gett hopp för den närmsta framtiden. Man vänjer sig faktiskt otroligt snabbt vid nya omständigheter. Nu känns de här två dagarna ensam med barnen inte längre ångestframkallande , utan bara som rejält jobbiga utmaningar som jag blir tvungen att klara av. Lyckligtvis är maken åter ledig på måndag då Boppo ska till skolan. Hur det sen ska gå låter jag för tillfället bli att tänka på.


fredag 5 oktober 2007

Världens bästa familj!

Den senaste veckan har vår storkille Boppo flera gånger om dagen sagt saker som:

"Visst är vi världens bästa familj!"

"Du är världens bästa mamma!"

"Jojjan är världens bästa lillasyster!"

"Nonno är världens bästa borsa!"

"Visst har vi världens bästa pappa!"

Kan försäkra att det värmer hjärtat något enormt! Speciellt med tanke på att jag (mamman) lider av konstant aptrötthet och nu dessutom drabbats av fruktansvärd foglossning och därför inte alltid är mitt allra gladaste jag om man säger så...

"Tack min kära mamma!" sa Boppo (och log kärleksfullt) just nu när jag hjälpt honom med hans pärlhalsband.

Och Nonno sa just i denna stund:

"Nu kommer du att bli glad mamma!"
"Det här är till dig!" (Visar ett pärlarmband med ett rosa hjärta på)

Vad gör det då att hemmet förfallit till oigenkännlighet pga att jag knappt kan röra mig, att middagen för längesedan borde ha varit påbörjad och att tvätten legat i tummlaren i sissådär två dagar nu!

Jag älskar mina barn!!!