Sommarkväll. Vi har precis ätit middag. Det var en köttgryta som innehöll alltför mycket chilli och barnen klagade högljudt. Lite allmänt rörigt i huset då vi kom hem sent från barnens farmor och farfar igår. Istället för att stanna i det röriga och trötta hemmet smiter jag ut med en bok. Går ner till åkern. På vägen ser jag att hallonen börjat mogna. Fiskar genast upp mobilen ur fickan och ringer hem. Vill Jojjan komma ner och plocka med mig? Hon var arg just då och ville inte. Jag går vidare ner mot åkern. Böjer mig ner i skogsbrynet och plockar smultron så söta och mogna att de smälter på tungan. Framme. Kvällsolen strålar emot mig där jag står och blickar ut över fälten. Åkersådden har hunnit en bra bit på väg nu ser jag. Det som för bara några veckor sedan var späda anspråkslösa små gröna strån, har nu blivit till hela ax som står där stolt och sträcker på sig i hela sin längd mot skyn. Jag vandrar sakta vid åkerns kant. Låter lugnet komma till min själ. Sätter mig så med benen i kors på en stor mossig sten och läser en stund i min bok. Känner den ljuva sommarkvällens famntag. Så hör jag plötsligt tystnaden brytas av en gäll barnaröst. Och sedan en till liten röst; "Maaaaammmaaaa!" Om och om igen ropar de. Jag vaknar upp ur min lilla bubbla och inser plötsligt att det ju är mina egna små gullpannor till döttrar som ropar. Jag börjar småspringa tillbaka genom skogen på den smala slingriga stigen och svarar: "Jaaaa, jag kommer!" Sen ser jag dom stå där mitt i höggräset. De vill plocka hallon med mamma. Det arga att visst gått över nu. Så går vi där i hallonsnåret och plockar årets första hallon. Kan inte låta bli att stoppa en hel del i munnen direkt. Så ljuvliga är de ju, dessa stora, röda, söta. Jag ser de små fingrarna sträcka sig efter de rödaste hallonen och jag får en minnesbild. Jag var 6 år, precis som min dotter är nu. Jag hade en vit lite för trång T-shirt, korta frotteshorts och en tovig hästsvans. Jag var hos min farfar och nere vid laggården fanns det hallonbuskar. Jag plockade hallon och jag minns att jag var så förnöjd. Barndomsminnen. När klockan blir lite väl mycket säger jag att vi måste gå hem. Flickorna vill inte gå hem. Jag förstår dem. Tillslut får jag dem i allafall att motvilligt komma. Mot löfte om få gå ut imorgonbitti och plocka igen! Ljuvliga sommarkväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar