I varje liten detalj

Det var i sommras jag började skriva på mitt barnboksmanus. Då skrev jag ofta på en liten svart laptop och var inte alltid så noga med att spara det på dropbox eller ha någon annan form av säkerhetskopia. Så gick datorn en dag sönder. Först tog den inte emot laddning och sen blev strömkabeln glapp. Tillslut fick den inte kontakt alls. I den perioden någonstans hade jag en skrivsvacka och skrev inte på mitt manus på ett par månader.

När jag sedan äntligen började ge mitt stackars manus lite uppmärksamhet igen och såg över vad jag skrivit här och var, insåg jag tillslut att ett dokument fattades. En stor del av tredje kapitlet (fast nu under resans gång har det blivit slutet av kapitel sju) låg på den trasiga laptopen och gick nu inte att få tag på. Jag har såklart varit upprörd över detta och tjatat på maken att lämna in datorn, eller hitta någon datakunnig kompis som kanske skulle kunna fixa den. Inget har dock hänt på flera månader och jag har helt enkelt hoppat över det partiet och fortsatt skriva.

Men de senaste veckorna har jag nu verkligen känt att jag vill ha tag på det där dokumentet! Jag har haft svårt att fortsätta utan det och känt mig en aning frustrerad över det hela. Att försöka skriva om något jag skrev i sommras känns ju både jobbigt och svårt. Men så bad jag idag Gud om en lösning på detta. Ja, ni som läser regelbundet här börjar väl vid det här laget inse att jag drar in Gud i det mesta som har med livet att göra. Och då hörde jag plötsligt inom mig: "Prova att sätta på datorn!" Jag tänkte att ja, det kanske jag skulle prova, trots att jag inte direkt trodde att det skulle fungera. Sen glömde jag det, men blev åter påmind. "Prova att sätta igång datorn!" Glömde igen och blev åter påmind. Efter tredje gången gjorde jag tillslut slag i saken och letade fram datorn som låg längst in i en skrivbordslåda och letade fram strömkabeln som låg längst in i ett skåp. Hoppfullt satte jag så i sladden och provade att sätta igång den. Först var datorn alldeles svart och död. Men så blinkade det till! Och så hoppade datorn igång! Jag fick dock lov att hålla i strömkabeln hårt på ett speciellt sätt, men det funkade! Jag hittade dokumentet som jag saknat i flera månader och både sparade det i dropbox och mailade det från min mail till min mans för att vara på den säkra sidan. Sen rörde jag bara ytterst lite på handen som höll strömkabeln och datorn dog direkt igen. Men nu var dokumentet räddat! Och inte bara det. Maken fick hopp om att det faktiskt kan gå och laga datorn, så då kanske vi får en till liten dator som barnen kan få ha. Som det är nu är det hård konkurrens om den enda datorn vi har.

Men det största för mig i detta är ändå att jag upplever att Gud bryr sig om mitt lilla dokument. Att han bryr sig tillräckligt mycket om att jag ska komma vidare med min bok, för att ta sig tid att viska i mitt hjärta att prova att sätta på datorn. Ser det också som ett ytterligare bevis på hans enorma kärlek till oss människor. Visst bryr han sig om de stora världshändelserna och om verkligt allvarliga saker. Men han bryr sig också om varje liten detalj i våra små enkla liv. Det är så ofattbart stort! Och denna lilla händelse gör mig än en gång så oändligt ödmjuk och tacksam. Jag är faktiskt inte ensam i den här världen, utan jag har en Gud som vakar över mig och min familj i stort som smått.