Livets mening

Det har blivit så tydligt för mig att det viktiga, det egentligt enda viktiga är att vi gör det vi gör i kärlek. Som mamma kan man ju känna att man har så mycket som ska göras och hinnas med. Man ska laga mat, duka bort den igen, diska, städa, plocka, tvätta, gå ut med sopor, planera matinköp, handla, skjutsa barn hit och dit, hjälpa till med läxor osv, osv.

Ofta när jag är mitt i en sådan här uppgift blir jag ju avbruten av något barn. Jag kanske står och hackar lök till middagen och så börjar två av barnen bråka i vardagsrummet. Eller så hänger jag tvätt och någon ropar att de behöver hjälp med något. Eller så dammsuger jag och någon klampar in med våta skor. Jag känner då ofta att jag blir irriterad av att på detta sätt bli avbruten i det "viktiga" jag är mitt upp i. Och det är ju helt mänskligt.

Men så igår läste jag Kärlekens lov, ett bibelsammanhang i korinterbrevet. Och då blev det plötsligt så tydligt för mig hur oviktigt allt det där andra egentligen är. Det egentligt viktiga i mitt liv är att visa kärlek mot dem som är runt mig. Främst då mina barn som ju är runt mig ständigt. Allt det andra är faktiskt sekundärt.

När detta blev så levande för mig upplevde jag plötsligt att det blev lättare att bli avbruten. Jag fann ju en djup livsmening i att istället lugnt och kärleksfullt hjälpa mitt barn eller vad det nu var.

Jag fann också att sysslor i hemmet faktiskt kan utföras i kärlek, istället för i frustration. I kärlek kan jag faktiskt ta upp makens strumpor från sovrumsgolvet, istället för att irriterat rafsa åt mig dem. I kärlek kan jag också torka av köksbordet från spill och smulor. Tänka att jag gör det som en kärlekshandling till hela min familj. Och skulle jag inte ha denna söliga familj, skulle jag vara väldigt ensam faktiskt.

När man på detta sätt lägger kärlek bakom sina handlingar, stort som smått, försvinner frustrationen och man fylls i stället av frid och gläde. Men tro nu för all del inte att jag klara att leva såhär hela tiden. Nej, långt ifrån. Men om jag ständigt påminner mig själv om att kärlek är livets mening, och kommer ihåg att be Gud fylla mig med hans kärlek och låta den strömma ut genom mig, då fungerar det. Och egentligen är det ju så det är. Att utan Gud är det ganska dömt att misslyckas med att leva kärleksfullt och i frid. Då halkar man väldigt lätt tillbaka i egenkärlek och det blir ingen lycklig av i längden. Inte ens man själv.

Kärlekens lov

Om jag talade både människors och änglars språk

men inte hade kärlek,

vore jag endast en ljudande malm eller en skrällande cymbal.

Och om jag ägde profetisk gåva och kände alla hemligheter

och hade all kunskap, och om jag hade all tro så att jag kunde förflytta berg

men inte hade kärlek,

så vore jag ingenting.

Och om jag delade ut allt vad jag ägde

och om jag offrade min kropp till att brännas,

men inte hade kärlek,

så skulle jag INGENTING (min markering) vinna.

Kärleken är tålig och mild,

kärleken avundas inte,

den skryter inte,

den är inte uppblåst,

den uppför sig inte illa,

den söker inte sitt,

den brusar inte upp,

den tillräknar inte det onda.

Den gläder sig inte över orättfärdigheten

men har sin glädje i sanningen.

Den fördrar allting,

den tror allting,

den hoppas allting,

Den uthärdar allting.

1 Korinterbrevet kapitel 13, vers 1-7