fredag 29 februari 2008

Lite fler ljusglimtar


Makena hittade lite fler ljusglimtar senare. Och inte bara lite glimtar. Efter att hon duschat av Jojjan och sanerat bort allt spy somnade nämligen den lilla sjuklingen helt utmattad på soffan. Då slängde Makena på sig och Bebisen (som satt i sjal på ryggen) sin bärjacka och gick ut i det vita vinterlandskapet som badade i solsken. Nonno fick sätta på Bebisen hennes mössa och lyckades efter några försök. Medan Boppo så stannade kvar på gården och kramade snöbollar och Nonno gick in för att rita, gick Makena iväg på en härlig (dock kort) promenad i den närbelägna skogen. Hon fylldes av lycka och kraft och en känsla av frihet där ute i skogen. För en stund kunde hon glömma all magsjuka och elände. När hon kom hem igen möttes hon av Jojjan som precis vaknat och Makena rycktes genast tillbaka till sin verklighet av sjuka och gnäll, gnäll, gnäll. Men tack vare solen och den friska luften och säkerligen en hel del nåd från hennes himmelske Far, har Makena lyckats hålla sig positiv och faktiskt skapligt glad hela denna bedrövliga dag. Och bara för det kan hon inte låta bli att frångå sin princip och lägga ut en personlig bild (Nonno tog kortet). Enjoy!

Morgonstund har guld i mun. Eller hur var det?

Denna morgon inleddes med att Jojjan spydde på golvet nedanför Makenas säng (ja lite kom i sängen också). Hela förra veckan och början av denna veckan har andra i familjen spytt och varit magsjuka. Det hela är alltså inte över än. Suck!

Makena och Jojjan gick och la sig igen sen (båda hade sovit dålig under natten). Någon blund i ögonen för någon av dem blev det dock inte, då Jojjan såklart noterade att det minnsan var ljust (6:30) ute. Morgon alltså. "Stig upp mamma!" Bebisen hade visst vaknat också. Makena höll envist fast vid sitt tjocka täcke och ville inte inse faktum. När Jojjan gick ut till Bebisen och försökte lyfta upp denna var det dock läge att kapitulera. Morgonhumöriga tunga steg ner för trappan med hungrig Bebis på höften. Nonno deklarerade att han fixat frukost och gladde därmed sin buttra mamma en aning iallafall. Den lilla aningen försvann dock kvickt när Makena insåg att killarna ätit upp nästan all mammas fil (Bebisen tål låglaktos nu!!). Jojjan krävde då att få den sista slatten och Makena orkade inte ta strid trots att hon vet att fil inte är det bästa för en sjuk liten barna mage.

Morgonen fortsatte i samma muntra (obs ironi!) anda med att Jojjan med ungefär en kvarts mellanrum bajsade på sig. Makena satte tillslut på en blöja och fick sen byta blöja varje kvart istället för trosor och strumpbyxor. Jojjan var inte helt bekväm med att plötsligt bli blöjbarn igen, men accepterade det hela då alternativet var att hon annars inte skulle få ha strumpbyxor.

Men Makena har inte tappat modet än. Nej, inte då. Solen skiner ju från en klar himmel och den nyfallna snön gnistrar i dess stålar. Boppo erbjöd sig nyss att lägga pussel med Jojjan och Nonno gick omkring med Bebisen i famnen och sjöng "Bä bä vita lamm" så fint. Så visst finns det hopp! Men nu spydde Jojjan igen och Bebisen skriker. Makena måste gå. Hon får leta mer ljusglimtar i tillvaron senare.

onsdag 27 februari 2008


Makena går till brevlådan för att hämta tidningen. Ingen jacka. Bara ett par slip-in skor tar hon på sig. Hon drar ett djupt andetag ända ner i lungorna när hon går där på grusvägen. Luften luktar bekant, men inte längre vinter. När hon passerar grannens hus ser hon en hel rabatt översållad med gula blommor. (De där blommorna brukar inte visa sig förrän i slutet av mars annars.)

På kvällen ska mannen ut med soporna. När han kommer in bannar han Makena för att Bäbisens vagn står ute. "Det har faktiskt börjat regna!" säger han med menande blick. En tidning, två filtar och ett glas hade han visst också hittat där ute.

Makena och Jojjan hade suttit ute och solat under dagen. Ja Jojjan satt säker still i en halv minut eller så. Sen sprang hon iväg till sandlådan och grävde lite och cyklade lite på sin trehjuling. "Jag vill inte ha en trehjuling mamma, jag vill ha en röd cykel (som Lotta på Bråkmakargatan)!" De åt till och med lunch utomhus(!)den där soliga dan. Jojjan åt så fint och fick inte en enda matfläck på overallen. Jojjan gick premiärpromenad med sin bebis (som ibland heter Emma och ibland Olle) i rosa dockvagnen också. En mycket stolt dockmamma gick varv efter varv med dockvagnen och blev lika arg varje gång vagnen fastnade i någon grop i den ojämna gräsmattan.

Galonisar och regnjackor har börjat komma fram. Barnavantarna ser misstänkt leriga ut. Makena vet att det fortfarande bara står 27 Februari i almanackan. Men allt annat får henne att tro att det är VÅR!

måndag 25 februari 2008

"Inspirerande" barnböcker


Böcker kan vara farliga ibland. Eller de kan i allafall sätta griller i små treåringars huvuden. Jojjan vill nu sedan en tid tillbaka läsa "Nicke Nyfiken på sjukhus" varje kväll. Inget ont i det. Problemet är bara att de senaste veckorna har Jojjan börjat prata om att hon också vill äta upp en pusselbit som Nicke gör. För hon vill också åka till sjukhuset och bli röntgad! Makena läser ingående om den läskiga sprutan som Nicke måste ta och att Nicke ju är ledsen och har ont i magen. Det är inte alls roligt försäkrar Makena och passar samtidigt på att påminna henne om hur jobbigt det var att ta spruta när hon skulle ta ett blodprov tidigare i vinter. Men Jojjan tar inte något som helst intryck av allt Makena säger, utan börjar bara om från början med att övertyga sin mamma om att hon vill äta en pusselbit och hon måste bli röntgad! Makena önskar innerligt att Jojjan inte gör slag i saken och hoppas att hon nöjer sig med tandläkarbesöket hon ska på om några veckor. Fram till dess överväger Makena allvarligt om hon inte ska låta Nickeboken försvinna spårlöst ett tag och istället läsa någon helt ofarlig bok. Pipplångstrump och Emil är förstås uteslutna i sammanhanget. Makena vill ju inte gärna att Jojjan en vacker dag får för sig att hissa upp Bebisen i grannens flaggstång eller att hon ska gå och smaka med fingret på alla tårtorna nästa gång familjen är på kalas. Makena tänker förstås inte för all framtid förmena Jojjan all god barnlitteratur. Men en liten paus från de alltför "upptågsinspirerande" böckerna är helt klart på sin plats.

lördag 23 februari 2008

Bilfärd med barn


Att åka bil med barn är inte alltid det mest lugna och harmoniska man kan ta sig för. Det vet alla som provat. Makena och maken hade idag en fyrtio mils bilfärd med sina barn framför sig. Det hela började inte alltför lovande. Boppo surade för att han inte hunnit träffa en viss Ellen. Nonno hade spytt efter maten och fick sovande bäras ut i bilen. Jojjan som inte heller ville åka hem, nöjde sig inte med att sura. Hon satte istället i vanlig ordning igång att skrika för full hals: "Jag vill INTE åka hem!" (Fortsatte sedan med detta tills hon senare somnade efter någon mil). Maken som också hade spytt var inte allför pigg på att köra. Makena som knappt fått en blund i ögonen under natten orkade inte alls köra. Bebisen som varken hade spytt (annat än överflödig mammamjölk) eller skrek, sov till föräldrarnas stora lättnad. Maken pluggade in sin Mp3-spelare i öronen och startade bilen. Makena grävde ner sig i sin Arn bok och lyckades koppla bort vrålet från bakersta platsen.


Men detta som såg ut att bli en skräckfärd av stora mått, blev faktiskt mot all förmodan en av de lugnare färder familjen har företagit sig. Jojjan somnade som sagt efter någon mil och Boppo insåg faktum och började läsa sin Tarzantidning istället för att sura (tecken på mognad?). Tystnaden lade sig som ett mjukt fluffigt täcke över alla i bilen. Och hör och häpna. Tystnaden bestod. I 25 mil! Makena lyckades till och med somna till på sin medhavda lilablommiga kudde. Vaknade bara till då och då av att Boppo och maken berättade Bellmanhistorier för varandra.


Efter dessa 25 mil började emellertid barn efter barn att sakteliga vakna. Det delades ut mackor och saft och senare lite godis. Makena och maken dividerade fram och tillbaka om de skulle stanna på McDonalds i nästa stad? De bestämde sig till sist för att fortsätta köra eftersom Bebisen fortfarande sov. Men precis när de en stund senare passerade den sista avfarten vaknade Bebisen och var vrålhungrig! Såklart. Makena och maken bannade sig själva för att de inte stannat. Hade ju inte varit helt fel med en kisspaus och bensträckare och de borde ju ha fattat att Bebisen skulle vakna vilken minut som helst. Som att riktigt bekräfta hur galet beslutet var, började Jojjan som grädde på moset att ropa (observera inte vråla) att hon var kissnödig! Såklart. Makena fann dock snabbt på råd. Hon och Boppo bytte lite smidigt plats för en stund. Makena satte sig på den inbyggda barnstolen (med huvudet i taket) och spände fast sig. Sen böjde hon sig ner allt hon kunde så att Bebisen i sitt babyskydd bredvid skulle nå bröstet. Kisskrisen löstes med att maken gjorde en skarp inbromsning och stannade på en liten busshållplats. Under tiden Jojjan kissade, hann Bebisen äta färdigt. Makena och Boppo bytte åter plats och friden i bilen var återställd.


Nonno som nu piggnat till och övertygat sina föräldrar om att han klarade att äta en och annan liten godis var på topphumör. Han och Boppo berättade egenpåhittade Bellmanhistorier för varandra och skrattade så att de tjöt. Makena fattade ingenting, men myste åt att hennes pojkar hade så roligt ihop. Jojjan var nöjd på sin plats längst bak eftersom hennes bröder försåg henne med en godis då och då.


Nu var det inte alls många mil kvar. Men Bebisen blev less på att sitta fastspänd och började skrika. Boppo började då (mycket halvhjärtat) sjunga "Bä, bä" för henne och försökte få henne att ta nappen. Det lyckades inget vidare. Men så började han sjunga sången: "Vi sitter i samma bil..." och hela familjen stämde in. Makena drabbades av en härlig mammalycka (det var ett tag sen sist) när hon hörde den flerstämmiga barnasången ljuda i bilen. Och Bebisen som också verkade uppskatta arrangemanget tystnade snart. Familjekören fortsatte med Pippisången, Karlson på taket och två verser av Bä Bä. Sen tröttnade Boppo och ville spela på pappas mobil och sjungadet spårade ur.


Eftersom det utlovade McDonaldsbesöket ännu inte genomförts började barnen de tre undra när detta egentligen skulle bli av? Det fanns ingen annan råd än att stanna i hemstaden. Ett löfte är ett löfte. Barnen tumlade ut ur bilen och sprang raka vägen till McDonaldslekplatsen. Maken gick med Bebisen på armen in för att beställa lite glass och dricka. Bortsett från några incidenter med ett par (en med full kraft) krockar i glasdörren till innelekplatsen och förtvivlan för att milkshaken visst hade några droppar kvar på botten när den kastades blev denna avslutning av bilresan en succè. En familj med mycket trötta föräldrar och pigga barn nådde någon halvtimme senare sin slutdestination; Hemma! De fyrtion milen var till ända och Makena andades ut.




lördag 16 februari 2008

En räddande ängel


Idag ringde Makenas svärmor till sin son och undrade om hon skulle köra de fyrtio milen upp till barnbarnen och hämta de tre största? Hon hade fått höra att de igår packat sina väskor och blivit besvikna över att inte få åka till farmor och farfar. Men det var inte detta som gjorde att hon nu var beredd att köra den långa vägen fram och tillbaka. Nej, hon hade upplevt att hon skulle göra det. Att Makena verkligen behövde få lite lugn och ro.

Makena antog såklart att svärmor läst gårdagens blogginlägg och därför förstått att Makena var i behov av lite barnvaktshjälp. Men så var alltså inte fallet. Helt ovetandes om gårdagens pärs (som fortsatte idag) greppade hon alltså luren och erbjöd sig likt en räddande ängel att ge Makena lite andrum. När Makena fick höra allt detta från maken, kom tårarna. Makena bara visste att det var Gud som sett Makenas belägenhet och som nu på detta sätt sände henne sin hjälp. Där och då kände hon sin Guds stora omsorg om sina små och en gammal barndomssång började ringa i Makenas öron:
Jesu kärlek är så underbar
Jesu kärlek är så underbar
Jesu kärlek är så underbar
Kärlek så underbar

fredag 15 februari 2008

Lite oglamorös verklighet


Idag är inte Makenas tillvaro någon rosenskimrande dröm precis. Snarare en ovanligt oglamorös, alldeles verklig eftermiddag med vissna krukväxter i fönstren. Hon hade tänkt sig att göra mysmiddag och fira in både helg och sportlov. Men efter amning, skrikande treåring, uppackning av matkassar och försenad lunch var Makena helt slut. Bebisen somnade och lades i vagnen, så Makena passade då på att tappa upp ett varmt bad för att återfå både värme (temperaturen i huset hade visst sjunkit nu när det blev vinter från ingenstans) och krafter. Jojjan protesterade, men gick tack och lov med på att lägga pussel på badrumsgolvet under tiden.


Värmen återfick Makena (och elden i kaminen sprakade nu förfullt också), men krafterna var det sämre med. Under badstunden pratade nämligen Jojjan oavbrutet och frågade alla sina varför-frågor utan ände. Av romanen Makena hade tänkt koppla av med blev knappast en enda rad läst. Hon gav efter en stund upp och tänkte istället lägga sig på sängen ett tag. I samma sekund Makena klev över badkarskanten, vaknade emellertid Bebisen och ville plockas upp. Bebisen kunde dock mutas med amning i sängen och somnade om och Jojjan som lämnat alla pusselbitar i en enda röra roade sig nu med att slita ut alla sommarkläder som hon visst lyckats hitta någonstans. Kepsar, linnen och shorts i långa banor placerades ett efter ett på Makenas nattygsbord efter att hon förhört sig om dess rätta ägare. Makena lyckades trots dessa oavbrutna frågor nästan slumra till (förmågan att prata i sömnen har blivit väl utvecklad genom åren). Men just som det ljuvliga sömntåget kom tuffandes, började mobilen ringa intensivt och ilsket nere i köket. Makena försökte ignorera, men efter sexton signaler insåg hon att det kanske var nån som ville nått. Det visade sig vara maken som undrade om Boppo och Nonno ville åka med några släktingar till farmor och farfar? Det var inte spikat än, men Makena ombads att förberda sig på skjuts av barn in till stan om en stund.


Ajöss med tuppluren alltså. Boppo och Nonno blev som väntat eld och lågor och hade på fem röda sekunder packat sina ryggsäckar och var redo att åka! Jojjan som också ville åka med (men inte fick) började terrorisera Makena med att vråla om att hon VISST skulle åka med!! Inga logiska argument i världen kunde övertyga miss "jag-skriker-tills-jag får-som-jag-vill". Så Makena fick vackert stå ut med vrålandet och skrikandet under följande timme.


Av färden blev det sedan (till pojkarnas besvikelse) inget av. Jojjan tömde ut Nonnos packning på golvet och började sedan högljutt kräva att få bära omkring på Bebisen. Boppo och Nonno rök ihop av än den ena, än den andra orsaken. Bebisen skrek. Makena räknade minuter (läs timmar) tills maken skulle komma hem. Av mysmiddagen blev det heller inget av. Barnen de tre serverades istället varsin tallrik havregrynsgröt framför Bolibompa. Bebisen somnade tillslut i bärsjalen. Makena hämtade andan och började skriva ett oglamoröst inlägg på datorn.


I kylskåpet finns i allafall en semla med ett florsockerhjärta som Makena tänkte överaska maken (en dag försent) med. Men innan dess måste hon amma Bebisen som vaknat och skriker i sjalen, packa på minst två av sina barn ytterkläder (varav ett är i pyjamas redo för sängen), ta sig in i den snötäckta bilen och hämta maken en mil bort. Snöstormen som just kom hindrade honom från att ta bilen hem (sommardäck) och rätta bussen missade han för att det var slut på pengar i automaten. Varför han inte kunde använda sitt busskort? Det glömde han hemma i morse. Har Makena tur orkar maken göra mysmiddag för två framåt niotiden av den frysta grytbitsklumpen som ligger på köksbänken. Och förhoppningsvis blir han lite glad av semlan med hjärtat och ger Makena en puss innan hon däckar i säng.



tisdag 12 februari 2008

Amningshjärna

Makena har drabbats av sk amninghjärna. För oinvigda betyder det helt enkelt gröt i skallen och allmän förvirring. Tankeverksamheten är om inte nerlagd, så starkt nedsatt. Praktiskt innebär detta att när Makena ska försöka tänka (på annat än matlagning, tvätt och blöjor), säger hjärnan ifrån! Det är precis som när en bil kör fast i gyttjan, eller står och slirar för att komma upp ur en snödriva (sånt hände förr när det fanns snö). Det säger bara stopp! Makena anstränger sig till max för att förmå sina hjärnceller att samarbeta och precis när hon känner att hon börjar få systemet i rullning, kommer något av hennes älskade barn och frågar nått och alla hjärnceller tar till flykten.

Makenas make hör till dem som ofta blir drabbad av denna icke fungerande hjärna. Efter jobbet har han ibland mycket att berätta och Makena tycks lyssna på hans utläggningar. Men senare visar det sig att hon antingen inte hört ett ord av vad han sagt eller så har hon missuppfattat alltihop. Makena har om och om igen försäkrat honom om att hon inte gör det med flit. Hon menar att lyssna tålmodigt på sin käre make, men hennes stackars hjärna orkar helt enkelt inte med och svävar gärna iväg till mindre ansträngande verksamhet som att fundera på vad Makena kan tänkas vilja ha till efterrätt eller så. Denna tendens till disträighet går väl an när det gäller hennes förstående make . Pinsammare blir det när Makena pratar med andra utanför familjen. Som när hon förra veckan pratade med en mammakompis och hon efter ett tag ställde helt fel följdfrågor, eftersom hon trott att de pratade om en son, när de i själva verket pratade om kompisens sambo.

Bilkörning är ett annat problem. Inte om Makena ska köra den vanliga sträckan mellan hemmet och skolan som väl är. Men ska hon någon annanstans gör sig amninghjärnan genast påmind. Hon ringer och frågar maken om bästa vägen, men så fort han börjar förklara får hon blackout och förstår ingenting av vad han säger. Nyligen när Makena skulle med ett av barnen till Ögonmottagningen hände precis detta. Hon ringde uppstressad från bilen till maken som var på jobbet och bad om en detaljerad vägbeskrivning. Maken förklarade lugnt och pedagogiskt, men Makena blev bara mer och mer förvirrad. Han fick senare (efter tre samtal) förklara för sina fundersamma arbetskamrater att hans fru plötsligt inte hittade till sjukhuset.

Som ni förstår ställer amningshjärnan till det en hel del för Makena (hon skulle kunna fortsätta och fortsätta med fler exempel). Fenomenet brukar förklaras med att man som nybliven mamma ska vara helt inriktad på sitt nyfödda barn och inte bry sig om något annat. Makena har dock nyligen fått ytterligare en förklaring. Nämligen den att den nyblivna mammans hjärna lider av akut fettbrist och att den därför börjar bete sig på detta märkliga sätt. Det ligger säkert något i båda påståendena. Men i Makenas fall kan det där med fettbrist faktiskt stämma. Hon äter nämligen mjölkfri kost för Bebisens skull. Och mycket av fettet får man ju i sig via mjölkprodukterna. Så om mammor som äter vanlig kost kan drabbs av fettbrist i hjärnan, är det ju högst sannolikt att Makena har drabbats av just detta. Eftersom det inte känns så där jättelockande för Makena att börja hälla i sig olja eller bre tjocka lager med mjölkfritt smör (som ju innehåller skadligt transfett) på mackorna känns det lite hopplöst måste hon medge. Som Makena ser det har hon två alternativ. Antingen slutar hon amma, börjar äta mjölkprodukter igen och återgår förhoppningsvis till normal hjärnfunktion. Eller så får hon och hennes omgivning vackert stå ut med amningshjärnan tills Bebisens mage börjar tåla mjölk. Eftersom det första alternativet är totalt uteslutet återstår att gilla läget. Makena hyser dock en strimma hopp om att få i sig lite mer fett via avocado som hon börjat ha på mackorna om kvällarna. Har hennes läsare ytterligare några feta tips, tar Makena tacksamt emot dessa!

måndag 11 februari 2008

Omröstningen är avslutad

Nu är omröstning om huruvida Makena ska fortsätta att kalla sig Makena eller ej avslutad. Hela tjugoåtta personer har gjort sin röst hörd! Makena trodde inte ens att det fanns så många läsare på bloggen. En klar majoriteten vill att hon börjar kalla sig jag som ni alla kan se. Makena har verkligen övervägt att följa majoritetens vilja, men har ändå kommit fram till att det skulle kännas svårt och konstigt att helt plötsligt börja kalla sig något annat än Makena. Majoriteten har ju heller inte alltid rätt. Hon hoppas innerligt att de som röstade jag förstår och även i fortsättningen kan stå ut med Makena. Hur som helst var det roligt med en omröstning. Kanske dyker det upp någon ny längre fram bara för det. Stort tack till alla er som deltog denna gången!

lördag 9 februari 2008

En fight med dammsugaren


Igår dammsög Makena i vardagsrummet. Hon tog ett svep under TV-bänken, och vips åkte något in i slangen och fastnade! Alla som någonsin varit med om detta, vet hur frustrerande det är att bli avbruten på detta sätt. Här har man tagit sig samman för att dammsuga och göra snyggt och så tvingas man istället börja gräva i dammsugarslangen. Alla vet också att detta är lättare sagt än gjort. Makena var inte upplagd för någon fight med dammsugarslangen, så hon la ner projektet där och då.


Idag bestämde hon sig dock för att ta tjuren vid hornen och till varje pris få ut detta något som gav ett förfärligt ljud ifrån sig och som gjorde all vidare dammsugning omöjlig. Det visade sig vara ett mynt som fastnat i slangen. Det fick hon reda på genom att klättra upp på matbordet och rikta bordslampan mot slangens mynning. Nu var den stora frågan hur hon skulle få loss myntet? Att peta loss det gick inte, då myntet satt fast precis bakom böjen på slangskaftet. Makena slet sitt hår och försökte på alla möjliga vis. Så plötsligt kom hon på det! En sax borde kunna lyfta ut myntet. Makena skynda sig att hämta en lång sax och provade. Lätt som en plätt och problemet var ur världen! Så nu vet ni alla vad ni ska göra om ett mynt råkar fastna i er damsugare. Använd en sax, så kan ni sen glatt fortsätta med er dammsugning helt utan hårklyveri!


torsdag 7 februari 2008

All I need is sleep

Under några nätter har Bebisen vaknat ovanligt mycket. Ungefär varannan timme, tror Makena det rör sig om. (Hon har inte så bra koll under nätterna). Och i takt med att sömnbristen blev mer och mer akut, slutade Makena att fungera. För lika mycket som en bil behöver bensin för att gå framåt, behöver Makena sömn för att klara av sin vardag. De första tecknen på bränslebrist uppstod i varddagsrummet. Fåtöljerna började nämligen fyllas med tummlad tvätt. (Vid full tank brukar tvätten annars ganska omgående vikas och bäras bort). Vidare började golven täckas av allahanda saker som; smutsiga barnsockar och kläder i olika storlekar, papper (teckningsproduktionen är hög), leksaker och en massa soffkuddar som inte längre låg fint i soffan. Alltsammans i gott sällskap av grus, småskrot (av okänd härkomst), smulor och matrester.

Igår satt så Makena mitt i förödelsen och surfade. På ett föräldrasnack frågade där en trött mamma: "Kan ni i perioder känna att det är mer rörigt än ni trivs med ?" och Makena räckte genast upp handen! Men var för trött för att svara på inlägget. Lite senare kraschade hon i soffan intill och orkade inte ens äta middag med familjen. Trött, deppig och eländig. Bränslet var helt enkelt slut!

I natt sov dock Bebisen lite bättre igen och Makena vaknade upp som en ny människa! Helt plötsligt fann hon sig själv studsa runt i huset och göra alla morgonbestyr som vanligt. Bädda, vika tvätt, plocka lite här och var, fixa gröt till Boppo och göra i ordning barn gick som ingenting. Makena kände hur livet hade återvänt och konstaterade att lite sömn var allt hon saknat. Hon hoppas innerligt att orken stannar kvar så länge att hon orkar röja upp i kaoshemmet i eftermiddag när hon kommer hem med alla barnen. Wish her luck!

tisdag 5 februari 2008

Att föda barn


Igår såg Makena på Sjukhuset. Bland mycket annat fick hon då också bevittna en förlossning. Och tårar av rörelse kunde inte hållas borta. En förlossning är något så starkt och fantastiskt att det inte går att beskriva med ord. (Åtminstone känner Makena att orden tryter). Och när hon satt där och såg hur barnet föddes fram, mindes hon såklart sin senaste förlossning. Och i samma stund fick hon en stark längtan att uppleva det ingen! För hur konstigt det än kan låta i mångas öron, så tycker Makena att det är fantastiskt att föda barn! Den upplevelsen slår allt annat Makena varit med om. Och hon kan känna sig lite sorgsen när hon tänker på att hon troligvis aldrig mer kommer att få uppleva detta fantastiska. (Makena och maken ska nämligen inte ha fler barn är det tänkt).


Att Makena fått så fina förlossningsupplevelser har hon Anna Wahlgern att tacka för. Det var nämligen så att när Makena var gravid för allra första gången (när hon väntade Boppo), lånade hon Barnaboken på biblioteket. Alldeles i början av boken uppmanar där Anna sina läsare att lägga sig i träning inför "sitt livs maratonlopp". Det verkade vettigt tyckte Makena och gjorde precis som Anna sa och skaffade boken "Att föda barn utan smärta" och la sig i träning! Inför alla sina förlossningar har sen Makena gjort de förberedande övningarna. Och som belöning har tre av de fyra (den första spårade ur totalt) förlossningarna som sagt blivit fantastiska upplevelser! Och Makena kan verkligen från hjärtat instämma med Anna när hon säger: "Det är synd om männen som inte får föda barn. Det är mycket synd dem!"

söndag 3 februari 2008

Familjemys på Söndagkvällen

Ikväll tittade hela familjen Makena på Ronja Rövardotter på TV. Bebisen också, även om hon nog missade det mesta eftersom hon passade på att amma sig igenom hela programet. Det var sista delen ikväll och de båda rövarhövdingarna skulle göra upp om vem som var starkast! Ett riktigt charmigt, gammaldags slagsmål bröt ut. Näsor vreds om, tår blev bitna och Borka blev lyft upp och ner av Mattis. Nonno tjöt av förtjusning och kunde inte sitta still i soffan. Detta passade honom perfekt! Men han visade också sin känsliga sida när Skalle-Per dog. Då rann tårarna för att han tyckte synd om Mattis som saknade sin Skalle-Per. Tydlig empatisk förmåga. Tårarna förbyttes dock snabbt i glädje, när Mattis stod som segrare och rövarbanden satte igång med sina hyllningssånger för Mattis och Borka. När programmet var slut sjöng hela familjen rövarvisan i kör och maken kastade i tur och ordning upp barnen på axeln och skuttade runt i vardagsrummet som Mattis gjort med Lovis och Ronja. Sen grabbade han också tag i Makena och skuttade runt med henne till barnens stora förtjusning. En härlig familjegemenskap hade vi och en perfekt avslutning på veckan. Nu är vi alla förhoppningsvis redo för en ny vecka!

fredag 1 februari 2008

Dagens strapatser

Denna förmiddag har Makena och barnen fått omväxling. Minst sagt. Bilen skulle lämnas in på verkstaden. Så Makena och de tre minsta barnen tog bilen dit vid niotiden. Annars är det alltid maken som brukar lämna in bilen. Han och den där Jonas på verkstaden har hunnit bekanta sig rätt bra med varandra vid det här laget. Men nu jobbade maken och Makena var tvungen att själv försöka fatta var hon skulle ställa bilen och till vem hon skulle lämna bilnycklarna. Hon trodde sig ha hittat rätt. Men den lite rundmagade verkstadkillen med svart krulligt hår såg ut som ett levande frågetecken när Makena kom och påstod att hon skulle lämna in sin bil till honom. Hon drog sig lite förläget tillbaka för att ringa och kolla med maken. Det var då hon fick veta att han skulle heta Jonas. Killen med det krulliga håret såg inte alls ut att heta Jonas, men han visste var Jonas höll till och visade leende Makena tillrätta. Jonas syntes dock inte till. Men en rökande karl med ännu större mage visste precis vad Makena pratade om och tog emot bilnycklarna med en axelryckning.

Så stod Makena där med sina tre barn utan bil. Planen var att besöka en (för Makena) ny Öppen förskola. Den låg lite tokigt till för att ta buss, så Makena och barnen började traska på den isiga trotoaren istället. Det gick i maklig takt och Nonno hade en väldig tendens att gå precis framför Makenas fötter hela tiden. Jojjan gastade, skrek och fäktade för att hon var så arg på blåsten som blåste rakt i hennes ansikte. Makena gjorde sitt bästa för att inte snubbla på Nonno, lugna Jojjan och samtidigt undvika alla vattenpölar. Bebisen sov gott i bärsjalen.

Tillslut kommer det lilla sällskapet i allafall fram. De går in, men inser rätt snabbt att de kommit fel. Makena går och undersöker läget. De har hamnat på ett dagis, men Öppna förskolan ligger i samma byggnad. Bara att ta av sig skorna och följa en korridor. Makena känner sig en aning förvirrad, men de kommer rätt tillslut och kan äntligen ta av sig alla kläder och leka.

En vänlig tjej som Makena och barnen känner sen tidigare, bjuder på fika. Sen finner sig Nonno snabbt tillrätta bland bilarna och bilmattorna. Jojjan klär ut sig till princessa och Makena pratar med personalen som beundrar Bebisens stora blå ögon.

Alldeles för fort har klockan blivit elva och det är dax att gå igen. Fortfarande ingen bil. Maken hade sagt att den säkert skulle vara klar under förmiddagen, men när hon ringer och kollar har verkstadskillarna precis gjort sig klara att börja med bilen. Ingen bil än på flera timmar alltså. Makena och barnen börjar traska igen. Makena inser att hon inte lyckats undvika vattenpölarna tillräckligt bra, för högra foten blir allt våtare och kallare. De styr kosan mot ett bibliotek med udda öppettider. Makena hoppas det är öppet. Till hennes stora lycka har de utökat öppettiderna och har öppet hela dagen. Alla hittar varsin bok att låna och Makena läser om Mollan och hennes mormor för barnen. Plötsligt kommer hon på att det kanske börjar bli dax att hämta Boppo. Mycket riktigt. De har en dryg kvart på sig och då ska det först kläs på fulla vintermunderingar, ta sig till en busshållplats och hoppas på att bussen inte precis gått. Ingen tid att förlora alltså.

Det hela går riktigt smidigt, men inte tar det bara femton minuter. Boppo är dock på glatt humör när Makena och barnen sent om sider kommer. Han har haft kompisar att leka med. Ingen fara. Makena och de nu fyra barnen börjar gå mot barnens mormor och morfar för att äta lunch och vänta på att bilen ska bli klar. I skrivandes stund har Makena fortfarande ingen bil och har under ett par timmar gjort sitt bästa för att hålla alla barnen på gott humör i den trånga, leksaksfattiga trean. Det har väl gått sådär. Makena hoppas att bilen är klar innan filmen morfar just satte på är slut.