torsdag 10 december 2009

Det var en gång...

Det var en gång en mamma och en 2-årig Liva som satt vid köksbordet och grät. Liva för att hon inte sovit middag och inte tålde att hon inte fick hälla ut alla russin ur paketet. Mamman för att hon också var trött och inte längre orkade med sin trilskande 2-åring.

Efter en stund sa Liva genom tårarna:"Ja essen!" Mamman sa: "Ja, du är lessen." Liva sa: "Mamma essen." Mamman svarade: "Ja, mamma är också lessen." Då klappade Liva mamman på kinden. Och då klappade mamman Liva på kinden. Liva gav mamman en puss mitt på mun och sa: "Gada!" Mamman sa: "Ja, nu är vi glada!" Sen var åter både Liva och mamman sina vanliga glada jag igen. Liva började förnöjt äta sina tilldelade russin och mamman fick åter hopp om livet. Det vill säga hon fick hopp om att överleva eftermiddagen.

Snipp, snapp, snut. Så var sagan slut!

tisdag 24 november 2009

Fina Adventssiffror!

Nu börjar det verkligen dra ihop sig mot advent och jag har börjat fundera på adventsljusstake! Vill ha vita blockljus pyntade med siffror, kanelstänger och annat :). Därför tänkte jag mig vinna de fin fina siffrorna man kan vinna hos CHESS! *hoppas* *hoppas*

måndag 16 november 2009

Finurligt

jojjan: "Min stol är så hård, jag får ont i rumpan."
mamma: "Men lägg en kudde på stolen så blir det ju mjukt."

(Glider ner från stolen och ser finurlig ut...)

jojjan: "Men , jag vill ha det så där mjuk som det är i ett knä."

(Glider upp i mammas knä och myser =)

onsdag 11 november 2009

Såga för hand

nonno: "Mamma, vet du vad jag har lärt mig i skolan idag!"
mamma: "Nej...?"
nonno: "Jo, att för jättelänge sen, när typ Jesus fanns, på Noas tid..."
nonno: "...då sågade man inte som nu med motorsåg."
mamma: "Nej, just det."
nonno: "Nä, för då sågade man för hand!"
mamma: "Ja, precis."
nonno: "Det måste ha gjort grymt ont!!"

lördag 31 oktober 2009

Världens bästa bröd!




Måste bara få dela med mig av världens bästa brödrecept! Fick det själv på den här husliga bloggen. och vill dela det vidare till er mina kära läsare.

Det fina med det här brödet är att det är så lätt att baka! Man behöver inte alls vara någon superhuslig bullmamma för att klara detta. Dessutom blir det ganska mycket bröd så att det inte tar slut på en gång och man får några brödpåsar i frysen. Men det allra bästa är ändå att det är så fantastiskt himelskt GOTT!!


Här kommer receptet:

50 gr jäst
13 dl vatten - 37 grader
2 kg rågsikt
3 dl solrosfrön, linfrön, rågkross. (totalt 3 dl)
5 tsk salt
3 dl sirap


Smula ner jästen i en bunke eller i assistentens bunke om du har en sån. Häll på lite av det 37 gradiga vattnet och rör runt så att jästen löser sig helt. Häll på resten av vattnet. Tillsätt sirap, salt och de övriga ingreisenserna utom mjölet. När allt annat är i börjar du med mjölet. Häll på ganska stor del i början och sätt på assitetnten eller blanda i för hand. Fyll sen på lite i taget tills allt är i. Lägg över en ren handduk och låt degen jäsa i 30 minuter. Häll sedan över den i en smord långpanna och jäs i ytterligare 30 minuter. Nagga brödet och sätt in det i en 225 grader varm ugn. Grädda i 25 minuter och stäng sedan av ugnen. Låt nu brödet stå kvar i ugnen fram till morgonen. Öppna alltså EJ luckan!!


Egna kommentarer:

Jag bara blandar till degen i min coola orange assistent från 70-talet och låter maskinen göra jobbet. Ingen knådning alltså. Ett knep som min man lärt mig är att istället för att först ta det ljumna vattnet över jästen kan man hälla på sirapen. Då smälter jästen och det blir inte lika kritiskt att vattnet som man sen häller på är exakt 37 grader. Lättare att lyckas på det sättet alltså! Liksom den jag fick receptet av har jag dessutom i lite russin och minskar lite på mjölet och tar lite mer kross och drar bort lite på sirapen (drygt 2 dl istället för 3). När jag hällt upp degen i långpannan för ytterligare jäsning brukar jag sikta lite mjöl över och lägga på en handduk. Därav det vita pudret. Brukar göra det runt 21-22 på kvällen för att det inte ska bli för många timmar i ugnen (eller man får stiga upp omännskligt tidigt). 8-9 timmar verkar vara lagom enligt mina erfarenheter. På morgonen är det sen bara att ta ut det härliga långpannebrödet och skära upp det i ca 6 bitar och lägga in i påsar. Spara en, skära upp och NJUTA!

Hela familjen älskar detta bröd och trots att det blir ganska mycket är det slut på 3-4 dagar. Men det gör ju inget när det är så lätt att sätta en ny deg :).

Mycket brödlycka!

söndag 25 oktober 2009

Besvärliga småsyskon och för långa lov

Småtjejerna är lite påfrestande denna eftermiddag. Minsta (som missat sin middagsvila) gråter och skriker för allt och inget. Storasystern sjunger tusen sånger och rabblar samma ramsa femtielva gånger. Vid middagsbordet får storebror Nonno nog...

nonno: "Småbarn är så JOBBIGA!!!"
nonno: "Fattar ni inte att jag inte är van med 4-åringar!"
nonno: "Jag brukar faktiskt vara 4 timmar om dan med 7-åringar!
nonno: "Fattar ni inte det va?"

Sedan undrar han om han får gå till skolan imorgon (måndag). Han har varit magsjuk och inte fått gå på flera dagar denna vecka. Men då får han veta att det är lov nästa vecka. Han suckar djupt och undrar om han får gå ännu, ännu, ännu nästa dag? Men då pappa förklarar att det är över en vecka tills han får gå till skolan nästa gång utbrister han:

nonno: "Varför ska lovet vara såååå långt???"
nonno: "En hel vecka!"

Men så kommer han att tänka på sommarlovet...

nonno: "Och sommarlovet är ju 10 veckor!"

Han ser ut som om hela världens bekymmer hamnat på hans små axlar och han undar uppgivet hur han i hela världen ska klara ett långt lov?

Nej, det är inte alltid lätt att vara 7 år. Förra veckan tyckte han att helgen är för kort och att han minst borde få vara ledig fredag också. Annars hinner han ju inte leka så mycket som han behöver. Och så måste man skriva bokstäver massor av gånger och det suger. Hå hå ja, ja.


onsdag 21 oktober 2009

Pappan utan koll

nonno: "Är stjärnor gjorda av grus?"
mamma: "Jag kan inte så mycket om sånt där, fråga pappa!"
nonno: "Näe, pappa har ju inte koll på nått!"
nonno: "Han har ju inte koll på nått här hemma!"
nonno: "Han har ju bara koll på sitt jobb."
mamma: "Ja, men han kanske har koll på stjärnor och sånt för det."
nonno: "Näe...han jobbar ju inte med stjärnor!"

söndag 18 oktober 2009

Kristina från Duvemåla öppnade mina ögon

Jag har fått en sådan aha upplevelse! För att ta det hela från början...

Som mamma till fyra barn har jag ofta känt mig överväldigad av arbete. Tvätt ska hanteras löpande för att undvika bergsmassiv. Mat ska planeras, köpas och lagas. Dammsugaren står ständigt framme och används dagligen. Men jodå. Hallen är ändå alltid full av grus och köket fullt av smulor. Veckobrev ska läsas och inga utflykter eller badpåsar ska glömmas. Läxor ska bli gjorda och komma med i ryggsäckarna på rätt dag. Bajsblöjor ska bytas och 4-årstrots ska bemötas...ja, ni fattar. Detta klarade jag ändå av ganska bra tyckte jag. Visst kände jag mig ofta trött och sliten och såg till att få en middagslur så ofta det gick. Men så insjuknade min pappa och blev dement. Sedan i våras har det varit jättetufft minst sagt! Har av och till känt mig förtvivlad och maktlös och allt oftare tänkt tanken: "Jag orkar inte länge till!" Började känna att jag inte räcker till nånstans. Jag kan inte finnas där för min pappa som jag vill, jag missar barnens läxor och utflykter stup i ett, lyckas nätt och jämt hålla igång "hemapparaten" och hantera bråk och kiv. Jag kände att jag hela tiden kämpade i motvind och när som helst tar vinden tag i mig och jag tappar greppet helt. Visst har jag varit glad också såklart i allt detta. Men tillslut kulminerade alltsammans ändå i en stressreaktion i kroppen som tog sig i uttryck med ett otäckt tryck över bröstet och hög känslighet för ljud. Blev orolig och insåg att jag måste stanna upp. Vila, vila,vila! Söka lugnet och friden i naturen. Ställde in, maken fick ställa in. Jag vilade så mycket jag kunde och kände mig som en skör liten sak som inte orkar någonting!

Men. Så lånade jag Vilhelm Mobergs Utvandrarna. Började läsa om Kristina och Karl-Oskar som i 1800-talets fattiga Svergie kämpade för livhanken från tidiga morgonen till sena kvällen. Hon födde barn på barn i detta armmod, var uppe med dem på nätterna och jobbade ändå hårt om dagarna. Hon hade tre små barn och ett i magen och skulle göra samma arbete som jag med tvätt, matlagning osv. Bara med den "lilla" skillnaden att hon måste göra sitt eget mjöl för att sen kunna baka bröd, spinna fårens ull för att kunna tillverka kläder till barnen och tvätta fick hon väl göra för hand i en iskall sjö.

Och jag började undra. Vad är det för fel på mig? Hur kunde hon orka så mycket och jag så lite? Jag som trott att min arbetsbörda som fyrbarnsmamma var nätt och jämnt vad man klarar av. Folk omkring en höjer ju alltid på ögonbrynen när man säger att man har fyra och de verkar undra hur man kan orka ha så många? Plötsligt insåg jag att jag ju har det hur lätt som helst! Jag har ju hur mycket fritid som helst! Jag lever i en sådan lyx som människor i vårt land inte ens kunde drömma om för 150 år sedan. I Amerika arbetade ingen mer än 12 timmar fick de höra talas om, och de trodde det var himlen man talde om. Det säger en del om hur de hade det. Och det säger en hel del om hur bra vi har det idag!

Helt plötsligt insåg jag att det är en helt naturligt sak att arbeta! Arbete är inte farligt och jag har stor kapacitet! Stress är däremot farligt! Det var stressen över min pappas situation och oron över att inte klara mitt jobb som mamma som tog knäcken på mig. Inte arbetet med barnen och hemmet! Stor skillnad. Jag slöt fred med att jag gör allt jag kan för pappa och lämnade resten åt Gud! (Han har dessutom fått en ny medicin som gjort att han mår mycket bättre nu). Jag började se på min arbetsbörda som mamma och dagmamma som mycket liten i jämförelse med Kristinas. Plötsligt fick jag hur mycket energi som helst! Det var helt otroligt! Som ett mirakel. Jag fick mer gjort än på mycket länge. Har drömt om att orka baka bröd och städa igenom huset ordentligt. Nu gick det på ett kick! Och egentligen hade ju inget förändrats. Allt satt i huvudet! Jag trodde att jag var så trött och då blev jag trött. Jag trodde att jag var så svag och bräcklig och då blev jag det. Nu har jag insett att jag har samma ork och kraft som vilken mamma som helst hade på 1800-talet. Jag tror att jag är stark och då är jag det! It`s all in you mind!

Det går inte beskriva hur lycklig och lättad jag är! All den energi jag drömt om att ha, har jag plötsligt fått. Hemarbetet känns nu inspirerande i stället för jagande. Tack Vilhelm Moberg för att du berättade om Kristina från Duvemåla. Det förvandlade hela min tillvaro! Och jag kan ju inte annat än tro att Gud som vet allt hade ett finger med i spelet den där dan när jag råkade gå förbi hyllan i biblioteket där Utvandrarna stod...

söndag 4 oktober 2009

Min dotter skrev en sång ikväll

Jag har en liten dotter som älskar att sjunga. Hon sjunger Pippi Långstrump, Madicken och Idas sommarvisa. Hon lär sig nya sånger på förskolan som hon sen sjunger för oss här hemma. Hon sjunger ständigt och jämt och väldigt ofta sker det vid matbordet (ja i vår familj får man sjunga vid bordet). Ikväll vid middagsbordet blev det så att vi började sjunga lite till mans. Men så höjde vår lilla sångfågel åter sin stämma och började sjunga en sång om Jesus. Det var en ny sång som jag aldrig hört och jag frågade om hon lärt sig den på förskolan? "Nej, jag hittade på den själv!" sa hon glatt. Den var så bra att jag vill dela med mig av texten till er:

Du är med mig när jag leker
Du är med mig när jag sover
Och är jag rädd så kan jag be
Och när jag ber så hör du mig

fredag 25 september 2009

Tacksamhet vid diskbänken

Stod igår och diskade efter middagen. Tallrik efter tallrik sköljde jag av för att sedan stoppa i diskmaskinen. Jag tänkte: "Men tar de då aldrig slut dessa eläniga tallrikar!" Men då slog det mig med ens, att jag i stället borde glädjas över att jag har så mycket disk att diska! Tänk om jag efter middagen stått och sköljt endast en ensam tallrik? Det hade gått fort och lätt. Javisst! Men det skulle också betytt att jag var ensam, utan en hel familj som älskar och behöver mig. Tänkte på hur många ensamma därute som skulle ge vad som helst för att få byta med mig. Frustrationen vände till tacksamhet över hur rik jag är! Disken blev snart klar och kändes med ens inte så betungande längre.

onsdag 23 september 2009

Tio sanningar om mig

Fick en utmaning av min mysiga granne Jeanette som går ut på att berätta tio sanningar om mig själv. Tänkte som så att det har ju inte hänt så mycket här på ett tag så varför inte?

Here we go!

§ Är kärare än någonsin i min superunderbare man! Puss på dig min älskling!!

§ Drömmer om att få hjälpa föräldralösa barn och har gjort det sen jag var liten.

§ Har ett stort sömnbehov; sover nästan alltid middag och det händer att jag lägger mig 21.00.

§ Har inte hål i öronen och vet ingenting om smink.

§ Har kanske de minst gröna fingrarna i den här stan.

§ Är en utpräglad rutinmänniska och kan få en hel dag förstörd om jag inte startar morgonen rätt.

§ Har ett lila gummiband som jag styrketränar med hemma i köket.

§ Tycker det skulle vara SÅ coolt att springa ett Marathon eller åka ett Vasalopp någon gång!

§ Plockar heller bär än jag shoppar kläder.

§ Är nybliven ägare till en rosa mobil och gillar den faktiskt. Hör och häpna! ;-)

Det var ett litet axplock av sånt som ni kanske inte visste om mig. Till saken hör väl också att man ska skicka utmaningen vidare. Utmanar därför:

Madde
Jonathan
Anthon
Frida
Betsy
Ebba

Ser fram emot att få läsa om sånt jag inte visste om ER! :)

lördag 12 september 2009

Näringslära med Luke SkyWalker

Alla har vi väl någon gång försökt få våra barn att äta mer grönsaker. Försökt få dem att förstå att det ju är så nyyyyyttigt! Men det där med att det är så nyyyttigt kan ju bli en smula abstrakt för barn, och även för vuxna med för den delen. Men läser man på om vad olika näringsämnen gör för ens kropp och vad dåliga saker orsakar osv, blir det genast mycket lättare att motivera sig till att leva sunt.

I ett gammalt nummer av iform (tusen tack igen Jeanette!!!) gicks det igenom i en artikel varför det är så viktigt att få i sig protein efter man tränat. Att proteinet bryts ner till kedjor och förs runt i kroppen av blodet. När proteinkedjan så passerar en muskel skjuts den in i muskeln och ger den kraft att växa till. Kommer inget protein (som när man äter godis och kakor istället) bryts muskeln istället ner. På ett ungefär. I ett annat nummer gavs exemple på sk "powerfood" som är ultranyttig eftersom den är så rik på antioxidanter som hjälper kroppen hålla stånd mot angrepp av sjukdom av olika slag.

Uppfylld av all denna nya kunskap föll det sig så igår kväll när jag och killarna hade fredagsmys att jag började prata om allt detta med dom. Men för att liksom få dem att fatta, använde jag termer som de skulle kunna relatera till. Jag berättade t ex att när man äter pecannötter (som är en av de allra nyttigaste nötterna) är det som om Luke Skywalker kommer farande med sitt lasersvärd och förintar alla ondskelfulla fiender som vill förstöra kroppen. De tände direkt och ville veta vilken mer "lasersvärdsmat" det fanns att tillgå? Jag kunde då för två helfocuserade grabbar berätta att även blåbär, katrinplommon, honung, broccoli, rödbetor, rädisor och spenat m fl hör till dem som har superkrafter. De började fråga mer och mer om all sorts mat vi brukar äta. Hur är det med bröd då? Är det typ som om en pistol? Och är havregryn som ett spjut? Helt på eget initiativ tog så N på sig en ondskefull min och sa: "Så här ser det ut när man äter godis va?!"

Vid frukosten imorse fortsatte så pratet om lasersvärdsmaten och nu hade även J (som sov igår kväll) blivit intresserad. Vi hade plockat lite blåbär i en skogsdunge här intill att ha på gröten och i filen. N öppnade då ett blåbär och utbrast exalterat: "Blåbär är ju som ett rött lasersvärd!" och började fäkta i luften som självaste Luke. När det sedan på eftermiddagen var dax för lördagsgodis kom N och ville ha blåbär i sin godisskål också. Han förklarade att nu skulle det bli krig i hans kropp! Och han såg till att få så många blåbär att han var säker på en seger för de goda! :)

tisdag 1 september 2009

Tjejmilen 2009

Vaknade på söndag morgon med en sträv känsla i halsen och några irriterande torrhost attacker. Hade haft en utdragen förkylning under hela augusti, men kännt mig bra de senaste dagarna. Blev en aning fundersam över dessa små antydningar till förkylningssymptom, men lät dem inte hindra mig från att fullfölja dagens planer. Idag var nämligen dagen för mitt livs första lopp! Och så mycket som jag sett fram emot detta, skulle det krävts minst en lunginflamation för att hålla mig hemma. Så jag steg upp, svalde en näve C-vitamintabletter och några vitlökskapslar och mediterade medan jag och familjen gjorde oss i ordning på augusti månads mantra; "Jag blir bara friskare och friskare, bara starkare och starkare och på Tjejmilen kommer jag vara i TOPPFORM!"

Vädret var svalt och blåsigt med lite inslag av sol då och då. Ett perfekt löparväder konstaterade maken och jag när vi tillsammans med barnen styrde kosan mot Stockholm. Med 26 000 anmälda löpare var vi ute i god tid vid nummerutlämningen och jag kände mig mycket nöjd över att kunna konstatera att vi kom precis före alla andra. På en minut hade jag fått reklamkassen, min startnummerlapp och mitt chip och gick mot strömmen när allt fler och fler löpare strömmade till från alla håll och kanter. Istället för att köa kunde vi så ge oss av direkt mot Gärdet och startområdet. Efter lite matsäcksintag på en rastplats med utsikt över Gärdet och alla dess bajamajor, tält, hoppborgar, bussar och folk, gav vi oss själva in i folkvimlet och Tjejmilsjippot. Barnen hoppade i hoppborgar, fick reklamplåster, balonger och tatueringar. Vi gjorde vårt bästa för att inte tappa bort någon av dem och samtidigt hålla alla på gott humör under den långa väntan på start.

När det tillslut var drygt en halvtimme kvar till min grupps start lämnade jag maken och barnen åt sitt öde och slöt upp med mina medlöpare. Mitt i denna tjocka klunga kände jag så lyckan komma smygande. Jag var verkligen här! Jag skulle faktiskt få springa detta mitt hett efterlängtade lopp! När så startskottet gick, satte jag igång min musikladdade mp3-spelare och började gå mot startlinjen (det var några före om man säger så). Precis vid startlinjen började jag så småjogga i mitt egna bekväma uppstartstempo, helt inställd på att strunta i alla andra och köra mitt eget lopp. Och det gick verkligen hur bra som helst! Det gick så fint så fint att jogga och musiken i mina öron peppade mig enormt. Jag kunde öka takten och började springa om allt fler löpare. I utförsbackarna släppte jag allt och lätt benen flyga ner för backen, medan jag i uppförsbackarna var smart och sparade på krafterna genom att i stället gå i rask takt. På detta sätt kände jag hela tiden att jag hade mycket krafter kvar och jag sprang med ett leende på läpparna, vinkade glatt till fotografer och människor längs vägen och hade hur kul som helst! Det kändes faktiskt som om kilometrarna flög fram (vilket de dock faktiskt inte gjorde med min ganska lugna fart) och vid kilometerskyltarna kände jag inte: "Åh har vi bara sprungit 4 km osv." utan istället: "Oj, har vi redan kommit så här långt!" Jag njöt verkligen av varje sekund! Jag gjorde de sista 5 kilometrarna snabbare än de 5 första och sista kilometern kunde jag öka ytterligare eftersom jag hushållit med krafterna och jag spurtade med höjda händer in i mål! Så härlig känsla att loppet gått så bra. Tiden var i och för sig inte ett dugg märkvärdig. 69 minuter är verkligen ingen super tid. Inte ens för att vara mig. Men med tanke på all utebliven träning och förkylningen under augusti så var jag supenöjd! Det var verkligen hur roligt som helst att springa i ett lopp.

Att springa Tjejmilen har gjort mig ännu mer löpgalen än tidigare. Kvällsromanen har fått maka på sig till förmån för Runners World. Jag funderar allvarligt på om jag kan leva länge till utan en pulsklocka och blott två dagar efter Tjejmilen har jag redan bestämt mig för att anmäla mig till Hässelbyloppet som går den 11 Oktober. Jag kan helt enkelt inte få nog av löpning!

lördag 29 augusti 2009

Finns det krokodiler i Chicago?

jojjan: "Har vi varit i Chicago nångång?"
mamma: "Nej."
jojjan: "Finns det krokodiler i Chicago?"
mamma: "Nej, det tror jag väl inte..."
mamma: "...det är ju en stad."
mamma: "Hur så?"
jojjan: "Jag bara undrade."

lördag 22 augusti 2009

Genom allt

Lutade mot den av maken hemsnickrade vita sänggaveln satt vi och hade funnit oss en lugn oas mitt i det annars så livfulla familjelivet. Och vi pratade. Jag har en lite låg jobbig dag eftersom min demenssjuka far blivit sämre igen pga av nytt boende. Jag har alltid varit hans lilla flicka. Vi är så lika och har alltid förstått varandra. Så svårt det då är när han inte är sig själv och tror att jag svikit honom och ljuger honom rakt upp i ansiktet. Han vet väl inte vad han säger. Men ändå.

Där satt vi iallafall, min man och jag på sängen med varsin kaffekopp i handen. Han fick höra om alla mina ledsna känslor och jobbiga funderingar. Jag förstår mig själv när jag får resonera mig fram (i skrift eller prat) till vad det egentligen är jag tycker och känner. Ett så tålmodigt bollplank som orkar lyssna är då värt sin vikt i guld. Han hjälper mig att få perspektiv på tillvaron.

Vi pratade om äkthet. Hur viktigt det är att våga visa sig svag. Också. Visst är det bra att vara possitiv och försöka se den ljusa sidan. Visst är Gud alltid densamme och den inre friden och lyckan finns ju där. Men alla, starka som svaga, har vi bättre eller sämre dagar. Önskar att fler vågade erkänna det och inte bara leverera sitt bredaste leende och svara att allt är bra när vi möter varandra i vardagen. Om sånt där satt vi och pratade och efteråt blev livet åter hanterbart igen.

Nu sitter jag och lyssnar på The Sundays på Spotify medan jag skriver. Ser att solen börjar göra försök att tränga igenom de mörka molnen, gungar till de sköna rythmerna och känner en fridsam go känsla infinna sig trots allt. Pappa får jag lämna i Guds starka händer så länge. Lita på att Han tar vid där jag inte längre räcker till. Jag lyfter blicken från mitt egna sorgsna hjärta och kan finna lyckan i att se hur min son så förnöjsamt radar upp sina playmobilsoldater och är helt förlorad i sin lek alltmedan hans soldater förbereder sig för historiens största strid. Och jag ler när solen tillslut vinner över molnen och lyser på Lilla-Buset som sitter på altanden och kör med storebrors bilar. När livet tar jobbiga vändningar gäller det att hålla sin blick fäst på de små glädjeämnena som faktiskt fortfarande finns där och veta att Gud är Gud och att hans kärlek och omsorg håller genom allt.

Den här sången säger det så bra. Lyssna!

söndag 16 augusti 2009

Rena kläder

pappa: "Gå och byt till rena kläder Nonno!"
nonno: "Nej, då ser jag ju ut som en tjej."
pappa: "Nämen, du tar ju på dig dina egna kläder."
nonno: "Nej, då ser jag ju ut som en tjej..."
nonno: "...för det är ju bara tjejer som har på sig rena kläder!"

lördag 15 augusti 2009

torsdag 13 augusti 2009

Tryggare kan ingen vara

Läste precis något så bra, så att jag bara måste dela med mig. Det är ett citat taget ur Göran Skyttes bok "Omvänd".

"Med tiden blir jag övertygad om att Gud har sitt finger med i spelet hela tiden. Det finns där och pekar ut en möjlig riktning, men det tvingar inte. Vi kan välja att följa denna färdriktning, eller inte.
Om vi inte följer, får vi med tiden allt svårare att se Guds finger. Och om vi följer, får vi med tiden allt lättare att se Guds finger."

Precis det här har blivit så levande för mig de senaste månaderna. Jag tror det har att göra med att jag under denna tid mer och mer försökt leva i ögonblicket. Jag tror att det har gjort att jag blivit mer lyhörd för Guds små subtila fingervisningar. Jag har börjat följa dem efter bästa förmåga och så har Guds finger på detta sätt börjat framträda allt tydligare i alla möjliga sammanhang. Guds storhet har med ens blivit så tydlig! Jag kan med ens se Honom i så mycket, i saker och händelser som jag tidigare skulle ha kallat tillfälligheter.

För ett par veckor sedan blev även ett ord i Bibeln så levande för mig;

"Räkna med honom på alla dina vägar, så skall han göra dina stigar jämna"
Ordsspråksboken 3:6
Jag har läst det ordet många gånger tidigare, men nu blev det plötsligt så tydligt och enkelt för mig. Att allt jag behöver göra är att i allt jag gör också räkna med Guds hjälp och ledning. I stället för att enbart förlita mig på mina egna förmågor. Då ser han till att jämna stigen och hjälpa mig att klara av både smått och stort.
För att ge ett par exempel:
När vi var på väg hem till barnen efter vår Polen resa, var jag oerhört trött och sliten. Men jag visste ju att alla fyra barnen skulle vilja ha hela min fulla uppmärksamhet och jag ville verkligen inte göra dem besvikna genom att tappa tålamodet och inte orka med dem. Jag bad då en mycket kort och stilla bön där i bilen strax innan vi var framme. Jag sa: "Gud nu räknar jag med dig. Låt det bli en possitiv återförening. Låt barnen vara glada och lugna och inte klängiga och hysteriska och vilja komma alla på en gång. Och låt mig få styrka att möta dem alla som de behöver."
Och vet ni. Det blev precis så! Barnen var bara goa och glada och charmiga. Det blev inte det minsta jobbigt utan bara härligt och mysigt! Hade jag inte på detta sätt räknat med Gud, är jag inte säker på att det blivit så.
Det andra exemplet är från igår. Då åkte jag för att besöka min far som ligger inlagd pga demensliknande sjukdom. Tidigare när jag åkt dit har det nästan alltid blivit jobbigt och han har inte kunnat ta till sig att jag kom och jag har blivit uppriven och ledsen. Men nu har jag under en längre period intensivt bett för honom om frid och glädje (han har varit oerhört ångestladdad och depprimerad) och så igår i bilen bad jag om att besöket skulle bli lyckat och jag sa till Gud att jag räknade med honom.
Och vet ni. Besöket blev helt otroligt lyckat! Pappa var förändrad! Glad och uppskattande emot mig. Ville vara bland de andra på hemmet (han kallade dem för sina kompisar) istället för att bara ligga på sitt rum. Och han pratade och frågade om våra närmaste osv. Han hade även fått tillbaka mycket av sitt vanliga jag som är generöst och omsogsfullt. Ville t ex genast bjuda på chokladen jag hade med mig, både till mig och till personalen innan han tog själv. Han frågade andra boenden hur de mådde osv. Presenterade mig med stolthet i rösten för alla som dök upp och kunde skratta när personalen skämtade med honom. Visserligen fanns det fortfarande kvar vanföreställningar och ångest. Men det possitiva övervägde helt klart! Och det bästa av allt var att han åter fått sin Gudstro levande inom sig. När han nu blev ångestladdad över en vanföreställning, ropade han spontant på Jesus. Det kom liksom inifrån honom. Tidigare var han helt säker på att Gud helt övergett honom och att han var helt förlorad och bortom all möjlighet till hjälp. Det går inte att beskriva hur glad och lättad jag var när jag sen åkte hem! Andra får tro vad de vill. Men för mig var det ett så tydligt bevis på att ett mirakel skett med honom. Att Gud haft sitt finger med även här!
Det är så skönt att på detta sätt få förlita sig på Guds ingripande i allt. Så befriande att veta att allt inte hänger på mig, utan veta att en som är så oändligt mycket större än mig håller mig i sin hand.
Tryggare kan ingen vara, än Guds lilla barnaskara.
Stjärnan ej på himla fästet, fågeln ej i kända nästet.

tisdag 11 augusti 2009

En oförglömlig resa till Polen!

Jag har som ni kanske listat ut varit i Polen under en knapp vecka. Det var ett gäng på 39 tonåringar (ink några lite äldre som jag och maken) som förra onsdagen tog flyget från Skavsta och landade i den Polska staden Wroclaw. På flygplatsen försökte jag genast prova mitt nyss förvärvade ord för hej (Czesc) på en kassörska, men hon bara stirrade dumt på mig så jag antar att jag sa helt fel. Strax därefter satte vi oss i en buss för att åka till vår slutdestination Kalisz. En stad på ca 120 ooo invånare mitt i Polen. Sent på kvällen (efter ett stopp på McDonalds) kom vi fram och inkvarterades på en internatskola. Sen kunde ävetyret börja!

Vårt huvudsyfte med resan var att medverka med sång, musik, akrobatik och vittnesbörd på en happening som en lokal kyrka anordnat i en av stadens största parker på fredagen. Men det var mycket mer än det som skulle hända. Vi skulle tillsammans försöka dela ut 10 000 inbjudningar till polaker som inte kunde engelska. Vi fick träna in en fras som vi sedan repeterdade om och om till alla slags människor under en hel dag i den tryckande hettan på Kalisz gator. Vi fick även hjälpa till med att montera ihop ett x antal tält till festivalen. Rengöra skyltar, repetra sånger, sätta upp scenen mm mm. Hela veckan var vi så enormt uppskattade av kyrkans medlemmar som såg det som sin mission att utfodra dessa svenskar allt vad de förmådde. Varje morgon bjöds vi på stor frukostbuffè med en massa (söta!) yogurtar och flingor, vitt bröd, massor av pålägg, choklad och kakor! De öste snacks, frukt och läsk och vatten över oss. Ja, jag gick väl upp ett par kg under dessa dagar som förutom dessa söta frukostar och mellanmål innehöll en massa skräpmatsmåltider. Men det var underbart att få vara mitt ibland dessa glada, spralliga och entusiastiska tonåringar. Jag kände mig så levande där jag tillsammans med dem arbetade, prisade Gud och pratade med den polska befolkningen. Och jag kände mig inte en dag över 20! Var uppe sent på nätterna, skrattade med dem och bad
tillsammans. När det på fredagen var vår tur att inta scenen släppte vi lös och sjöng och dansade som galningar. Polska publiken (totalt under kvällen ca 4000 pers) älskade oss och jag tyckte det var enomt härligt att dansa mig svettig och sjunga om Jesus och utstråla gläden i Gud till dessa människor som till 94 % är katolicer, men inte har lärt känna Gud som sin persolige vän och Frälsare. Att jag dagen efter knappt kunde gå pga av träningvärken var ett offer jag tog med glädje. Även om tonåringarna sa att jag smälte in så bra, märkets det på detta sätt tydligt att jag trots vad sinnet sa faktiskt passerat 30 ;-).

Under denna kväll fick vi också förmånen att bekanta oss med en skara föräldralösa barn från ett barnhem i staden. Jag tog tre pojkar ,7, 8 och 9 år gamla under mina vingar för denna kväll. Jag sprang och jagade dem om och om igen till deras stora förtjusning. Hjälpte dem att köpa läsk och bakverk och följa med till toan. Lyfte upp dem i klätterställningar, köade med dem till den stora uppblåsta rutchkanan och applåderade och ropade "Super!" "Bravo!" varje gång de kom farande ner i en hiskelig fart. En av dem, Matteus, skrapade upp sig på ena benet och började gråta. Åh vad det då kändes gott att först vända ut och in på sig för att finna ett plåster och sen trösta honom i knät en stund. Ja, dessa pojkar stal mitt hjärta och det förkrossade mig att dessa pojkar inte har någon mamma eller pappa utan är ensamma i denna världen. När de sen i slutet av kvällen åkte hem med sina fröknar fick jag gömma mig en stund och gråta ut för dessa underbara barn. De kommer att finnas i mina tankar och böner en lång tid framöver. Det är en sak som är säker!

Innan vi på söndagen åkte hem hann vi även med en heldags utflykt till en sjö mitt ute i skogen där även de föräldralösa barnen fick vara med och leka, grilla och bada. Visst var jag sen helt slut när hemresedagen kom. Att hålla igång i 16-åringars tempo tar snart ut sin rätt, men jag njöt varje sekund! Kände mig som fisken i vattnet och kände att jag trots åldersskillnaden hade en hel del gemensamt med dessa härliga tonåringar. Så grymt skönt att få skaka av sig svensson livet för ett tag, glömma sig själv och sina egna pyttiga bekymmer och ägna sig åt livet väsentligheter; Andra människor och Guds rike! Jag blev påmind om att det är här, på missionsfältet jag hör hemma. Visst är det också härligt att vara mamma, men det finns mer som väntar runt hörnet. Jag vill ha ut så mycket mer av livet, tänker inte nöja mig med en svenssontillvaro utan göra allt för att få leva ett äventyrsfullt liv tillsammans med Gud!

Sen måste jag bara få ge en offentlig eloge till ett par hjältar som gjorde denna resa möjlig för oss. Det är mina underbara svärföräldrar som bredvilligt tog sig an uppgiften att ta hand om våra fyra barn trots att de själva har upp till öronen med eget arbete. Barnen var så glada och harmoniska när vi kom hem och det står helt klart att de gjorde ett kanon jobb! Ett super stort tack till er!

måndag 3 augusti 2009

Inspirerande kvällmat

Igår kväll var det ett par slitna och trötta föräldrar som skulle försöka ro kvällen i hamn. Klockan hade passerat middagsdax, men ännu inga middagsuppslag, än mindre någon mat på bordet. Maken var tvungen att fixa en del grejer med bilen inför dagens besiktning och barnen kommer ju tyvärr ännu inte ifråga när det gäller matlagning. Boppo kan visserligen baka kladdkaka och göra chokladbollar men vad förslår det när familjen behöver vitaminer, kolhydrater och annat matnyttigt?

Sakta och mycker motvilligt insåg jag tillslut faktum. Jag, moi, skulle bli tvungen att laga mat! Inspirationen för allt vanligt var lika med noll. Kunde inte för mitt liv tänka mig att steka lite fiskfileer, grilla fläskkotletter eller göra någon annan såndär gammal vanlig mat.

För att om möjligt försöka uppamma lite inspiration, (ett absolut måste för att jag i lägen som dessa ska kunna åstadkomma något över huvudtaget) började jag håglöst googla på lättlagad mat. Men det gav föga resultat och inspirationen sjönk om möjligt ännu mer. Stängde ner alla sidor och suckade uppgivet. Men så kom jag ihåg att jag förr i tiden, innan internet helt övertagit våra liv, brukat bläddra i gamla nummer av Buffè när jag sökt matinspiration. Jag tänkte att jag nog slängt alla tidningar någon gång under mina rensar raider. Men till min stora glädje fanns tidskriftsamlaren kvar där i skåpet med inte mindre än 39 nummer av Buffè! Redan här började inspirationen resa sig på vingliga ben. Och där var det! I ett nummer från 1999 hittade jag kvällens mat. Något nytt och inspirerande som jag plötsligt fick enorm lust att prova. Det krävde visserligen en utflykt till affären och var inte gjort på fem röda. Men vad spelar det för roll när inspirationen rest sig i sin fulla längd. Grönsaksmuffins med salsa var maten som var menad för ikväll och snart fann jag mig själv glatt rörande en kladdig deg. Här kommer receptet:

Grönsaksmuffins med salsa

Fräs ca 250 g wokgrönsaker i 1-2 msk olja. Krydda med 1 tsk timjan, salt och peppar. Ställ åt sidan att svalna. Skär grönsakerna grovt. Blanda 6 dl mjöl (jag tog grahamsmjöl och rågsikt), 1/2 tsk salt och 1 msk bakpulver i en skål eller matberedare. Finfördela 100 g margarin eller smör i mjölet. Blanda ner grönsakerna i de torra ingredienserna Tillsätt 3 dl mjölk och arbeta ihop en lös deg. Smörj muffinsformarna och klicka ut smeten till stora matmuffins. Grädda i 225 grader i 18-20 minuter. Servera dem ljumma med en salsa på 1 stor tärnad bifftomat (jag tog vanlig) 1 tärnad avokado, och 2 strimlade salladslökar (jag tog 1/2 gul). Krydda med 1 tsk koriander, 1 msk saft av lime (jag tog citron), 1 pressad vitlöksklyfta, 1/2 tsk salt och i krm peppar.

Jättegott blev det! Salsan var verkligen pricken över i och gick åt som smör i solsken. Och stundvis magvägrande Lilla-buset åt hela två muffinsar med god aptit! En inte så liten sak och väl värd att notera.

Bone apetite!

torsdag 30 juli 2009

Imorgon är en annan dag

Jag ser den framför mig, hägrande som en oas i öknen. Jag rör mig målmedvetet som löparen mot sin mållinje, men så upplöses hägringen av ett nyvaket skri. Sätter mig ner i min köksöken med nyvakna Lilla-Buset i knät, svävande mellan hopp och förtvivlan. Måtte hon vilja äta idag! Vrål och broccolikladdig fisk på golvet bådar inte gott. Men va nu då? Hon tuggar i sig en hel liten minifärskpotatis bara sådär! Jo, jag såg det ju med egna ögon. Hon åt faktiskt potatis! Jublar och slår några frivolter inombords och tänker att snart är måltiden avklarad och jag kan...mäh Lilla-Buset glömmer plötsligt maten och siktar in sig på gräddfilspaketet. Varför tog jag fram det? Bort med kladdet, men då ska hon stapla plastmuggar. Efter femtioelva plastmuggar och en liten bit fisk till in i mun ger jag upp. Hon åt ju faktisk två bananer innan vilan. Lek med muggarna då!

Går och tänker att nu kanske jag kan, men jaha ja. Jojjan vill bada. Knäpper upp knappar. Hämtar handduk. Så ja. Men det var ju inget kul med muggarna när mamma gick. Lilla-Buset och fyra muggar kommer ikapp. Här mamma! Ta en rosa mugg. Tack tack. Och så en grön och en gul och så en...pang! Lilla-Buset ramlar och slår i huvudet i skrivbordet. Sen hämtar hon stövlarna. På med stövlarna. Av med stövlarna. Inget är rätt. Gråt och tandagnisslan. Mamma fattar ingenting. Nöj! Nöj! Jaså vill vill du ha mjölk! Var så god. Lilla vännen skiner som en liten sol några sekunder och jag tänker att nu har friden lägrat sig och jag kan...men aj då. Hon snubblade på en mattkant. Det bräckliga goda humöret försvann iväg som en ballong ut genom fönstret. Jag misströstar som en metande pojke som inte fått napp på hela dan. Tänk att det ska vara så omöjligt att få lite ro. Lilla mamman kräver inte mycket. Fem minuter vore helt okej. Tio ett femstjärnigt hotell. Håll ut. Bara lite till så kanske.

Och tänk där kom den! Den snåriga mörka skogen öppnade sig tillslut och jag fann min soliga glänta. Ökenvandraren fann sin oas. Löparen vann sin medalj och pojken fick napp. Jag slår mig ner, dricker mitt efterlängtade kaffe och äter ett par bitar choklad. Frid! Slappnar av och hinner läsa om en drama Queen som heter Boppe. Men sen så är det färdigt. Snårskogen kallar igen. Men nu har jag lite nya krafter. Och imorgon är en annan dag.

tisdag 28 juli 2009

Fyra guld!

Vm i simning pågår för fullt i Rom. Jag skulle säkert ha missat det helt och hållet om det inte varit för att jag är så förkyld att konstant vertikalt läge är det enda jag orkar. Och det har faktiskt varit riktigt rolig underhållning. Jag har ju fått se 15-åriga Sara Sjöström först slå världsrekordet i 100 m fjärilsim på 56,44 (att någon öht kan simma fjärilsim är för mig helt obegripligt!) för att sen dagen efter slå det igen på 56.06 och då ta Vm guld! En helt otrolig prestation. 15 bast och sopa banan med hela världseliten. Helt galet! Som mamma undrar jag ju hur man som Saras föräldrar reagerar när ens barn gör något så stort? Det är ju som om min Boppo om sex år skulle gå och ta Vm guld i löpning eller bli uttagen till Svenska landslaget i fotboll. Det finns ju inte på kartan liksom. I en intervju med Saras föräldrar sa de också just det. Men annars såg de ut att ta det hela med samma lugn som Sara själv. Hon bara skrattar och säger att hon låtsades att hon skulle plaska runt i sin bassäng på hemmaplan. Snacka om kolugna familjen!

En annan liten tjej blev i kväll så inspirerad av allt simmande i rutan att hon bad om att få bada i badkaret. Hon plaskade runt där länge och väl. Sen kom hon glädjestrålande ut, insvept i sin röda handduk och deklarerade att hon vunnit FYRA GULD! Inte illa för att vara 4 år. Eller vad säger ni! ;-)

One night @ the callcenter

Godmorgon på er!

Här sitter jag i soffan täppt som en kork och känner hur intensivt jag hatar att vara sjuk! Eftersom det inte är så uppiggande för er att läsa vidare om snor, feber, sömnproblem och värk i kroppen, så tänkte jag istället passa på att skriva om en bok jag läst nyligen.

Boken heter: One night @ the call center och är skriven av den indiske författaren Chetan Bhagat. Min man köpte den i våras på Mombays flygplats när han var på väg hem ifrån en resa till Indien. Boken visade sig vara en bestseller och Bhagat en berömd författare i Indien. Boken har också blivit en stor Bollywood film; Hello

Historien börjar på en tågresa mellan Kanpur och Delhi. Under resan möter författaren en vacker kvinna som erbjuder honom att berätta en sann historia med villkoret att han gör den till sin andra bok. Efter stor tvekan går han tillslut med på det och själva berättelsen börjar.

Den handlar om sex indiska ungdomar som arbetar i Delhi på ett av de många callcenters som finns i Indien. Man får här följa dem under ett nattskift då en rad jobbiga saker händer dem alla. Berättelsen tar en dramatisk vändning när de i slutet av natten får ett telefonsamtal i från Gud.

Jag började läsa den här boken för att jag tycker det är intressant att få en inblick i ett Indien som man inte vet så mycket om. Hur vanliga indiska ungdomar tänker, känner och resonerar. Till en början tyckte jag att boken, som är skriven på en väldigt enkel engelska var nästan barnslig. Karaktärerna förefaller ganska simpla och naiva och känslovågorna går höga emellanåt. Men ju mer jag kom in i boken hittade jag charmen i den, fann mig själv både le och skratta högt då och då. Sen kom slutet som var både oväntat, bra och mycket tänkvärt! Hade en go känsla kvar i maggropen när jag slutligen slog ihop pärmarna.

Fyra makenska stjärnor

Ha en härlig dag!
Kram Makena

måndag 27 juli 2009

Varför läser du aldrig Bibeln mamma?

"Varför läser du aldrig Bibeln mamma?"

Nonno kom in i vardagsrummet och ställde denna fråga till mig där jag halvlåg i soffan, kurrerade min förkylning och tittade på när Sara Sjöström slog världsrekord i 100 m fjärilsim. Paff över denna oväntade fråga svarade jag att jag ju visst läser Bibeln. Att jag brukar försöka läsa lite på morgonen eller på kvällen. En gång om dagen ungefär.

"Varför läser du inte 10 gånger om dagen då mamma?"

På den frågan hade jag inget bra svar. Ja varför gör jag inte det? Jag började också fundera på det här att han inte trodde att jag läser Bibeln alls. Saken är ju den att jag brukar försöka passa på att läsa och be när barnen är ute och leker, sover eller är upptagna med något annat. Så att jag får vara ostörd och fokuserad. Jag har tänkt att det är bra. Det blir ju så splittrat när man försöker koncentera sig mitt ibland barnens lek och deras många frågor och funderingar. Men jag gör ju allt annat mitt ibland barnens stoj. Lagar mat, tvättar, läser böcker, dricker kaffe, vattnar min pelargonier. Ja det händer ju till och med att jag har Lilla Buset i knät när jag går på toaletten. Varför ska jag då inte leva mitt andliga liv mitt ibland dem också? Enskildheten behövs. Absolut! Men jag inser nu också hur viktigt det är att barnen får inblick i min relation med Gud!

Varför läser jag inte 10 gånger om dagen? Det var en väldigt bra fråga! Det står ju att vi ska "leva i Ordet". Att leva i Ordet betyder knappast att läsa en eller ett par kapitel varje kväll. Läser man lite 10 gånger om dagen däremot så börjar det väl i allafall närma sig.

Så idag tänkte jag prova detta. 10 gånger under dagen ska jag ställa min timer (som jag har så mycket nytta av!) på 5 minuter och läsa tills den ringer. Och jag ska göra det vid köksbordet, i soffan eller i barnens rum så att Nonno och de andra barnen har en chans att se det. Ska bli spännande och roligt. Jag är ju dessutom fortfarande sjuk. Så läsning blir en passande aktivitet idag hur som helst.

Ha en bra dag ni alla!

Kram Makena

Makena blir jag

Nu har Makena ett tag känt att hon tröttnat på att bli omtalad i tredje person. Det har känts lite som att hon pratat om någon annan och det hela har blivit lite för opersonligt. Så från och med nu kliver Makena ut och blir jag. Så här är jag nu. Makena i egen hög person. ;-) Hoppas också ni gillar den förändringen.

söndag 26 juli 2009

Mera bilunderhållning

I bilen på väg hem från den wunderbara Öna blev det till en början en lugn och trivsam färd. Makena och maken kunde föra en någotsånär sammanhållen konversation utan alltför många avbrott. Den ena efter den andra somnade och friden var total.

Men efter ungefär två timmars åkande hade alla underbaringarna vaknat igen och blev snart uttråkade. Fortsatt konverserande var inte att tänka på då deras röster dränktes av en skara barnröster: "Är vi inte framme snart, jag har ont i rumpan, kan vi stanna på Mc Donalds NU...". Makena kände pulsen stiga en aning, men innna den nått nämvärda höjder fick hon en snilleblixt, höjde sin stämma över barnens och föreslog entusiastiskt att skulle de inte skriva en saga! Ihop!

Med ens blev det tyst och Makena förklarade hur hon menade. Hon skulle hitta på första meningen: "Det var en gång..." och sen skulle de en efter en få fylla på med fortsättningen. Barnen blev inspirerade och snart var sagobyggande igång. Makena började, maken och pojkarna fortsatte. När de kom till Jojjan blev det tyst. De övriga antog att hon tänkte, men insåg efter några minuter att hon var helt i sin egen värld utan intentioner att delta. Föräldrarna och pojkarna fick berätta själva. Och det gjorde de! Framåt skred sagan och alla var fullt fokuserade. Fridfullt tuffade de så framåt på motorvägen.

När de närmade sig staden där de skulle stanna för lunch såg Makena och maken till att avrunda sagan. Barnen ville genast höra den från början till slut (Makena hade skrivit upp den fortlöpande). Men det fick de hålla sig till tåls med till efter maten.

Men sen fick de alla inta sina platser och Makena började läsa med sin allra bästa berättarröst allt medan de tuffade vidare hemåt:

Det var en gång två små pojkar, som bodde i ett stort gammalt slott. Dom delade rum. Så hade de två sängar längst upp på övervåningen. Där fanns det ett jättestort fönster. Men det fanns inget glas i fönstret. De hade ett rep som hängde där som de brukade klättra upp och ner för. Och så hade de längst uppe på vinden ett hockeyspel.

Men en dag hände det något konstigt! Dom hörde ett konstigt ljud i källaren. De skulle gå ner och kika vad det var. Det var ett SPÖKE!!! Pojkarna, som föresten hette Harald och Oskar, skrek allt vad de hade och sprang upp för trapporna. Men Oskar råkade snubbla i trappan och bröt ena benet. Harald hjälpte honom upp och så fick Oskar ett bandage. Sedan visslade de tre gånger för att kalla på örnen Leon. Leon var en 18 år gammal Kungsörn som en gång hade räddat de två pojkarna från att drunkna i ett vattenfall. När man visslar tre gånger får man tre önskningar. De hade två önskningar kvar. De önskade att Oskar skulle bli botad och så vart han det!

Men Leon svepte upp de två pojkarna på sina vida vingar och flög iväg med dem. De flög mot landet Ingenstans. Och där kom Peter Pan och hälsade dem välkomna. Och Peter Pan visade dem alla sina vänner. Först fick de träffa den talande haren Harry. Harry var en hare utan både öron och ben, men prata kunde han! Sen skulle de precis få träffa Harrys bröder, men då kom Kapten Krook. Han gav dem en visselpipa som de skulle blåsa i när det hittat skatten. "Finns det en SKATT!" ropade Harald och Oskar med en mun. "Ja, och det är den största skatt ni kan tänka er!" sa Kapten Krook och skrattade rått: "Ha, ha, ha!" Harald och Oskar hade med sig en spade och började genast gräva rakt ner. Men de hittade bara en liten diamant...Då skrek Leon: "Akta er! Det är en fälla!" Men det var försent. Plötsligt rasade hela marken samman och de föll och föll ner i ett djupt mörkt hål. Alla föll utom Peter Pan och Leon. För de kunde ju flyga. Kapten Krook han sprang! Då flög Leon ner i hålet och räddade Oskar och Harald. I sista sekund fick han även med sig haren Harry. Harry vände sig om till Oskar och frågade: "Hur kom det sig att ni kom hit och hälsade på egentligen?" Vi åkte med örnen Leon hit och vi välkomnades av Peter Pan och sen hittade Oskar den här diamanten. Leon tog den förtrollade diamanten och kastade den så att hela Kapten Krooks rike sprängdes. Just då öppnade Oskar sina ögon och utbrast: "Oj, vilken dröm jag drömde!"

Barnen lyssnade med lysande ögon och skrattade högt flera gånger. Speciellt det oväntade slutet roade pojkarna mycket. Så var en ny billek född och Makena kunde konstarera att hennes familj inte lider brist på fantasi. Snart var de så hemma och ännu en bilfärd kunde läggas till handlingarna.

torsdag 23 juli 2009

Bantningsverktyg?

Jojjan har ett litet samtal med farfars kompis Anders...

Jojjan: "Du har en väldigt tjock mage du!"
Anders: "Ja, men jag jobbar på att få bort den."
Jojjan: "Jaha, men var har du dom jobbarsakerna då?"

tisdag 21 juli 2009

Vältränade myror!

Makena och Jojjan hade varit nere vid sjön och badat. Jojjan började på hemvägen klaga på att det stacks i rumpan och var alldeles förtvivlad. Dumma mamman avfärdade det hela som ett myggbet. Men stackars Jojjan gav sig inte och klagade allt högljudare. När hon sen var hemma och skulle kissa visade det sig att hon fått myror innaför trosorna! Alldeles rödbiten stackarn! Makena kände sig skuldmedveten som inte fattat. Jojjan samlade sig och utbrast sen där mellan tårarna:

"Myrorna bet jätte, jätte hårt!"
"Dom måste verkligen ha tränat!"

torsdag 16 juli 2009

Nästan paradiset

Makena och barnen har för ett par veckor flytt vardagen och tillbringar för närvarande dagarna på Öna. Stackars maken måste jobba men kommer på helgen. Lugnet är totalt! Det finns ingen täckning på mobilen och ingen klocka på handleden. Dagarna får komma som de vill i lugnt behagligt tempo. Imorse t ex inleddes dagen med en joggningrunda och lite styrketräning. När hon kom tillbaka mötte hon barnen som lekte ute i solskenet. Själv gick hon in, norpade ett par rödvinbär i förbifarten, och åt sen en lång och härlig frukost tillsammans med goa släktingar.

Inget står på schemat! Är det soligt tar hon kanske med sig Jojjan och Lilla Buset ner till klipporna och sjön. En liten nätt promenad på så där 5 minuter. På vägen plockar de ett och annat blåbär och hälsar kanske på en och annan granne de stöter på under vägen. Pojkarna leker dagarna i ända med ett par kompisar som också har förmånen att få tillbringa sina bardomssommrar på denna underbara ö. De leker "vinken", blindbock och kurra gömma. Spelar fotboll och tennis och får emellanåt smaka på farmors nybakta bullar (de godaste som finns förövrigt!)

Makena tar sig ett dopp nästan varje dag. Ibland blir det också en lite längre simtur ut till en stolpe i sjön. Eller som idag när hon fick göra en utryckning efter en badring som fördes bort av vågorna. Hon njuter i fulla drag trots att vattnet är ganska kallt. När hon får tillfälle sätter hon sig i solen, uppe vid hustomten eller nere bland klipporna, och läser roman. En häpnadsväckande sann berättelse på över 900 sidor!

Emellanåt görs små utflykter till fiskelägret eller en strand lite längre bort. De kanske spelar minigolf eller köper en glass. Överallt möter de kända ansikten och pratar en stund. Hälsar på gammelfarmor och bjuds på glass och jordgubbar.

Det är helt enkelt alldeles underbart att få vara just här på sommaren. En så stor förmån att bara kunna ta bilen och landa i detta paradis! Vyn över sjön med alla dess små öar är alldeles bedorande och kan nästan framkalla en tår. Imorgon kommer maken och lilla mor också. Kanske sjösätter de då båten och åker ut till en ö och fiskar eller badar.

Nu är det dock dax att locka in pojkarna från kvällssolen och leken. Ge dem ett glas mjölk och nybakad bulle innan läggdax. Imorgon väntar ännu en underbar dag på Öna. Nästan paradiset!

måndag 13 juli 2009

Långpass = lycka

Efter en regnig dag sprack det upp på framåt kvällen. Hon la barnen och sen gav hon sig ut i den underbara sommarkvällen för ett långpass. Tio km var det tänkt att hon skulle springa. Men det blev istället elva. Passet kändes så grymt skönt! Joggningen flöt på så fint och hon fanns sig själv springa med ett litet leende på läpparna. Hela passet ut kunde hon hålla farten och hade även krafter kvar att öka lite på slutet. Hon stretchade lite och joggade sedan ner i drygt fem minuter till. Och det kändes bara så härligt och bra på alla sätt. Ren skär lycka!

Väl hemma fanns det en tallrik med lyxig toast samt fräch fiskgryta med färskpotatis som svärfar sparat åt henne. Så istället för den vanliga filen (som hon i och försig gillar skarpt) fick hon nu tanka kroppen med denna lyxiga måltid. En alldeles helt okej avslutning ännu en semesterdag. Imorgon hoppas hon på mer sol än denna dagen bjudit på och bad med barnen från klipporna på Öna. Men först väntar en god natts sömn. Må ni alla andra också sova gott!

fredag 10 juli 2009

Titta hon snackar!

Makenas lilla ljuvliga juvel, Lilla Buset som blir tjugo månader endera dagen har från den ena dagen till den andra börjat prata! Jovisst har hon pratat tidigare också, men det har då till 99 % bestått av obegripligt bäbisbabbel som varit visst så gulligt men inte särskillt användbart. Hon har heller inte visat något större intresse för att lära sig. Aldrig har hon velat "peka på lampan" som ju alla 1-åringar gör och pekböcker har inte varit kul alls! På 18-månaderkontrollen här om sistens frågade BVC-tanten om hon kunde peka på sina kroppsdelar? Men det har hon aldrig heller brytt sig om så det kunde hon då inte heller.

Makena har dock inte varit det minsta orolig. Hon vet att språket kommer förr eller senare. Lilla Busets storasyster var också "sen" med talet. Men Makena kan försäkra att det tar hon igen med råge nu. Som de säger i Västergötland: "Hon tjötar hål i huvetmej!"

Men nu har någonting hänt. Helt plötsligt har Lilla Buset blivit superintresserad av att lära sig prata! Och som hon har jobbat och försökt att uttrycka sig så att de ska förstå. Babblet har hon envist försökt omvandla till förståeligt prat och långa haranger till meningar har kommit som Makena faktiskt börjat förstå. Först fick hon grepp om vokalerna och det kunde låta så här:

"A a oooo ä?" vilket Makena av situationen kunde förstå betydde: "Andra skon är? Alltså "Var är min andra sko? Eller så här: "A ea oa!" Vilket betydde: "Jag leka Nora!" (en annan 1,5-åring på gården.)

Makena har har lyssnat noga och bekräftat henne och svarat och sagt om som det ska heta och verkligen visat att hon förstår vad hon säger och att det lönar sig att försöka även om det är svårt.

Sen lärde hon sig ordet "Öppna!" Det gick hon sen och sa hela dagen! Och det ordet funkade ju på alltmöjligt visade det sig; Till dörrar, Makenas hudkräm, leksaker som sitter ihop, nappflaskan och glasspapperet för att nämna några. Lyckan var total och hon överanvände detta ord flitigt tillsammans med de få andra ord hon har och så vokalmeningarna då. Makena blev glad, för livet blir ju så mycket enklare när hon kan göra sig förstådd med ord och inte behöver vråla och skrika sig till saker.

Så idag har hon tagit det hela till ytterligare en ny nivå. Det började i morse då Makena fortfarande låg kvar i sängen. Lilla Buset öppnade dörren på glänt och kikade in. När hon såg att pappas säng var tom sa hon:

"Mamma...pappa bobba!"

Vilket så klart betyder: "Mamma, pappa jobbar!" Sen sa hon..."åva" och stängde dörren. Hon förstod alltså att mamma ville sova en stund till den lilla sötnosen.

Sen i eftermiddag när alla storasyskonen var ute på varsina håll och lekte gosade Lilla Buset och Makena i sängen. Lilla Buset satte sig upp och sa:

"Noah ä... (här kom en full koncentration över hela ansiktet)...UTE!"

Hon fick fram det rätta ordet och satte in det i en helt riktigt mening till och med. Vilken lycka! Sen ville hon absolut att vi skulle läsa bok. Hon hämtade uppspelt en barnbok och sen skulle det bläddras och pekas i det oändliga. De höll väl på i närmare en timme och hela tiden hade Lilla Buset ett förtjust leende på läpparna när Makena sa vad allting hette och hon själv försökte hela tiden härma efter. Något hon aldrig visat det minsta intresse för tidigare. Hon ville helt plötsligt peka på lampan och försöka säga lampa, det pekades på magen, munnen och näsan och killades på fötter och händer och jagades myggor där i sängen. Lilla Buset var så vetgirig och lycklig. När pappa sen kom hem gav hon boken de läst tillsammans till honom. Då skulle hon visa allt de pekat på lilla hjärtat.

Makena anar en enorm språkexplosion! Så häftigt att se vilken kapacitet hon har att lära bara hon fick motivationen. Och så fascinerande att så tydligt få följa språkutvecklingen. För en vecka sedan kunde hon kanske 10-12 ord. Nu pratar hon plötsligt i meningar och nya ord kommer hela tiden. Nu dröjer det inte länge förrän Makena har två små goa jäntor som: "Tjatar höl i huvet på henne" Och det har hon inte det minsta lilla emot. Det är ett privilegium att få vara mamma!




torsdag 9 juli 2009

Lugn kvällsjogg och en massa endorfiner

Igår vid 21-tiden gav hon sig ut igen. Ut i skogen för att springa! Regnet hade ju forsat ner mest hela dagen och det var stora fåror efter vattnets framfart där i spåret. Men det var så härligt och friskt att insupa den renade kvällsluften. Skogens gröna lyste än starkare än vanligt vad det tycktes och Makena bara såg sig om och tog in allt det vackra och sköna där hon joggade i sakta gemak.

Det skulle gå sakta idag. På programmet stod Lätt distans 4 km och sedan lite styrka. Bara att mysa på i spåret alltså. Och det var inga problem att hålla igen på farten denna kväll. Makena hade nämligen stoppat i sig en massa choklad precis innan hon kom på att hon skulle ut och springa och det resulterade i omedelbart håll! Makena kramade en sten i handen, magandades och hoppades få bukt med hållet som hon brukar. Det funkade dock inte alls! Efter 1,5 km var hon till och med tvungen att gå en bit för att det gjorde så ont. Men efter kanske hundra meter började hon jogga lätt igen. Det funkade och när hon sprungit (läs joggat sakta) i ca 3 km gav det med sig så pass att det inte störde. Farten ökades en aning och sista kilometern kunde joggas i lite mer normalt tempo. Äntligen!

Denna kväll var hon inte heller ensam i spåret. Hon såg b la en yngre kille, en gammal man och en man i kanske 30-35-års åldern. Den sist nämnde möte hon prcis i början när han svichade förbi henne i väldig fart och hon fick väja för att inte komma ivägen. När hon joggat 1 km mötte hon honom igen. Han hade sprungit samma 2,5-km spår fast åt motsatt håll. Vilken fart han hade då tänkte Makena. När hon sen mötte honom igen för tredje gången vid ca 2 km kände hon sig som en mossig gammal soffpotatis i jämförelse där hon hakade sig fram med sitt håll. När Makena var inne på sitt andra varv mötte hon honom för fjärde gången. Fortfarande höll han samma otroliga fart! Helt enormt tänkte Makena. Tänk om man kunde springa så. Är han en maskin eller?

Makena avslutade sitt andra varv. Hade gått lite när hon sprungit sina 4 km för att sedan jogga in i mål. Hon satte sig i bilen och tänkte att killen nog var inne i spåret och snart skulle avsluta sitt 4:e varv. Hon räknade ut att han måste ha sprungit milen på runt 45 minuter. Han hade ju ännu inte kommit i mål vad hon såg. Men döm om hennes häpnad då hon kört en bit och fick syn på honom där han gick på vägen, redan på väg hem! Han måste alltså ha av slutat sitt 3:e varv på bra mkt kortare tid än Makena av slutade 2:a. Och då hade han ju sprungit minst ett varv innan också! Makena var grymt imponerad och insåg att det finns mycket kvar att uppnå för hennes del.

Väl hemma körde hon så sina styrketräningsövningar och avslutade med den obligatoriska stretchingen. Och åh vad det kändes bra! Trots hållet i spåret var hon så nöjd med att ha tränat. Hon svettades, armmusklerna darrade en aning och hon kände sig nästan hög på endorfiner. Vilken lyckokick! Makena var lycklig hela kvällen trots en låg och seg dag i ryggen. Och än en gång kände hon sig tacksam över att ha funnit sin älskade löpning!

onsdag 8 juli 2009

Rolig billek så här i semestertider

För ett par dagar sedan var Makena inne på mammamummels blogg och läste om en så mysig billek de gjort; att gissa sånger utifrån luriga gåtor. Sådant är precis i Makenas smak och när hela familjen i måndags åkte till Stockholm passade Makena på att göra denna billek med sina barn.

Första gåtan snodde Makena från mammamummel, men resten hittade hon på själv. De var nog i svåraste laget för Makenas pojkar (som inte precis är några sångfåglar). Men Makena hade också en pedagogisk tanke med det hela att de skulle lära sig lite om klassiska barnvisor. Så efter att varje gåta var löst, blev det allsång i bilen! Maken var väl inte överlycklig där han försökte hitta i storstadens trafikvimmel, men barnen blev underhållna och Makena som älskar att sjunga njöt i fulla drag.

Här kommer gåtorna. Kan du gissa sången? ;-)

1. Flerfotat djur råkar ut för vädrets växlingar.

2. Skuttande figur får skydd av luvförsedd filur.

3. Liten och långsam uppmanas att se upp!

4. Liten gosse blev av med sin lurviga stora vän.

5. Liten och mysig får lära sig om dygnets ena hälft.

6. Spelande reptil som inte fick plats.

7. Gröngölingar som saknar både det ena och det andra men är hoppfulla ändå.

8. Lockig och go tills hon delat med sig av sitt lurv till både liten och stor.

9. Varför får blommorna men inte vi när det är vår?

10. Blev störd mitt i maten och fick ont i långa baken.

lördag 4 juli 2009

Boppo fixar tvätt och glass

I den Makenska familjen får barnen inte veckopeng utan någon form av motprestation. Något litet hushållsrelaterat jobb som de väljer tillsammans med en förälder ska genomföras varje vecka för att veckopeng ska bli utbetald. Tidigare flöt detta på och de båda sönerna gjorde sina små jobb och fick en liten slant varje vecka för det. Men sen rann det hela ut i sanden och ingen har fått veckopeng på länge.

Men så kom sommaren och med den värmen och frekventa strandbesök. Sönerna vill varje dag ha glass och då helst den största som GB kan uppbringa. Eftersom det inte är hållbart att fyra barn var och varannan dag ska få vilken glass de vill har Makena beslutat att de får använda sina egna pengar till all annan glass än Piggelin. Boppo började genast spendera och efter några dagar var hans pengar slut. Han kom då på att han ville få veckopeng igen och erbjöd sig att börja hjälpa till med tvätten.

Makena tänkte att han kunde hänga den våta tvätten från en maskin om dagen eller något åt det hållet. Boppo gjorde glatt det. Men sen när den hängda tvätten började torka var han på eget initiativ genast där och tog ner och vek den också. Makena blev om än inte jätte förvånad (hon känner ju sin son) förundrad över hans iver och gav honom lite tips hur han skulle vika t ex handdukar. Omsorgsfullt bredde ha så ut stora badlakan på vardagsrumsgolvet och vek dem efter konstens alla regler. Allt det vikta placerades i de gröna lådorna och så gick han runt till alla familjemedlemmar (inklusive mamman) och informerade dem om att deras låda behövde tömning!

Som om detta inte skulle vara mer än nog gick han så vidare och började på eget initiativ fylla maskinen på nytt med tvätt. Makena fick genast ge en snabblektion i tvättsortering och sen hade han koll på det. Underkläder, sockar, lakan och handdukar går alltid bra med 60 grader. Barnkläder kan behöva 40 grader (kolla med mamma först) osv. Makena fick dock dosera tvättmedel och sätta på. Han frågade hur länge det skulle tvättas och när Makena svarade 1-2 timmar ungefär (hon har inte så bra koll) sa han glatt:

"Då kanske det hinner bli klart så att jag kan hänga det innan jag ska gå och lägga mig!"

Arbetsivern fann inga gränser. Så fort ha fick en ledig stund över. Dvs när hans bästis skulle in och äta eller så, kollade han genast om den våta tvätten hunnit torka så att han kunde vika. Han blev så ivrig att han inte riktigt orkade vänta på att det var helt torrt och Makena började hitta våta plagg i de gröna lådorna. Då fick hon säga ifrån och förklara vikten av att tvätten är helt kruttorr innan den tas ner. Boppo grymtade lite grann.

Nu har detta hållit på i en vecka. Boppo sköter i princip hela tvättproceduren utom att just sätta igång maskinen. (När Makena en gång själv råkade fylla en maskin fick hon minsann höra att det ju var hans jobb!) Och hela tvättproceduren betyder två fulla maskiner om dagen med allt arbete det innebär; Sortera in i maskinen. Ta ut och bära till torkställningen på altanen. Hänga alltihop (han fixar till och med lakan!) Ta ner. Vika och till sist sortera in i de gröna lådorna.

Makena och maken är fulla av förundran! Makena behöver knappt tänka på tvätten, utan tunnan tömmer sig av sig själv och ren vikt tvätt hamnar utan inblandning av Makena i lådorna som då var och en lägger in själva. Makenas arbetsinsats innebär alltså nu för tiden att hjälpa Boppo att sätta på maskinen samt lägga in sin och minstingens tvätt. Det är allt. Boppo sköter resten! Och för denna enorma arbetsinsats får han massor av beröm (stående ovationer under dagens familjeråd) och dubbel veckopeng.

I fredags kom han dock och undrade om det möjligtvis var okej att han är ledig från tvätteriet under helgen? Det får han naturligtvis. Han gör ju långt mer än någon nånsin förväntat! Boppo är själv mycket nöjd med detta arrangemang. För i själva verket tycker han att det är kul att jobba med tvätten, det har han själv sagt och dessutom får han så mycket pengar så att han kan köpa glass varenda gång han åker till stranden!

Den killen vet hur han ska ordna till det för sig. Det ska bli mycket intressant att se vad han tar sig för längre fram när han blir äldre! Och som Makena sagt förut. Ett riktigt gott svärmorsämne, det är han också ;-).

fredag 3 juli 2009

Tvättlyckan utvärderas

För en tid sedan skrev Makena om hur hon hittat vägen till tvättlycka i en flerbarnsfamilj. Kortfattat gick det ut på att få hela familjen involverad i att själva lägga in sina vikta kläder.

Ett antal veckor har nu gått och Makena känner sig redo för en utvädering. Hur har det hela gått?

För det första så har de tre stora barnen varit förvånansvärt flitiga på att tömma sina lådor. Visst har de glömt ibland, men då har Makena bara motiverat med att lådorna bara blir fullare och fullare ju längre de väntat. På det viset har det inte lönat sig att skjuta på det hela. Men det har heller inte varit några protester när Makena påmint. De har bara sagt, "Ja just det ja" ungefär och sen gått iväg och tömt sin låda. Av någon anledning har Makena inte behövt strida nämvärt för denna nya rutin alltså. Helt otroligt! Barnen har dessutom på eget initiativ haft en liten tävling om vem som ska hinna först och tömma och ständigt låtit pappan få veta att han blivit sist *s*. Till och med Jojjan har tömmt sin låda utan protester. Och för alla er som känner henne det minsta lilla förstår ni att detta är mycket, mycket anmärkningsvärt!

För det andra kan Makena konstatera att makens låda nästan alltid blir tömd sist. Han har också varit den som behövt flest påminnelser. Dock har den tillslut blivit tömd och det är ju huvudsaken sumerar Makena.

För det tredje funkar inte riktigt principen att lådan ska tillbaka till tvättstugan. Barnen har villigt burit dit den, men saken är den att i Makenas hus florerar det ständigt så mycket tvätt att lådorna behöver stå framme konstant. Makena har därför för jämnan sex gröna lådor framme på bordet i ena ändan av vardagsrummet. Inte idealiskt. Men Makena kan leva med detta har hon kommit fram till. Kommer det gäster kan de ju lätt som en plätt stuvas undan. Dessutom matchar de vardagsrummets gröna inredning och leksakslådan. Alltid nått.

Summa sumarum blev detta en hellyckad tvättrevolution i den Makenska familjen! Men inte nog med det. Nu har tvättlyckan nått nya oanade höjder. Och detta är så fantastiskt att Makena nästan får nypa sig i armen för att försäkra sig om att hon inte drömmer! Om denna sanna dröm ska ni få höra imorgon. Nu ska nämligen ett par goa killar nattas.

Ha en skön kväll!

lördag 27 juni 2009

En mil avklarad i ljuva sommarkvällen

Idag hände det. Makena sprang en mil! Redan imorse när hon låg och drog sig vid halv åtta snåret var hon riktigt sugen på att knipa den. Men eftersom maken redan åkt till arbetet var detta inte att tänka på. Hon fick hålla sig till tåls.

Men så kom maken hem på framåt kvällen. Han var trött, alla barnen var trötta och bråkiga och Makena var också rätt trött. Hon kände att hon inte skulle tillföra något med att stanna hemma. Snarare göra det hela värre genom att säga fel saker och tappa humöret. Så hon tänkte att det bästa för alla inblandade var att sticka iväg på sitt efterlängtade löppass. Då skulle hon få ny energi och vara sitt vanliga glada jag när hon kom hem tänkte hon.

Så hon försvann in i sovrummet och svidade om till linne och tunna shorts. Tog sin keps och doppade den i poolen. Sen dök hon själv i för att svalka ner sig inför passet. Trots att klockan var över fem på kvällen var det nämligen fortfarande väldigt varm och Makena brukar krokna direkt när hon springer i för varmt väder.

Genomblöt, försedd med vatten, mobil och Mp3-spelare satte hon sig så i bilen på en handduk och körde till spåret. Hon noterade att inte en enda bil stod på parkeringen och inte en människa syntes till denna heta lördagskväll. Annars brukar det alltid vara fullt av folk i och runt spåret. Så inte ikväll alltså. Makena gömde bilnycklarna och traskade iväg i raskt tempo. Efter knappt 2 minuter satte hon igång med själva joggandet och tänkte att hon åtminstone skulle springa 8 km. Det var nämligen helgens pass enligt Tjejmilsprogrammet.

Första varvet avklardes. Långsamt för visso, men det var ju uppvärmingsvarvet också. Värmen kändes inte ett dugg besvärande tackvare hennes blöta keps och kläder. Nästa varv gick lite fortare och det började även kännas lite bättre att springa. Makena, liksom många andra funkar nämligen så, att det tar ett tag att komma igång. Somliga pratar om att andra andningen kommer efter c:a 30 minuter. Och Makena kan nog hålla med. Det var i alla fall hennes erfarenhet när hon sist sprang 8 km. Makena jobbade på och drack lite vatten mellan varje varv. Njöt av den underbara sommarkvällen och skogens fridfullhet. Inte en själ mötte hon och skogen var för stunden hennes egen.

I lurarna hade hon sin pastors undervisning från hans Vårseminarium nyligen. Hon njöt av att få lyssna på denna inspirerande och upplyftande predikan där i spåret. Hemma får hon aldrig ro till sånt, men när hon springer går det hur bra som helst att focusera. Hon blir glad och upprymd och en bättre mor och maka när hon kommer hem. Särskilt denna kväll kunde ju just det komma väl till pass.

Tredje varvet påbörjades och hon tänkte att efter detta varv är det bara en halv kilometer kvar till 8 km. Men samtidigt hade hon kommit in i den där andra andningen och löpningen flöt på så fint så. Kvällssolen silades mellan trädens lövverk och hon tog sig runt med lätthet. Precis i slutet av detta varv flög två duvor upp från snåren och Makena förstod att hon stört.

Fjärde varvet inleddes med inställningen att springa så mycket av det som möjligt. Men detta varv visade sig vara det hittills lättaste av dem alla och då kändes det ju bra dumt att inte passa på att springa en mil trots att hon egentligen bara skulle springa 8 -8,5 km. Mållinjen närmade sig snart och hon spurtade på lite extra de sista 100 metrarna. Klockan stannade på 1:08:16. En helt okej tid för att vara första gången tycker Makena. Och eftersom det gick så bra att springa en mil bestämde hon sig för att hoppa fram några veckor i träningsprogrammet. Hon verkar ju faktiskt vara en smula bättre än hon trott.

Väl hemma kände hon sig som en ny människa. Huset var alldeles tyst och Makena trodde först att hela familjen rymt. Men så hittade hon maken i en soffa läsandes en bok. Och alla barnen var ute och lekte visade det sig. Altanbordet var dukat och potatisen kokade. Makena som åkt iväg drypandes av vatten var nu nästan helt torr. Det säger endel om värmen! Men den hade inte besvärat ett dugg. Makenas rykande färka tips för löpning i värme blir alltså att starta genomblöt från topp till tå. Det visade sig ju fungerar fantastiskt bra! Att grannarna tittade lite undrande på henne när hon klev in droppandes i bilen är smällar hon gärna tar i sammanhanget.

Nu ligger alla barnen och kvällen blev lugn och fin. Makena hade nog helt rätt i att maken skulle klara upp det hela bättre utan henne. Slutet gott alltig gott och Makena har uppnått ännu ett mål. Nästa mål blir att klara milen på 60 minuter. Det tar nog några veckor till, men det känns absolut inte ett dugg omöjligt längre!

torsdag 25 juni 2009

På stranden med sex barn!

Än har Makena ingen semester. Nej då. Hela denna vecka och även nästa hela veckan lång har hon dagbarn från morgon till kväll. Denna vecka är det dessutom minst sagt högsommarvärme ute och att spendera hela dagen på gården är inget alternativ. Igår gick de allihop (utom Boppo som vägrade) till en rolig lekpark på förmidadagen. 45 minuters barnpromenad enkel väg (maken hade bilen). På eftermiddagen badade de i en lite pool och hoppade studsmatta på dagbarnens tomt (de bor nära).

När Makena i morse så tog emot dem igen på morgonen och nästan höll på att förgås av värmen redan innan 10 bestämde hon sig för att på något sätt ta sig till en badplats. Men som ensam vuxen med en sjövild 1,5-åring, en 2-åring, två 4-åringar, en (snart) 7-åring samt en 8,5-åring kändes det alltför våghalsigt att åka till en vanlig badstrand full med folk. Makena började i allafall steka tunnpannkaka (att ha i matsäcken) och packa massa muggar och tallrikar och sånt. När hon var klar hade hon kommit på att hon skulle åka med hela bunten till det egna samhällets lilla badplats; en plats vid ån som rinner förbi och fungerar som en liten badplats för icke kräsna personer. Hon tänkte sig att det skulle finnas lite träd som gav skugga och att de där skulle tillbringa större delen av dagen.

Påväg dit inhandlades lite frukt, bullar och kex och sen var det bad nästa. Hon parkerade på fotbollsplanen som ligger en liten bit ifrån vattnet och så hjälptes de åt att konka på alla handdukar, fika, mat, badringar, bollar och allt vad det var. 4-åriga Jojjan kämpade så tappert på med kylväskan och orkade nästan ända fram innan Boppo tog över hennes börda.

Väl framme vid vattnet höll dock Makena på att tappa modet direkt. En starkt gassande sol på en hård lerig liten strand med ogivande gräs var vad som bjöds. Inte minsta tillstymmelse till skugga så långt ögat nådde. Makena höll dock god min och bytte snabbt om till badkläder och dök i för att sen klara av att hjälpa alla de övriga att få på sig sitt. Väl nerkyld kändes det genast mycket bättre och Makena tänkte att de skulle nog kunna stanna ett par timmar i allafall.

Alla barnen blev klara och började bada och ha kul. 4-åringarna var de mest badglada av dem alla. De började leka en massa outgrundliga lekar och hade knappt tid att komma upp och fika. Nonno försökte fånga småspigg och småttingarna höll mest till vid kanten och doppade på sin höjd fötterna. Boppo (som är lite av en badkruka) doppade sig till midjan lite snabbt och övergick sedan till aktiviteter på land (fotboll, bilkort och tennis). Makena satt på handduken och bara hade det skönt och höll uppsikt över det hela. Emellanåt tog hon med sig en liten småtting i taget och doppade ner dem i vattnet. De hade ju inte vett att svalka sig själva. Och lugnet fortsatte. Det enda som blev lite trixit var att få minstingen att somna när hon visade tydliga tecken på trötthet. Men det löstes sedan genom att hämta en sjal från bilen. I den somnade hon sen inom 5 minuter och kunde sen läggas ner på en liten flytmadrass och sov sen där en god stund. Annars kunde Makena som sagt sitta på sin handduk mest hela tiden, dricka kaffe, dela ut pannkakor och saft. Emellanåt fick hon ta en liten simtur för att hämta badringen som hade en tendes att flyta iväg. Men det var ju bara härligt! Så underbart att simma genom det svala vattnet, se den blå himlen och det höga vajjande gräset och höra en traktor köra på åkern. Framåt lite senare eftermiddag såg även 2-åringen väldigt trött ut. Då bara la Makena ner henne på handduken, övertygade henne om att hon skulle sova och sjöng en liten vaggvisa om och om igen tills hon slocknade. Det tog väl knappt mer än 5 minuter det heller. De stora grabbarna spelade fotboll eller satt och spelade med bilkort. 4-åringarna höll alltjämt till i vattnet.

Och inte blev de kvar bara ett par timmar som Makena trott i början. När det där emot gått nästan 6 timmar började Makena tycka att det var dax att åka hem. 4-åringarna som ville ligga kvar i vattnet var först inte så pigga på det, men alla kom och klädde på sig under smidiga former. De delade åter upp packningen emellan sig och gick tillbaka mot bilen. Makena kunde konstatera att det varit en över förväntan lyckad dag! Inte en enda gång blev det något bråk, gnäll eller tjafs. Alla hade varit helt fantastiskt harmoniska och Makena hade haft den lugnaste dagen på länge.

Nu väntar grillat kött och sen jordgubbar ute på altanen. Makena känner att solen tagit hennes rygg en aning för mycket (hon glömde visst att smörja in sig själv) och är en aning matt. Men hon känner sig glad och nöjd med att dagen varit så härlig och att det gick så bra att bada med sex barn ensam. Det ger hopp om även nästa vecka om den skulle visa sig bli varm den också.

Förövrigt har den onda rumpan gått över och det är fritt fram att ta sig ett löparpass antingen ikväll eller imorgon. Men det lutar nog mot imorgon trots allt. Ha en skön sommarkväll alla!

onsdag 24 juni 2009

Rumpbekymmer

Idag haltar Makena lite lätt. Hon tror att hon fått någon sträckning i ena sidan av rumpan eller något i den stilen. Hon tror det hände igår kväll. Makena har nämligen hoppat på träningsprogrammet: Tjejmilen på 60 minuter alldeles nyligen. Och igår skulle det först joggas lugnt i 14 minuter, sedan stretchas i 5 minuter, fartlek i 13 minuter och så nerjogg i 7 minuter. Det var när hon satt där mitt i skogen och blev uppäten av aggresiva myggor det hände. Hon stretchade musklerna på ena rumpsidan. Den övning hon gör är väldigt effektiv och det drar genast till väldigt i muskeln om man inte ser upp. Igår drog det troligen i för hårt. För redan igår när hon kom hem kände hon sig lite öm och idag har det bara blivit värre alltefter som dagen gått. Hon hoppas att det hela snabbt läker ut av sig självt och inte blir något värre. Alldeles nyss har hon nämligen läst på sunesons blogg om hans rumpproblem som visade sig vara Piriformissyndrom. Det känns ju då lite olustigt att själv få ont i rumpan liksom. Hon brukar dessutom lite då och då ha känningar i just den ischiasnerven. Men troligen är det ju bara en liten ofarlig sträckning som inte ska få sätta några käppar för Makenas löpsugna ben. Hon får ta det lite lugnt och stretcha mjukare i framtiden helt enkelt.

Det har blivit rätt mycket löpningsinlägg på sista tiden. För icke löpfrälsta kan hon trösta med att det snart kommer ett "organisera mera" inlägg. Och det handlar om en lösning som får Makena att le flera gånger om dan!

lördag 20 juni 2009

En timme!

Idag kände Makena att det var dax att på allvar börja sträcka sig mot milen! Hon laddade upp med vattenflaska, mobil (för tidtagningen) och mp3-spelare och satte sig på cykeln och trampade iväg mot skogen. Tidigare har hon bara sprungit 2,5 km-spåret i den skogen, men nu var det läge att utforska andra stigar och leder. Hon kände liksom inte för att springa runt runt i det korta spåret. Hon låste cykeln vid fotbollsplanen, lade den lilla nyckel i säkert förvar innanför strumpan och joggade iväg bort mot den s k Storskogen. Ganska snart kom en ganska brant och lång stigning och Makena valde faktiskt att gå den sträckan. Pulsen ökade ändå kan hon försäkra. Men sen joggade hon hela vägen. Hon hittade snart en grusväg och följde den länge. När den tog slut vände hon och tog av på en led på tillbaka vägen. Skogen tätnade och stigen blev smalare. Hon kände det nästan som att hon sprang i en grönskande tunnel. Rätt var det var såg hon på nära håll en liten söt ekorre som kilade upp i ett av träden och hon kände sig åter så levande och nära naturen. När denna härliga stig så småningom ebbade ut en smal, smal stig omgiven av höga brännässlor vände hon igen. Hon fortsatte att springa ömsom på den första vägen, ömsom på en och annan led hon hamnade på. Det är ett virrvarr av leder och stigar i Storskogen och hon ska vid tillfälle ta reda på lite mer om hur de egentligen går. Nu var hon bara nöjd med att få upptäcka nya spännande stigar och slippa springa i förutsägbara spår. Efter nästan en timme närmade hon sig åter utgångspunkten och tog ett extra varv runt fotbollsplanen för att få ihop till en timme.

Joggningen kändes till en början lite trög. Inte tunga ben eller så, men bara svårt att springa speciellt fort. Hon fortsatte också att hålla ett lite lugnare tempo än vanligt eftersom hon ju skulle springa längre än vanligt. Efter ca 30 minuters springande kom hon dock in i någon slags andra andning och stegen gick lättare och tiden flög fram. Vips hade hon nästan sprungit en timme som sagt och kände sig supernöjd med det. Kroppen lät dock Makena veta att den jobbat ovanligt länge. Hon fick nämligen för första gången skavsår (dock väldigt lindriga) på båda hälarna, en blåsa emellan ett par tår och dessutom skavsår under ena armen(!) Det sista var en helt ny erfarenhet kan hon avslöja. Men hon vet ju att maratonlöpare brukar kunna få det, så hon kände sig i gott sällskap även om hon inte sprungit ens en mil. 8,8 km fick hon ihop i alla fall och nu är hennes första delmål med sin löpning; att springa 1 mil, inte alls utom synhåll längre. Vem vet? Hon kanske kniper den redan på nästa runda!

torsdag 18 juni 2009

Jogging in the rain!

Makena satt och läste lite löparbloggar och fick på Linas träningsblogg syn på ett för kvällen passande löparcitat:

"När det öser ned och du löper vidare genom regnet, finns det tillfredsställese i vetskapen att du är där ute och de andra inte är det."
Peter Snell
Makena läste och saken var klar. På med träningskläderna och ut i regnet! Hon startade med att i rask takt gå längst bort till närmsta grönområdes början. Sen satte hon igång klockan och började jogga i det tunga blöta gräset. Visserligen öste det inte ned, men Makena kände sig ändå rätt nöjd med vetskapen att hon var ute och joggade medan hennes grannar satt inne i sina varma hus och myste, såg på TV eller vad de nu gjorde.
Hon valde dock inte att springa i det tunga blöta gräset istället för på grusvägen bredvid för att ytterligare öka på tillfredsställelsen. Detta omak gjorde hon sig helt enkelt för att skona sina känsliga benhinnor. Detta var nämligen den första joggingrundan sedan i lördags då benhinnorna sa ifrån på skarpen när hon sprang. Benhinnorna har fått vila och Makena har sedan dess låtit resten av kroppen få ägna sig åt lite cykling och styrketräning. Men för att inte utmana ödet höll hon sig som sagt till mjukt underlag. Hon sprang så långt gräset räckte, korsade en stor väg och tog sig via kyrkans gräsmatta vidare ner till fotbollsplanerna och den s k badplatsen i området. Till en början såg hon inte till en själ, men så dök en hund och dennes matte upp och tillfredställelsen fick sig en liten törn. Hon var inte helt ensam ute i regnet trots allt. Nästan framme vid badplatsen (eller den stora pölen för att komma närmare sanningen) såg hon ännu en matte med sin hund. En stor svart hund hade hon och innan Makena hunnit få nästa tillfredställelsetörn kom plötsligt den stora svarta hunden springande i full fart rakt emot Makena! Hundägaren ropade och ropade men hunden vägrade lyda och kom ända fram. Makena som har stor respekt för hundar, men vet att man inte ska visa rädsla saktade ner och började gå. När hunden skuttade emot henne stannade hon, tittade den rakt i ögonen och hälsade. Hundägaren kom springande och sa ursäktande att hunden tycker så mycket om att leka med människor som springer. Se där ja. Makena joggade vidare och hoppades att hunden inte skulle följa efter. Hon konstaterade samtidigt att hon nu måste vara helt botad från all form av hundskräck eftersom incidenten inte gjorde henne det minsta rädd och pulsen ökade inte den heller. Och väl är väl det. För är det något man möter när man är ute och springer så är det just hundar. Och lösa brukar de vara också.
Nå väl. Makena vände och började springa hemåt. Men inte raka spåret. Hon tog istället vägen igenom ett parti med högt gräs och blev alldeles dyblöt upp till låren. Regnet tilltog i styrka och tillfredställelsen ökade markant! Upp på väggrenen, över en bro och sen vände hon för att springa hem. De redan väldämpade skorna var nu ytterligare dämade med allt vatten hon fått in i dem och hon tänkte att detta nästan måste likna vattenjoggning.
Blöt, men varm och glad stannade hon och stoppade klockan. Den visade 34 minuter. 34 minuter av ren och skär tillfredsställelse var vad det var! Och inte blev den mindre av att benhinnorna hållit måttet och inte smärtat det minsta. Det var en mycket nöjd och blöt Makena som sen stretchade hemma i köket.

måndag 15 juni 2009

Att leva i ögonblicket

Makena strävar efter att leva i nuet. Likt många andra har hon haft väldigt svårt för det. Hon har alltid gärna velat ligga ett steg före. Gruvat sig för saker i förväg osv.

För några år sedan blev hon djupt deprimerad efter ett missfall. För att få vardagen att fungera då var enda sättet att leva i nuet. Hon minns hur hon fick anstränga sig och liksom ramsa för sig själv om vad hon gjorde: "Jag diskar. Det finns inget annat just nu. Jag diskar. Det finns bara denna disk".


Men sen blev hon så småningom bättre och hon föll tillbaka i sitt gamla mönster att tänka på massor av saker samtidigt. Och hon har inte tänkt att det skulle vara något fel i det. Förutom att hon lätt blev trött och irriterad förstås. Men vad kunde hon göra åt det? Det är ju hennes personlighet. Eller?


Makena har tänkt om. För en tid sedan fick hon höra talas om en bok (tusen tack Agda-Magda!) som heter: "Mitt liv i dina händer" skriven av Wilfrid Stinissen. Och vilken underbart bok sen! Makena har blivit helt ny sedan hon började läsa den. En sak som så tydligt kommer fram i denna bok är just vikten av att leva i nuet. Och inte bara i nuet, utan i ögonblicket! Men då inte främst för att bli mindre stressade, utan för att kunna möta Gud! Stinissen skriver: "Guds oändlighet möter vi bara i ögonblicket. Ju mer vi är samlade i ögonblicket, desto tydligare uppenbarar sig Guds eviga nu."


Makena har fått en aha-upplevelse! Sedan hon börjat försöka leva så, har livet blivit så mycket lättare och härligare att leva. Och svåra saker blir mer hanterbara. Hon går igenom en svår tid just nu pga av att hennes pappa blivit sjuk och personlighetsförändrad. Hon har kännt sig uppriven och undrat hur hon ska kunna klara av sin mammaroll och alla sina dagliga uppgifter när det stundom känns som om hon går sönder på insidan? Då har hon blivit påmind om att leva i ögonblicket. När hon suttit vid sin pappas sida har hon varit precis där. Hon har hållit hans hand och vetat att just nu betyder hon hela världen för honom. När hon varit hemma med barnen och gråten lurat som en störtflod bakom ögonlocken har hon tittat djupt i barnets ögon. Verkligen sett barnet och varit allt för det barnet där och då. Och vilken frid som infinner sig när man lever så! Och precis som Stinissen skriver har hon funnit Gud i ögonblicket. Hon har följt lilla ettåriga S över ängen. Tillsammans med honom böjt sig ner och plockat upp en överblommad maskros och till båda deras lycka i den hittat en pytteliten grön lus gömd i blomman. Och hon har kännt Guds storhet! Han fanns där vid blomman.


Men att leva i ögonblicket är ett så helt nytt sätt att tänka att det ännu krävs mycket övning. Makena glömmer ofta bort sig och bara flyger fram över det dagliga med den vanliga ouppmärksamheten. Men så kommer hon på det igen och stannar upp.


Nu imorse kom hon på det precis när hon höll på att sleva upp gröten till barnen. Hon stannade upp och tänkte efter. Var finns Gud i just detta ögonblick? Och genast fylldes hon av en stor tacksamhet att hon har gröt att ge till sina barn! Att hennes barn inte behöver gå hungriga, utan kan äta sig mätta och belåtna. Och hon tackade Gud! En så vanlig uppgift som frukoststöket blev till en välsignad stund med den Evige. Han fanns där i det ögonblicket och hade hon inte stannat upp hade hon missat Honom. Han finns överallt hela tiden. Vi behöver bara stanna upp för att upptäcka det. Och möta Honom i ögonblicket.