Utsatt för mystisk valpkomplott?

Tänk sådana mystiska vändningar livet kan ta! För bara en månad sedan skulle jag aldrig ha kunnat tänka mig att skaffa ett husdjur, i synnerhet inte en hund. Aldrig i livet! Men sen blev det så att en liten hundvalp dök upp i mitt bokmanus (varifrån kan man ju nu i efterhand börja undra) och för att kunna skriva om den var jag ju tvungen att läsa på. När jag då läste på fick jag en annan syn på det här med hund. Det verkade ju faktiskt riktigt trevligt. Och när jag ett antal dagar senare, med stor inlevelse, hade beskrivit denna valps relation med en av huvudkaraktärerna fann jag mig, till min egna stora förvåning, nästan känna mig lite sugen på en hund. Tittade mest för skojs skull runt lite på hundannonser och liknande, men det var ju inte på riktigt. Vi är ju ingen hundfamilj! Och jag kan ju absolut inte tänka mig att ha något husdjur över huvud taget. Nej, absolut inte!

Jag kom vidare i mitt manus och förbi det där med hundvalpen och trodde att nu var det hela glömt. Bortsett då ifrån att Jojjan i vanlig ordning fortsatte med sina dagliga påminnelser om att hon önskar sig en hund. Dessa påminnelser har vi dock fått dagligen de senaste två åren ungefär, så det var ju inget nytt. Nytt var dock att jag inte längre kände mig så säker när jag svarade henne att någon hund ska vi inte ha. Och nytt var också att jag så smått började känna mig utsatt för en hundkomplott. En händelse av många andra små som fick mig att känna så var att när jag en kväll klickade på en blogglänk, fick datorn någon "flepp" och hoppade själv till en helt annan blogglänk. Jag hamnade då på ett inlägg som hette: "Valp i fyrabarnsfamilj!" Jag skrattade och trodde inte det var sant! Hade hundar börjat förfölja mig?

Så nu i helgen, hade ena sonen innebandymatch i ett samhälle en bit härifrån. Av en händelse i samma samhälle som några bekanta till oss som har en egen kennel bor. Maken som skjutsade dit sonen och hans kompisar passade på att hälsa på hos dem medan grabbarna värmde upp inför matchen. Dessa bekanta råkade då förstås ha en liten valp med överbett som behövde ett bra hem. Och de ställde förstås frågan om inte vi ville ha den? Maken svarade lite svävande att han skulle kolla med mig och trodde såklart att jag skulle säga ett bestämt nej! Det har jag ju gjort de senaste tolv åren när något husdjur kommit på tal.  Men när han nu ringde råkade jag och Jojjan precis just då sitta och prata om att hon ville ha en hund. Meningen innan jag svarade var precis denna: "Mamma, jag vill ha en hund!" Och så lyfter jag luren och maken säger: "De undrar här om vi vill ha en valp?" Återigen blev jag full i skratt och än mer fundersam om varför hundar börjat dyka upp precis överallt? Och så hör jag mig själv svara: "Ja, kanske." Istället för: "Nej, absolut inte!" som vore det naturliga svaret för mig. Vi pratade sen mer om det hela och så ringde maken tillbaka och frågade om vi fick komma båda två och titta och ställa alla våra frågor och sen ta ett beslut. Det fick vi och jag insåg nog undermedvetet någonstans att min utstakade väg mot hund började lida mot sitt slut.

Igår var vi så där och hälsade på. Vi pratade, ställde frågor, gosade med hundar högt och lågt och drack kaffe. Och hur det nu var. Efter ett par timmars besök och samtal om det hela fann vi oss själva påväg hem i bilen med en liten valp i släptåg. Kurande låg han där i mitt knä i en medföljande egen filt och vi fattade inte riktigt vad som hänt. På något egendomligt vis hade vi nu alltså inte bara fyra barn, utan också en liten valp i vår familj! Overklighetskänslan var påtaglig kan man säga.

Ett dygn senare är vi nu fortfarande lite i chocktillstånd. Men vår lille nye familjemedlem, en liten 2,5 månader gammal chihuahua som (efter heta diskussioner och omröstning) heter Bilbo, verkar finna sig väl tillrätta. När han kom hem till oss igår sprang han lyckligt runt och viftade på sin lilla svans och luktade på allt och alla och lät sig gosas och kelas med av både små och stora händer. Sen somnade han så gott i en liten provisorisk hage på en gosig kudde när kvällen kom. Sov hela natten (nu låter det som om jag pratar om en bebis haha) och har sedan idag varit glad och ätit och busat och sovit och kissat och bajsat och betett sig som en prima liten valp ska göra. 

Barnen är lyriska! Och jag märker att denne lille krabat har en härligt lugnande effekt på speciellt två av våra barn. De sitter på golvet och kelar och bara är och Bilbo kryper in i deras armveck och somnar. Medan de ser på Bolibompa turas de i tur och ordning om att ha honom i knät och han finner sig lugnt i det och rullar ihop sig där han hamnar och ser ut att njuta i fulla drag av all uppmärksamhet och kärlek.

Mycket väsen av sig gör han inte. Det verkar som om vi trots valp kan leva på vårt liv på ungefär samma sätt. Barnen har fått en ljuvlig liten lekkamrat och blir lugnare och mer harmoniska. Dessutom har vårt köksgolv aldrig hållit sig så konstant rent som det gjort det senaste dygnet! Så konspiration eller inte. Jag tror faktiskt det här blir hur bra som helst och att det på något vis var meningen att Bilbo skulle komma till oss.