onsdag 20 maj 2009

Maskroskrullar

När Makena var liten flicka lekte hon alla möjliga utelekar med sin syrra och kompisarna Leila och "Sonjaselisabet". Från morgon till kväll var de ute på ständigt nya upptåg. Makena och Leila lekte t ex ofta en lek som gick ut på att snurra en pinne och sedan gå ett visst antal steg åt det håll pinnen pekade. Detta kunde de hålla på med en hel dag. Färden gick genom skogar, tvärigenom häckar, över staket, åar och läggdor. Och det var så spännade att se vart man skulle hamna. Ibland lekte de djurkyrkogård. Det började en gång med att de hittade en död fågel som de begravde. Det visade sig vara så spännande att de aktivt började söka efter döda djur som de kunde begrava. Och när utbudet var skralt, nöjde de sig med att döda lite myggor och flugor som de sedan begravde. Andra dagar lekte de blomaffär. De plockade alla tänkbara blommor och lade upp dem fint på ett bord. Sedan fick andra barn på gatan köpa blommorna för "kattsilver". Ni vet sådana där silverblänkande lövtunna man kan hitta på marken ibland. De anordnade cirkusföreställningar för sina föräldrar, pallade äpplen och hallon hos ilskna grannar och en gång hittade de till och med en tjuvgömma under en grannes altan. Polisen kom dit och allt.

En annan sak de ofta gjorde om sommrarna var maskroskrullar. Makena minns inte om de precis kallde dem så, men det är i vilket fall ett bra namn på dem nu tycker Makena. Man tappade upp vatten i en hink. Sen gick man och samlade långa fina maskrosor med tjocka härliga stjälkar. Blommorna nöps bort (eller sprättes bort i någons ansikte). Sen delade man stjälken med nageln och drog sedan isär den ytterligare så att man fick fick smala remsor av maskrosstjälk. Remsorna släppte man sedan ner i vattnet och de började genast rulla ihop sig alldeles av sig själva. Det var nästan som magi tyckte de.


Idag när Makena var ute med alla dagbarnen poppade plötsligt denna maskroslek upp i hennes medvetande. Hon tror inte hon har tänkt på den en enda gång sedan barnsben, men nu såg hon plötsligt det så tydligt framför sig hur hon och Leila satt där på gräsmattan och gjorde maskroskrullar. Och Leila sa att man kunde dö om man drack vattnet (hon sa mycket den där Leila). Raskt sprang Makena in efter en hink vatten. Hon ropade till sig alla barnen och började förevisa hur man gör Maskroskrullar. Liksom Makena en gång, tyckte de alla att det var mycket fascinerande att se hur stjälkremsorna krullade ihop sig på olika sätt. De började springa runt på jakt efter fina maskrosor och sedan producerades det maskroskrullar hela långa eftermiddagen. Makenas minsta lilla dagbarn som bara är 14 månader tyckte det var så roligt så. Var enda gång en stjälk rullade ihop sig skrattade han så gott och han ville inte gå ifrån skådespelet i hinken när hans mamma kom. En granne i 20-årsåldern kom och böjde sig över hinken och sa med lysande ögon: "Åh det där gjorde ju vi på dagis! Det är ju jättekul!" Och Makena kände på något vis att cirkeln var sluten. Nu lekte hennes barn och deras kompisar samma lek som hon själv gjort som liten. Det var inte utan att hon kände en liten fläkt av historiens vingslag. En fläkt av ljuva barndomssommrar med blå himmel, grönska på knäna och jord under naglarna. Där lyckan är gjord av något så enkelt som att få se maskrosstjälkar krulla ihop sig om och om igen i en hink med vatten.


torsdag 14 maj 2009

Bland hundar, gående kvinnor och löpande män

Efter ett par veckor av förkylning och andra åkommor, har Makena nu så smått kommit igång med joggandet igen. Igår gav hon sig ut med inställningen att ta det så lugnt som möjligt och inte fokusera det minsta på hastigheten. Det där med att försöka pressa tiden har nämligen en negativ inverkan på löparlustan har Makena märkt. Bättre då att springa sakta än att tillslut inte springa alls tänker hon. Förhoppningsvis kommer hastigheten så småningom ändå resonerar Makena.

Hon svängde upp med bilen på parkeringen och såg att det var massor av folk i rörelse. En blond smal tjej satte hörlurarna i öronen och gick iväg i rask takt. Ett par andra löpare kom springande i full fart och såg ut att just avsluta sin runda. Makena passerade fotbollsplanen, där ett gäng unga killar tränade, satte igång tidtagaruret (hon vill ju ändå veta hur lång tid det tar även om det är sakta) och joggade iväg i mycket lugnt tempo. Hon bestämde sig genast för att lägga upp det hela så att hon skulle varva med gång då det började kännas jobbigt och på så sätt i stället orka en längre sträcka. Första backen kändes som en bra första gångsträcka. Efter backen joggade hon vidare in i skogen där solen silades mellan trädgrenarna och vitsippor kantade stigen. Vid 500 meters markeringen stannade hon kort för att gömma sina bilnycklar vid en stubbe. Parkeringen hade ju varit full med folk och genom att gömma nycklarna en bit in i spåret skulle hon ju bli tvingad att springa och hämta dem för att kunna komma hem. Ett smart sätt att se till att hon åtminstone skulle springa 1 km extra. Efter ytterligare en liten bit såg hon en hundägare med schäfer. Hunden stannade hela tiden till och nosade i snåren, för att sedan springa ikapp sin matte. Makena tog in mer och mer på dem och hoppades i sitt stilla sinne att schäferna var av den snälla sorten. Den var nämligen lös. När hon var ganska nära upptäckte hunden henne, men sprang bara mot sin ägare som ännu inte lagt märke till henne. Inte förrän hon var alldeles inpå såg han henne och kallade till sig sin hund och stannade så att Makena kunde passera ostört. Makena tänkte att detta var ett bevis på att hon inte längre är så hundrädd som hon varit. Hon har fortfarande respekt för stora hundar, men denna klarade hon av utan minsta höjning av pulsen (som ju av förklarliga skäl redan låg en bit över normalt).

Vid ca 1,5 km började hon känna av håll (eller mjälthugg som det heter i norrland). Hon tog upp en sten och började krama den i näven. Dessutom började hon djupandas med magen. Ett trick hon lärt sig på en löparsite. Hon gick en liten bit och fortsatte magandas och hållet hölls under kontroll. Det ville inte helt försvinna, men hindrade henne iallafall inte från att fortsätta. Hon blev omsprungen av en manlig löpare och passade här på att titta på dennes löparteknik. Hon härmade killens armhållning och försökte också härma stegen. Kändes bra. Strax blev hon omsprungen av ytterligare två killar. Hon lade märke till att den ene hade armarna avspänt som henne själv, medan den andre sprang med uppdragna axlar. Måste bli ont av det tänkte Makena som själv haft problem med spänningar i speciellt en axel. Och hon la märke till att hon för första gången inte kände av någon sådan värk. Skönt! Nu kom utförsbacken som leder in i mål på 2,5 kilometerspåret. Hon släppte benen och lät dem bara rusa på ner för backen utan att hålla emot. Saktade sedan åter in och återgick till den mycket långsamma joggen förbi fotbollsplanen. Nu skulle hon ju hämta nycklarna. I första backen gick två kvinnor med två hundar. En lite större och en mindre. Hundarna var lösa och mycket busiga. De rusade efter varandra runt, runt och Makena kände igen att hon verkligen besegrat hundrädslan. Hundarna sprang nästan på henne och hon blev ändå inte rädd. Vidare passerade hon en tjej som gick. Och det slog henne att alla tjejer hon passerat gjort just detta, gått. Medan hon själv bara passerat en kille (han med schäfern), de andra killarna hade passerat henne i ett snabbare löptempo. Hon brydde sig inte om att dra någon slutsats av detta faktum. Vid 500 m tog hon upp nycklarna och joggade tillbaka. Förbi samma tjej igen givet vis. Hon undrade nog vad det var för en kort sträcka Makena löpte.

Så var hon tillbaka vid bilen. Kände sig så där härligt svettig och varm och full av endorfiner från joggandet. Klockan stannade på 26 minuter. Och då hade hon alltså sprungit blygsamma 3,5 km. Men hon kände sig nöjd över att ha motstått frestelsen att pressa på. Medan hon stretchade kom en mamma och hennes son, kanske ett par år äldre än Boppo i mål. De stannade och drack vatten och pratade lite. Det såg så härligt ut. Mamma och son tillsammans ute i spåret. Och hon tänkte att hon snart måste ta med sig Boppo ut på en runda igen. Efter att de druckit skildes de åt. Pojken skulle antagligen hem och mamman stack iväg för ytterligare ett varv. Makena satte sig i bilen och körde nöjd hemåt och såg redan fram emot nästa gång.

tisdag 12 maj 2009

Färgkodat!


I Makenas familj har duschhanddukar varit ett ganska stort problem. Stup i kvarten har det legat ett halvblött badlakan i hallen, hängt ett annat över en dörr osv och alla av okänt ursprung. Makenas undran om vem som använt det eller i vilket skick det varit har varit frågor ingen kunnat besvara. Resultatet har blivit att Makena så gott hon kunnat avgjort skicket och låtit uppenbart rena handdukar hängas tillbaka i badrummet. Och säkert har "fel" person sedan använt det nästa gång. Men framförallt har hon vid minsta tvekan slängt handduken i fråga i tvätten och således funnit sig själv tvättande handdukar städigt och jämt. Tidskrävande, miljödumt och helt enkelt väldigt onödigt!


Men nu har hon gnuggat sina grå och kommit på en mycket smart och enkel lösning på problemet! Hon har färgkodat. Färgkodning innebär i detta fallet att Makena styrde kosan mot IKEA och köpte in massor av handdukar i sex olika färger. Varje familjemedlem tilldelades sedan en färg. Boppo fick blå, Nonno gul osv. Krokar sattes upp på ett strategiskt ställe och allas badhandukar hängdes upp. Makena informerade sedan familjen om deras nya badlakansystem. Boppo vet således att han bara får använda blå handdukar och Nonno vet att de gula är hans. Det bästa av allt är att Makena kommer att veta precis vem som slängt sin handduk på golvet och vart den ska hängas upp. Eftersom hon dessutom fortfarande har rätt bra koll på när barnen duschar, vet hon också när det är dax för handduken att åka i tvätten och ersättas av sin likfärgade kompis. Så enkelt men så genialt! Makena fattar inte att hon inte kommit på detta för länge sen!


Och när hon ändå var i farten passade hon på att färgkoda tandborstarna med. Samma färger givetvis! Så nu kan barnen hålla sig till sin tandborste och inte frestas att ta brorsans eller pappans när den egna är på vift (vilket den ofta är för vissa personer). Speciellt pappan i familjen uppskattade detta mycket! Barnen har nämligen av någon outgrundlig anledning ansett att hans tandbosrste är allmängods. Till hans stora förtret ska tilläggas! Nu är detta ett minne blott och han kan andas ut och borsta i trygg förvissning om att endast hans egna munbaciller rummlar runt i hans mun. Man kan ju bara tänka sig vilken befrielse han måste känna! Och allt tack vare lite färgtänk.


Färgtänket behöver föresten inte stanna vid handdukar och tandborstar tänker Makena. Hon inser ju nu hur praktiskt det vore med färgkodade plastmuggar på stranden. Inget mer tjafs om vems mugg det var som blev sandig och vems som ligger därborta vid vattenbrynet och agerar strandleksak. Och återigen kan allas munbaciller hålla sig till sina egna munnar. Vill man gå vidare kan man ju sen också tänka sig färgkodade barnkalsonger och trosor. På det viset blir det ju nämligen väldigt tydligt vem som kastade sin kalsong på golvet i stället för i tvättkorgen. Inte en helt dum tanke det heller. Det finns säkert fler tillämpningsområden. Någon har kanske något ytterligare förslag? Duschhandduksproblemet var hur som helst huvudsyftet med färgkodandet och på den fronten känner både Makena, den arma tvättmaskinen och den ständigt överfulla tvättkorgen nu mer stor lättnad!







måndag 4 maj 2009

Vitsippa, vitsippa




I lördags gick familjen igenom en skog för att på andra sidanLägg till bild komma fram till en skogssjö för picknick (och bad för vissa.) Skogsvägen kantades av vitsippor. Det var alldeles vitt! Solen sken och en bit in i skogen rann en liten bäck. Så underbart vackert. Nonno började inspirerat att sjunga på en vårsång som Makena ofta trallar på så här års. "Vitsippa, vitsippa, vitsippa vitsippa, åh vad fin du är..." Han sjöng om och om igen och så plötsligt slog det honom att texten ju passade ännu mer perfekt..."är så glad för sol och vatten, nu är våren här." Och då började han sjunga med än större inlevelse i det han pekade på solen, bäcken och vitsipporna med hela handen, rytmiskt i takt till sången och han var alldeles salig! Ja han blev nästan euforisk där i skogen! Det var en fröjd att höra denna lyckliga sång hela vägen fram till sjön. Här kan vi snacka vårkänslor bigtime!

Väl framme vid sjön fick de så också ett par härliga timmar. Alla barnen badade av hjärtats lust. Nonno byggde kanaler, Lilla Buset blötte ner alla kläder och grävde med sanden och vattnet och Boppo spelade fotboll med pappa. Makena satt på en träbänk vid vattnet och lyssnade på Jojjan som höll låda och åt godis. Det åts korv med bröd (kall dock eftersom tändstickorna glömts), chips och chokladmuffins. En alldeles underbar eftermiddag hade de. På vägen tillbaka plockade både Boppo och Nonno nävarna fulla med vitsippor. Lilla Buset åkte på pappas axlar och sjöng lyckligt. Och det fanns inget ytterligare att önska.

Tussi, tussi, tussi, tussi, tussilago
åh vad fin du är
Tussi, tussi, tussi, tussi, tusssilago
nu är våren här

Krokus växer i rabatten
åh vad fin du är
Är så glad för sol och vatten
nu är våren här

Vitsippa, vitsippa, vitsippa, vitsippa
åh vad fin du är
Vitsippa, vitssippa, vitsippa, vitsippa
nu är våren här

lördag 2 maj 2009

Vilken lättnad

pappa: "Tänk Nonno, nu fyller du snart 7 år!"
pappa: "Och till hösten får du börja i skolan på riktigt och få läxor."
boppo: "Ja, då kommer du att få matteläxa!"
nonno: "Åh vad skööönt!"
nonno: "Då slipper jag att bara måla och måla och måla hela tiden!"