måndag 12 december 2011

Obotligt positiva!

Det är en sådan gåva att få ha barn i 4-års åldern omkring sig. De är så härligt positiva och glada i alla lägen. I alla fall är ett par av mina dagbarn det. Ta bara idag. Det är den 12:e december och man vaknar till 0 grader och regn. All den pyttelilla snö som trots allt legat på marken några dar är totalt försvunnen. Finito. Borta! Kvar finns bara grå asfalt, kala gråa träd och regn, regn, regn. En och annan förrädisk isplätt finns också kvar som små minnesmonument över den hädangångna vintern. Men låter 4-åringarna detta påverka deras humör och livsglädje? Inte ett dugg! Jag säger lite käckt: "Ja, nu är det regn och då kan vi ju gå ut och hoppa i vattenpölarna!" Jag säger detta med ironin sprutande ut genom örnen, men det märker ju inte dom obotligt positiva. Nej de utbrister glädjestrålande: "Jaaaaa!" Sedan hoppar de kvickt i galonkläder och allvädersstövlar och rusar ut. Hoppar i pölarna så att vattnet sprutar i några sekunder och får sedan syn på något annat fantastiskt spännande att kasta sig över; Den vattenfyllda sandlådan! Snart är de helt upptagna med projekt: "Tömma-sandlådan-på-vatten". Fram och åter går de med sina spadar och pyttsar ut lite vatten i taget, ber om nya torra vantar var femte minut ungefär och är alldeles, alldeles överlyckliga! Att det istället borde vara snö och några minus och en tur till pulkabacken, verkar de inte ha en enda blek tanke på.

Vi har en del att lära av dessa små obotligt positiva varelser kära ni. I alla fall har jag det! Tänk att alltid på detta sätt se det positiva i alla situationer och göra det bästa av dem! Så mycket gladare världen skulle bli. Jag är så tacksam för att ha dessa glädjespridare runt mig hela dagarna som lär mig hur livet bör levas!

söndag 11 december 2011

Några obetydliga rader

Tänkte att om jag skriver några rader, vilka som helst,  så kanske blogglusten kommer igång igen. Det brukar den nämligen göra bara jag går in och skriver att jag tappat den. För det är lusten som fattas, inte ämnen att skriva om. Nej då, jag har flera blogginlägg av skilda typer pågång i huvudet. Det är ämnen som dagboksskrivande, om mitt egna bokprojekt, om julen, om en bok jag nyss läst, om adventskalendern jag gör med dagbarnen, om adventsboken jag läser med mina egna och, och.... Ja, ni hör ju själva. Jag skulle kunna blogga dagligen bara den där eländiga blogglusten infann sig. Så med dessa obetydliga rader hoppas jag alltså få igång den. Imorgon, eller möjligen på tisdag får vi se om det lyckades. Nu ska jag krypa ner i sängen och läsa Onkel Toms stuga. Läste den i mellanstadiet sist och nu tyckte jag det var dax igen. God kväll!

måndag 5 december 2011

Tyst i dagarna de tre

Det tre första dagarna av december tillbringade jag ute på vår församlingsgård Ribbingebäck.  Det var en så kallad "tyst retreat", vilket innebär att vi inte talar med varandra under hela tiden. Även måltiderna intas under tystnad (med stilla klassisk musik i bakgrunden). Tystnaden bryts bara då vi under fyra tillfällen under dagen samlas i kapellet och ber växelbön; dvs vi ber skrivna bibelpsalmer växelvis, uppdelade i två grupper. Tystnaden bryts också när retreatledaren håller bibelmeditation och vägledning.

Varför väljer man då att göra detta? Att bara gå runt och vara alldeles tyst kan ju verka fruktansvärt tråkigt och meningslöst. Men faktum är att det är det inte alls! Detta är det tredje året i rad jag startar december med en sådan här tyst retreat och jag kan nästan säga att jag på något sätt blivit beroende av dessa tysta dagar. Hur kommer det sig? Jo, för när allt annat tystnar runt omkring. Allt prat. Alla sociala medier. Alla vardagliga krav som man annars har. När allt bara blir tyst och stilla runt omkring en är det så mycket lättare att höra och uppleva Gud! För det är ju inte så att man går omkring i en tom tystnad. Nej, tystnaden uppfylls av Gud själv. För att försöka att på något sätt förklara vad jag upplever skulle jag vilja dela några rader från min dagbok från en av dagarna.

"När jag sitter här i kapellet efter aftonbönen och blickar upp mot Kristusbilden på korset, då känns det som en rymd av frid och glädje inom mig. Jag sitter här och blundar inför Gud, min Fader och inför Sonen och jag fylls av en rymd av ljus och bubblande glädje. När det yttre tystnar fylls mitt inre med jubel."

Dessa dagar i tystnad är oerhört dyrbara för mig. Jag kommer närmare min Frälsare Jesus och uppfylls så av hans kärlek och frid att jag får lättare att även sedan, hemma i min vardag med familj och dagbarn finna denna frid och detta lugn varje dag. Speciellt skönt är det att ta dessa stilla dagar i början av december. De hjälper mig att hålla vårt samhälles stress kring julen borta och i stället fokusera på julens sanna budskap. Om Gud som steg ned till jorden som ett litet barn för att frälsa dig och mig. Varje ljus jag tänder, varje adventsstjärna jag ser, varje julklapp jag slår in vill jag ska påminna mig om just detta. Gud kom till jorden och blev Emanuel; Gud med oss!