tisdag 31 mars 2009

Morgonstund har guld i mun

Makena kom sent i säng i går kväll. Väldigt sent till och med. Dessutom kom en nerkissad fyraåring över till dubbelsängen framåt midnatt som hade svårt att somna om. Makena som hade tänkt springa nästa morgon började betvivla att hon skulle orka.

Men när första barnet vaknade vid 6:30 (välsignade sommartid!) kände hon sig ganska pigg (läs inte helt död) och tänkte att hon nog skulle orka upp ändå. Maken skulle inte till jobbet förrän efter 10, så hon behövde ju inte precis hoppa upp och ge sig ut genast.

När hon så klev upp framåt 7.30 och såg att solen sken och himlen var blå var saken klar. Bättre upplägg för en joggingtur är helt enkelt svårt att finna. Barn skickades iväg till skolan, hon åt frukost i lugn och ro tillsammans med maken och sedan framåt 9 gav hon sig iväg.

35 minuters löpning stod på schemat. Då hennes benhinnor inte gillar att springa på asfalt är det inte helt enkelt att hitta en bra runda så här års. Skogen är fortfarande snötäckt till stor del och stigarna isiga. Makena gav sig i alla fall iväg mot skogen i närheten av deras hus. Hon sprang på gräskanten utefter en cykelbana och sedan hittade hon till sin stora lycka en grusväg hon inte kände till sedan tidigare. Denna kunde hon följa ganska länge innan den tog slut. Då gav hon sig in på en isig skogsstig med livet som insatts. Försökte att inte halka omkull men ändå bibehålla farten. Det gick inte så där jättebra. Hon kryssade på måfå inne bland träden och kom efter en stund in på en ny grusväg. Skönt! Löprundan fortsatte på detta sätt och när hon sprungit ungefär 20 minuter vände hon tillbaka hemåt. Hon hittade inte riktigt samma väg tillbaka men kom i alla fall (via en trädkoja) ut på den för henne nya grusvägen efter en stunds kryssande över stock och sten i skogen. Då var det bara att jogga på hemåt. Hittills har hon ju mest ägnat sig åt lätt joggande. Denna runda bestod också av det. Men de sista 10 minutrarna försökte hon springa på lite fortare. Mjälthuggskänningar och begynnande skoskav till trots. Väl hemma var hon rejält svettig och avslutade med sina sedvanliga armhävningar. Lilla Buset tycker det är jättekul när mamma gör armhävningar. Hon brukar då komma fram och ställa sig på alla fyra med ansiktet mot Makenas och skratta. Sedan rundar hon henne och trycker med händerna på Makenas rygg. Se där. Hon verkar förstå vikten av Makenas träning och hjälper till att effektivisera den ytterligare. Så vänligt av henne.

Betsy undrade om Makena fått tag på nya skor. Det kan hon meddela att hon har. Hon åkte till Löplabbet och fick prova ut ett par nya skor efter konstens alla regler. Dvs ta av sig till barfota och ställa sig på en genomskinlig platta inför en full butik och sedan inför alla och dessutom en kamera springa på ett löpband. Det sistnämda hade hon aldrig provat förrut, så den vänliga tjejen som skulle hjälpa Makena fick tålmodigt förklara hur man skulle springa utan att vare sig springa framåtböjd på tå eller springa av bandet. Nåja. Man kan ju inte vara en stjärna på allt. Efter denna ganska pinsamma procedur fick Makena tre par skor att välja mellan. Hon valde ett par Nike air pegasus+ 25. Eventuellt kan hon dessutom behöva komplettera med hålfotsinlägg. Den där plattan visade nämligen att Makena har ganska rejäl hålfot. Benhinneproblemen kan ha med det att göra. Men Makena ska ge de nya skorna några veckor till och se om benhinnorna ger med sig ändå. Nu när de får springa i nya skor som inte följt med sedan förra århundradet menar hon.

lördag 28 mars 2009

Lite uppdatering på träningsfronten

Tystnaden här på bloggen beror inte på utebliven träning eller på brist på nya blogg uppslag. Tiden och framförallt orken har bara inte funnits för bloggande den sista tiden. Så här kommer lite kort uppdatering om träningen i alla fall.

Träningsdagbok:

Lördagen 21 mars: 30 minuters lätt jogg. Joggade runt lite på nya gator i området och njöt av det hela trots att det var kväll och hon såg hur alla myste innanför fönstren. Väl hemma mös hon med sin egen familj.

Tisdagen 24 mars: 5 km längdskidåkning. Kändes lite trögare än vanligt och tiden blev inte riktigt så bra som sist. Men det kändes härligt och bra. Armarna ändes starka och hon orkade skjuta på mer eller mindre hela tiden, även i backarna.

Fredag 27 mars: 15 minuters lätt jogg. Maken var borta hela dagen och kvällen. Hon tänkte att 15 minuter är bättre än inget. 14 armhävningar efteråt.

Lördag 28 mars: 30 minuters lätt jogg, inklusive 5 minuters inledande snabb gång och sedan 4 koordinationslopp. Hon kände sig en smula förkyld men kunde inte låta bli att springa ändå. Koordinationsloppen kändes bra. Visst gick flåset upp, men inte så att det var någon fara. Hade hon inte haft förkylningskänningar hade hon gjort fler. Kul att äntligen börja med lite annan träning än bara den vanliga joggen!

Nu är det Earth Hour, så hon ska släcka datorn och mysa med en massa sterinljus tillsammans med maken. Trevlig helg alla!

lördag 21 mars 2009

El-linan fyller år!

Familjen svänger in på en gata i stan (på väg till Löplabbet) där det hänger linor med orange flaggor över gatorna...

nonno: "Titta el-linorna fyller år!"
nonno: "Eller så har dom namsdag."

torsdag 19 mars 2009

Uppiggande joggingtur efter middagen

Igår kväll när middagen var avslutad, men dock inte undanplockad kände Makena sig trött och oinspirerad. Lilla Buset var just lagd, Jojjan och Nonno tittade på Bolibompa och Boppo bakade muffins. Vad skulle Makena ta sig för? Att sitta en stund vid datorn kände hon inte för, än mindre att ta itu med middagsdisken. Då kom den lysande tanken att hon ju kunde ta en jogging tur! Hon kollade med barnen att det var okej och det var det. Hon hoppade i träningskläder och snörde på sig skorna och gav sig iväg med mobilen i fickan. De kunde ringa om det var något, i annat fall skulle hon vara tillbaka innan Bolibompa var slut.

Hon värmde som vanligt upp med några minuters snabb gång. Efter 3 minuter kände hon sig redo och började jogga sin lätta jogg. Det kändes bra och trots att hon nyligen ätit middag fick hon inte håll eller kände något obehag. Skönt! Hon menar. Som småbarnsmamma gäller det att ta de tillfällen som ges. Att vänta in de perfekta förhållandena (som att inte träna inom 2 timmar efter måltid) skulle innebära ingen träning alls. Hon joggade på gata upp och gata ner och kände sig förundrad över att hennes benhinnor inte tycktes säga ifrån trots att hon joggade på asfalt. Tidigare har det varit helt kört att springa på något annat än mjukt underlag. Hon hoppas att det håller i sig åtminstone tills det är torrt i skogen.

Själva joggande kändes också otroligt bra. Det var bara njutbart att springa och inte ett dugg jobbigt. Så hon fortsatte att jogga hela tiden. När hon klev in genom dörren hade hon då joggat i 30 minuter och avverkat c:a 4 km. Hade det inte varit för barnen hade hon kunnat jogga en stund till. Mycket härlig känsla! Hon frågar sig hur det kommer sig att det går så bra att jogga nu? Hon minns ju hur det var i höstas. Då kändes så lite som 4 minuters jogg jobbigt och hon tittade ideligen på klockan om det inte var dax att gå snart. Den enda förklaring hon har är att skidåkning är en väldigt effektiv träningsform. De få rundor hon avverkat från slutet av Februari verkar ha gjort underverk. Och eftersom hon tycker skidåkning är så roligt har hon inte upplevt det slitsamt utan bara haft roligt. Låter ju nästan för bra för att vara sant.

Nåväl. Väl hemma avslutade hon sin vana trogen med några armhävningar för att armarna också skulle få sitt. Jojjan bytte om till nattlinne och medan Makena stretchade borstade hon samtidigt Jojjans tänder. Ja det gäller att vara effektiv när man har många barn. Boppo var nästan klar med muffinsarna. Problemet var bara att det saknades formar. Makena hoppade in i bilen och åkte och köpte formar så att han skulle kunna avsluta baket.

En stund senare var Jojjan lagd och Makena, Boppo och Nonno satte sig med varsitt glas mjölk och en muffins. De blev supergoda! Joggingpasset hade också gett Makena lite ny energi, så nu kändes det helt plötsligt inte alls omöjligt att få undan middagsdisken (och bakdisken). När alla barnen sov var det en nöjd Makena som kunde luta sig tillbaka i soffan och finna lite frid innan det var dax för henne att också gå till sängs. På lördag ska hon åka till stan och köpa riktiga joggingskor. De hon springer om kring i nu har hon haft sedan gymnasiet. Katstrof ju! Ska bli spännande att känna hur det känns att springa i nya skor!

Träningsdagbok:

Måndag 16:e Mars: 5 minuter snabb gång. 25 minuters lätt jogg. Totalt 30 minuter. 11 armhävningar. Bra känsla!

Onsdag 18:e Mars: 3 minuters snabb gång. 30 minuters lätt jogg. Totalt 33 minuter. 12 armhävningar. Mycket bra känsla! Inte andfådd, utan kände att hon kunnat springa minst 15 minuter till. Kanske hon borde öka takten?

tisdag 17 mars 2009

En historisk dag och en storslagen film

Igår hände något stort! Makena gick omkring och "homeblessade", dvs välsignade hemmet med lite dammsugning, dammning, våttorkning och sånt. Dessförinnan hade hon varit ute på en joggingtur (närmare redogörelse i ett annat inlägg). Hon sprang alltså omkring och moppade i sina svettiga kläder när maken klämmde ur sig att hon kanske skulle ta en dusch, för om 50 minuter ska de, bara de två åka iväg på BIO! Makenas superunderbara diamantsvägerska var redan där och skulle ta hand om hela barnaskaran alldeles själv. En mycket överrumplad Makena hoppade in i duschen och fattade inte att det var sant. Det var nämligen inte igår det äkta paret kom ut på tu man hand. För att inte tala om hur länge sedan de var på bio! Makena textade hemgruppsledaren att hon skulle utebli denna kväll eftersom maken bjudit ut henne på bio. Hon tillade att det typ var förra århundradet det hände sist för att de riktigt skulle förstå storheten i det hela. När hon sedan i bilen tillsammans med maken började fundera på när de egentligen var på bio sist kom de fram till att det där med förra århundradet ingalunda var någon överdrift. Det visade sig nämligen att det var 1990-tal när de senast var och såg en film. Sa hon inte att det var något stort som hände igår!

Men storheten låg nu inte enbart i detta. Filmen de såg var nämligen inte vilken som helst (Makena skulle aldrig följt med till bion om det varit en film vilken som helst), utan den fantastiska filmen Slumdog millionaire! Vilken film! Den hann knappt börja innan tårarna i Makenas ögon stod högt som en översvämmad sjö. Och de fortsatte att rinna ymningt under hela den två timmar långa filmen. Att på detta levande sätt få blicka in i misärens Indien gjorde stora avtryck. Följa två små indiska slumpojkar (i samma ålder som Makenas egna pojkar) som blir gatubarn när deras mamma mördas och sedan följa med på den ofattbara resan de tillsammans med ytterligare en föräldralös flicka får göra. Det berör! I början är de alla tillsammans, sedan skiljs deras vägar stundtals. Svek, ofattbar ondska, men också en ofattbar kärlek som inte ger upp. Någonsin.

Det är ingen underdrift att Makena var alldeles tagen efteråt. Maken som tänkt sig en romantisk avslutning på Indisk restaurang fick tänka om. Makena hade fullt upp med att samla ihop alla sina känslor och smälta alla intryck från denna film som på ett så trovärdigt sätt skildrat Indien. Ja hon själv har inte varit där, men hennes make har och ska snart åka igen. Hela kvällen och halva natten låg de och pratade om Indien. Makena känner djupt, djupt för barnen i detta land. Och även om det var omskakande var det nog på något sätt meningen att hon skulle se den här filmen.

Det tycker hon även att andra som inte gjort det ska göra! En helt fantastisk storslagen film som inte lämnar någon oberörd går helt enkelt inte att missa!

lördag 14 mars 2009

Träningsdagbok

Nu ska Makena komma i form igen har hon tänkt. Hon fick till slut tag på ett par fina moderna skidor och har sedan dess tagit ett par tre skidturer i veckan. I torsdags åkte hon 5 km och kände att hon hade mer att ge. Härlig känsla!

Idag var vädret dock inte fullt så skidvänligt. Snöblandat regn och plusgrader. Av erfarenhet vet hon att det resulterar i mycket trög skidåkning. Hon var dessutom ensam med de fyra barnen. Att bege sig till skidspåret var därför inte helt enkelt. Hon hade gett upp tanken på att träna den dagen. Men så somnade Lilla Buset och Jojjan var hos en kompis. Boppo höll på att baka en kladdkaka med Nonno som entusiastisk påhejare och Makena insåg att det nu öppnade sig en möjlighet till att smita en stund. Boppo intygade att han skulle klara av baket helt själv och var det något kunde han ju alltid ringa. Makena snörade på sig gympaskorna som legat i dvala sedan i höstas. Hon började gå i rask takt några minuter och gick sedan över till joggning. Planen var att börja mycket lugnt och bara jogga i några få minuter varvat med snabb gång. Men när hon joggade kände hon att det gick hur bra som helst. Hon blev inte alls trött, utan det kändes bara behagligt. Först efter 15 minuters joggande kände hon första impulsen att gå över till gång igen. Mycket härlig känsla! Hon blev så inspirerad att hon nu tänkte börja föra träningsdagbok här på bloggen för att hon själv och andra ska kunna följa utvecklingen. Att ha den på bloggen blir ju också en extra morot att faktiskt hålla fast vid sina ambitioner även när det känns motigt.

Så här kommer de första dagboksnoteringarna:

Torsdag 12:e Mars: Längdskidåkning: 2*2,5 km. Första rundan: 16 min 15 sek Andra: 15 min 23 sek. Totalt: 31 min 38 sek

Hon kände att styrkan i armar och ben ökat och hon orkade trycka på nästan hela tiden. Efter 5 km åkning hade hon fortfarande mer att ge, men var tvungen att avsluta träning pga familjeskäl. I bilen på väg hem från spåret kände hon sig glad och upprymd över att hon klarat av 5 kilometer för första gången och dessutom med lätthet. Hon kände sig inte så lite stolt!

Lördag 14:e Mars: Snabb gång: 5 min Lätt jogg: 15 minuter. Snabb gång: 1,5 min Lätt jogg: 2 min. Totalt: 23 min 30 sek. Där var hon tvungen att avsluta träningen då Boppo ringde och meddelade att Lilla Buset vaknat.

Passet kändes lättsamt och bra och hon blev förundrad över att det gick så bra att jogga. Skidrundorna måste ha haft effekt tänkte hon. Som nedvarvning hemma gjorde hon 10 tjejarmhävningr (sådana på knä ni vet) och sedan lite lätt stretching. Mersmak helt klart!

Fortsättning följer.

Och ja. Det gick bra med kladdkakebaket. När Makena kom in genom dörren var kakan precis klar och Nonno skulle till att sticka i den med gaffel för att kontrollera om den var färdig att tas ut. Nu väntar en mysig kväll med Tacopizza till middag och Kladdkaka till efterrätt. Familjen tänker bänka sig framför Wild Kids. De hejar på Lejonen! Trevlig helg!

tisdag 3 mars 2009

Två städlekar och en räddad eftermiddag

Igår eftermiddag var det inte ett dugg roligt i det Makenska hemmet. Makena var s u p e r trött och hade så varit sedan hon steg upp. Hela dagen hade känts som att trampa i sirap. Så segt och jobbigt och ingen inspiration för någonting alls.

I detta tillstånd fann hon sig själv framåt 15-tiden i soffan. Lilla Buset hade just vaknat och ville amma. På sina sidor hade hon Jojjan och Nonno. Båda mycket rastlösa och uttråkade. Makena var tvungen att komma på något att sätta i deras händer nu om hon skulle överleva nästa kvart. På grund av den siraps sega dagen hade mången ting förvillat sig från lådor och skåp och låg nu och utspridda lite varstans i hela hemmet. Där och då fick Makena en snilleblixt och kom på att Jojjan och Nonno skulle turas om att springa och lägga fem saker på rätt plats. När den ena kom tillbaka, skulle den andra rusa iväg osv. Till Makenas stora lättnad och förundran nappade de båda på det hela och började springa fram och tillbaka i tur och ordning. Deras uttråkade lemmar såg ut att slå frivolter av att få något att göra och när Lilla-Buset ammat klart hängde även Makena på. Hon hade blivit så glad och uppmuntrad av barnens entusiasm att hon själv fick lite ork att städa.

När de så sprang där fram och åter föddes en ny städleksidè i Makenas huvud. Hon kom på att skriva ner hemmets alla rum på lappar och lägga dem i en hög. Sen skriva siffror (3-10) på några andra lappar och lägga dem i en annan hög. Leken gick sedan ut på att dra en lapp från varje hög och sedan göra det som lapparna sa. Drog man t ex "kök" i rumshögen och sen t ex "4" i sifferhögen så skulle man alltså springa till köket och plocka 4 saker. När detta var gjort skulle man dra två nya lappar osv. Detta städsätt blev både roligare och effektivare. Nu behövde man ju inte sitta och vänta på varandra, utan alla städade hela tiden. Och det var också spännande att inte veta var och hur många saker man skulle städa förrän man dragit sina lappar. Barnen hängde med även på detta med bibehållen entusiasm. Märk väl. Det var Nonno och Jojjan som städade och inte Boppo. Boppo brukar ju alltid vara entusiasmen själv så fort Makena föreslår sådanan här tokiga lekar, medan Nonno och Jojjans engagemang brukar var minst sagt ljumt. Kanske spelade det in att Boppo inte var med. Eller så var de bara så uttråkade att vad som helst var bättre än att fortsätta att ha tråkigt och klättra på väggarna. Vem vet? Huvudsaken var att Makena lyckades bryta den ohållbara stämningen med två odrägliga barn och en minst lika odräglig mamma. Efter en stunds lekstädande var barnen sig själva igen och kunde hitta på egna lekar. Makena kände för första gången under dagen en spira liv inom sig och hemmet blev i ordningplockat. Eftermiddagen var räddad och Makena kunde andas ut.