Valpar vs småbarn

I boken jag skriver finns en labradorvalp med i handlingen. Eftersom jag har mycket begränsad kunskap om hundar har jag på olika sätt läst på om hundar och då speciellt om valpar. Det jag slås av är hur måna om valparna och hundarna man är. Och jag tycks skönja ett mönster i synen på hundar:

1. Man ska helst ha mycket ledig tid så man kan ägna sig åt hunden själv. Har man inte det ska man överväga om man verkligen ska skaffa valp.

2. Har man inte möjlighet till att ta hand om valpen/hunden själv många timmar under dagen, ska man försöka hitta en dagmatte/husse som kan ha hand om den. En pensionär exempelvis som har mycket tid och kärlek.

3. Som sista utväg finns hunddagis att tillgå. Men det ska man försöka undvika om man kan. Det anses inte optimalt för en hund, i synnerhet inte en valp, att tillbringa sina dagar på det sättet. Är det en valp, kan den bli negativt påverkad för livet.


När jag läser om detta kan jag förstås inte låta bli att dra paralleller till små barn och vår omännskliga barnomsorgspolitik. Hur kommer det sig att ovanstående punkter är fullt accepterade och självklara när det gäller valpar och hundar? Men tabu och politiskt inkorrekt när det gäller våra små barn? Jag bara undrar? Tydligen är det viktigare hur man tar hand om hundar än om barn.