lördag 31 mars 2012

Kärleken har kallnat

Nu har Sveriges regering lagstiftat bort barnens rätt till sin pappa! År 2012. Med all forskning som finns om  pappans betydelse för sitt barn. Med allt vi vet om barns behov av att känna till sina rötter. Med all kunskap om en frånvarande pappas betydelse vid kriminalitet. Jag blir mörkrädd! Vad håller regeringen på med egentligen? Vem har gett dem rätt att klampa in och förstöra i barns liv på detta vis?! Vart har barnperspektivet tagit vägen i vårt land? I Barnkonventionen som antogs år 1989 av FN:s generalförsamling står i artikel 3:

"Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ SKALL BARNETS BÄSTA KOMMA I FRÄMSTA RUMMET (min markering)" (art. 3.1) 

Att frånta ett barn sin pappa är inte och kommer aldrig att vara att sätta barnets bästa i främsta rummet! Jag vågar inte ens tänka på hur dessa faderlösa barn kommer att må. Nästan alla adopterade barn söker någon gång efter sina rötter. Sina biologiska föräldrar. Ingen kan ersätta dem. Rötterna är livsviktiga i ett barns liv! Hur kan då Sveriges regering frånta barn denna självklara rätt? Ett övertramp. Ett grovt övertramp!

Den ena gränsen efter den andra sprängs. Den lilla enskilda människans behov körs över. Hon är ju inte längre något värd. Hon kan aborteras bort om hon inte passar in. Hon kan förvaras över 40 timmar i veckan på dagis medan föräldrarna förverkligar sig själva. Hon kan förvaras på institution när hon blir gammal och onyttig och inte alltför sällan vanvårdas hon. Människovärdet urholkas mer och mer. Kärleken har kallnat. Mitt hjärta gråter.







fredag 30 mars 2012

Binda in bloggen till en bok?

Av en händelse gick jag i morse in och läste inlägg från 2008 här på min blogg. Och det var mysig läsning det! Målande beskrivningar av mina dagar då när alla barnen var små. Speciellt fastnade jag för det här inlägget om Nonno och Lilla L (som jag på den tiden tydligen kallade Bebisen). Så härligt att läsa om hur speciell relation de hade till varandra när hon bara var några månader gammal. Jag log hela inlägget igenom. Och jag tänkte att alla dessa inlägg jag gjort genom åren ju är finfina dokumentationer över barnens uppväxt. Tänk att jag suttit och skrivit ner allt detta. En ovärderlig skatt. Som en röd tråd ser jag också Guds hand över oss genom dagarna som ofta var tuffa med sjukdom och sömnlösa nätter. Liksom nu, bar han mig också då.

Nu tänker jag att jag verkligen borde se till att spara detta på något sätt så att det bevaras för framtiden. Tror jag hört någongång att man kan få sin blogg inbunden som en bok. Har ingen aning om vad det skulle kosta, men något sådant borde jag verkligen göra! Tänk bara om något skulle ske med bloggen och allt försvann! Hemska tanke. Har tänkt på detta förut, men nu måste jag verkligen få det gjort! Är det någon som har ett tips på hur man gör på bästa sätt, så tipsa mig gärna.

onsdag 28 mars 2012

Bokstäver, pimpade tändsticksaskar och massor av lekmöjligheter

Lilla L älskar bokstavslek!

I veckan kom jag på en rolig bokstavslek för mitt minsta dagbarn som snart ska fylla 3 år. Jag tog fram  tomma tändsticksaskar, papper, sax, lim och så gulliga klistermärken. Jag ritade runt askarna på papperet och sen fick hon pyssla och dekorera askarna. Hon är en fena på att klippa och klistra så det gick som en dans! 

Sen började vi med själva bokstavsleken. Jag la då i tre magnetbokstäver i asken. En var begynnelsebokstaven i hennes namn, en annan jag vet att hon kan och så en ny. Detta för att det både skulle bli igenkännandets glädje och lite utmaning. Sen fick hon öppna asken och ta upp en och en. Jag frågade vilken bokstav hon hittat och kunde hon så svarade hon. Annars sa jag: "Titta du har ett A!" osv. Varje bokstav fick hon sedan sätta fast på en plåt. När alla tre var uppsatta, ville hon göra igen och igen och igen. På detta sätt övade hon på de tre bokstäver jag lagt i asken och samtidigt hade vi roligt båda två. När vi lekt färdigt tänkte jag att det ju vore kul för henne att ta hem en av askarna hon pysslat och då kom jag på att lägga i pappbokstäver i stället. Jag har ett helt gäng som jag fått från ett loppisspel jag köpt någon gång och dem förvarar jag i en tom äggkartong. Jag tog då bokstäverna i hennes namn och la i och sa att detta var hennes egen påskask! Kallade den så för att papperet var gult och det snart är påsk. Så visade jag henne hur hon kunde bygga sitt namn med bokstäverna. Detta tyckte hon var spännande och hon var så stolt över sin egna påskask med sitt namn i!



Senare kom jag på ett sätt att utveckla denna lek så att den även passar mina andra dagbarn som nått längre i sin bokstavsutveckling. För en pojke som känner igen de flesta bokstavsljuden gjorde jag så här:
Jag la i tre bokstäver som bildar ett ord. Pojken fick hälla ut dem på bordet och så började jag ljuda en bokstav i taget. Han lyssnade och tog rätt bokstav och la framför sig. Jag ljudade nästa, han tog den och så den tredje på samma vis. Tillsammans ljudade vi så ihop ordet. Han lyste upp och tyckte nästan att han plötsligt kunde läsa! Lycka! Han tyckte detta var jätteroligt och vi gjorde om det med flera olika ord. Vid dagens slut fick även han med sig en egen påskask med sitt namn i!

Med min dotter Lilla L gjorde jag nästan på samma vis. Men nu fick hon själv ljuda ihop. Hon har nämligen knäckt läskoden och läser korta ord. Även hon älskade denna lek och har förstås fått en egen påskask med sitt namn i hon också.

Min sjuåriga dotter Jojjan tittade på när vi lekte denna lek och då kom jag på ett sätt att leka med även henne. Hon kan redan läsa riktigt bra och läser lättlästa böcker på egen hand. I hennes ask la jag ner fyra bokstäver som tillsammans bildar ett ord. Men här hjälpte jag henne inte alls, utan hennes uppgift blev att klura ut vilket ordet var. Hon laborerade fram och tillbaka med bokstäverna tills hon kom på det. Och om möjligt tyckte hon om detta ännu mer än de mindre barnen. Efter ett tag blev hon så duktig att jag ökade till fem bokstäver. 

Denna lek har blivit populär här de senaste dagarna. Precis innan jag skrev det här inlägget lekte jag med båda mina döttrar och det var Jojjan som kom med förslaget. Hon är ett sådant där barn som vill att det ska hända något precis hela tiden och då är det ju bra att ha en sådan här lek som även jag själv tycker är rolig. Jag gillar nämligen allt som har med ord och bokstäver att göra jag!



måndag 26 mars 2012

Hört i farstun

E (pojke 4) och min Lilla L (4) kommer in i hallen efter att vi har varit ute. E börjar sjunga den gammal slagdängan: "Tycker du om mig?"...

E (sjungande): "Tycker du om mig?"
L (talande): "Ja."
E: "Ä det riktigt säkert?"
L: "Ja, det är det!"
E: "Får jag komma till dig?"
L: "Men du är ju redan hemma hos mig!"
E (talande): "Men inte så.."
E (sjunger igen): "Tycker du om mig?"
L (otåligt): "Ja men det sa jag ju!"
E: "Är det riktigt säkert?"
L: JAAA!!! (ännu mer otåligt)
E: "Får jag komma till dig?"
L: "Men du ääääär ju redan här!!"
L: (Skiner upp och får medens en glad röst): "Eller nu förstår jag! Du menar om du får komma på mitt kalas!!"

söndag 25 mars 2012

Jag kunde ha gått miste om livets gåva

Känner att jag vill skriva något om människovärdet. Anledningen är att jag ser en skrämmande kall utveckling i Sverige. Länge har ju abort varit tillåtet i Sverige. Horribelt om du frågar mig. Häromdagen när ordet abort kom upp här hemma tittade mina söner (9 och 11 år) frågande på mig. De visste inte vad det var. När jag förklarade att det innebär att man i vårt land får döda ofödda bebisar i mammans mage såg de helt chockade ut. Och jag insåg hur sjukt det måste låta i ett oförstört barns öron. Själv har man ju vant sig. Tyvärr. Men tänker man på det så är ju abort en våldshandling mot oskyldigt barn hur man än vrider på det. I min ungdom brann jag starkt för detta. Jag höll föredrag på lektioner i gymnasiet och debatterade med både klasskamrater och lärare. När jag nu blivit vuxen har debatten tystnat på något sätt. Även i samhället har den tystnat.

Men nu har en annan debatt satt människovärdet på tapeten igen. Det är debatten om Downs syndrom-barnens vara eller icke vara. I Danmark strävar man mot att helt utrota Downs syndrom -barnen och beräknar vara klara med detta år 2030. Skrämmande. Minst sagt skrämmande! Även i Sverige är attityden kall. Inom ett par år kommer det vara möjligt att med ett enkelt blodprov tidigt i graviditeten se om barnet har Downs syndrom. Då kommer troligen de flesta av dessa underbara barn att sållas bort. Var är samhället påväg? Vad blir nästa steg? Barn med hjärtfel. Ska de få födas? Barn med diabetes? Barn med anlag för depression? Barn med fel kön enligt föräldrarnas mening? Svara mig. Var ska gränsen dras?

Svaret går inte att ge, för frågan är felställd. Man kan inte dra någon gräns för när människolivet är värt att bevaras eller inte. Det är därför dessa frågor blir så absurda. Människovärdet är i sig okränkbart oavsett det politiska läget i landet. Oavsett vad det kallas. Ett liv är alltid ett liv och det börjar när säden träffat ägget inne i livmodern. Inte före och inte efter. Varje flicka och pojke. Varje barn med Downs syndrom. Varje barn med någon form av funktionsnedsättning. Varje barn har rätt till sitt liv! Och det är vi som fått förmånen att leva vårt liv som måste se till att denna deras rätt skyddas med alla medel!

Personligen skulle jag själv inte att levt alls om min mamma följt läkarens råd. Han försökte övertala henne att göra abort eftersom risken var stor pga av hennes ålder och tidigare sjukdomshistoria att hon skulle få ett missbildat barn. Mamma sa nej och tack vare det fick jag livet som gåva. Det borde vara varje barns rätt!

fredag 23 mars 2012

Därför strålar mitt ansikte och dansar min kropp

Ikväll var jag inte hemma med barnen som jag brukar. Istället hade jag privilegiumet att delta i lovsångsgudstjänsten i vår kyrka. Det var något utöver det vanliga! Att tillsammans med en massa unga människor sjunga sång efter sång som berättar för Gud hur fantastisk han är och hur underbar han är gör att man bara blir så glad! De otroligt duktiga musikerna, kören, scenljusen och trummorna kommer snart i bakgrunden. Trots att det är snyggt, högljutt och mäktigt. För fram träder Kristus och jag ser bara honom. Fast han inte syns eller hörs alls, skiner han starkare än någon scenlampa och hans röst dånar i mitt inre. Han älskar mig och ser mig. Himlen blir verklig och jag kan föreställa mig hur alla änglarna ler och sjunger med. Då strålar mitt ansikte och dansar min kropp. För jag har ett hopp! Gud är min Gud. Mitt allt och den jag tjänar. Och en dag ska jag få se honom ansikte mot ansikte där uppe i det höga! Ikväll fick jag en glimt av den ljusa härlighet som väntar. Då ska jag se allt och själv vara där!

"Nu ser jag en gåtfull spegelbild, då ska jag se ansikte mot ansikte. Nu förstår jag bara till en del. Då ska jag känna fullkomligt, liksom jag själv har blivit fullkomligt känd."
1 Korinterbrevet kapitel 13, vers 12

torsdag 22 mars 2012

Vad är hundägare för släkte egentligen?

Som nybliven hundägare har jag kikat runt lite på olika hundsidor och hundforum på nätet. Och det som slår mig är vilken nedvärderande attityd många möts med där. Verkar man det minsta okunnig så undrar folk hur i hela världen man kan vara så urbota dum att man skaffar hund utan att veta nått. Människor som ställer ärliga frågor får istället för svar på frågorna höra hur idiotiska de är. Det verkar onekligen som att man ska vara superexpert på hundar innan man ens tänker tanken att skaffa en valp. Visst att det säkert finns olämpliga hundägare som missköter sina hundar. Men ilskan över dem behöver de väl inte ösa över varje liten själ som vågar sig på att ställa en enkel fråga. Själv kommer jag inte att ställa några frågor på sådana sidor. Det är då ett som är säkert!

måndag 19 mars 2012

Färgad snö räddade dagen!

Rymdgubbar uppradade i solen intill sitt blå rymdskepp som skymtar längst upp i bild.

När vi tittade ut genom fönstret i morse var det fullt snöfall utanför. Vinden ven och stora snöflingor virvlade runt och gjorde snabbt hela marken vit. Ingen av oss jublade direkt. Själv kände jag inte alls för att ställa om till snölek med dagbarnen och tänkte: vad kan jag hitta på som är kul och inspirerande i snön idag? Direkt dök en tanke upp i huvudet. Jag kom att tänka på att min dotter de senaste dagarna pratat om rymdvarelser och också ritat endel sådana på sina teckningar. Jag fick då idéen att vi kunde färga snö med karamellfärg och göra små rymdgubbar av den.

Och så blev det! Jag tog ut tre bunkar och så fick barnen fylla dem med snö. Sedan färgade jag snön i tre olika färger. En i varje bunke. Därefter fick barnen ta ur bunkarna och bygga så gott det gick. Vinden ven dock fortfarande väldigt kall och barnen var väl lite chockade och ovana vid detta plötsliga väderomslag. Så byggandet pågick inte så värst lång stund innan de gav upp och ville gå in. Några små gubbar och ett rymdskepp hann vi dock tillverka som ni kan se här ovan.



På eftermiddagen sen klarande det upp och solen kom fram. Då gick vi ut igen och nu kom vi på ett annat sätt att använda vår färgade snö. Nämligen till dekoration på sandtårtor och sandkakor!


Det blev väldigt fint och effektfullt och både barnen och jag tyckte detta var väldigt roligt! Denna årstid finns det ju inte blommor, bär och blad att dekorera sina kakor med och då var det kul att använda dessa gnistrande iskristaller istället. Barnen låtsades att det var jordgubbar och godis.


Kreativiteten flödade och efter en stund kom vi också på att använda istappar till kakorna. Istapparna hittade vi under bilar på parkeringen (ett litet tips). 


Visst blev det fint!

lördag 17 mars 2012

Drömmen om det tysta huset

Igår kväll la jag mig tidigt (inget offer för mig då jag är extremt kvällstrött) och ställde väckaren på strax före sju. Varför gör jag så när det är lördag? Jo, jag älskar att gå ut i skogen innan någon annan vaknat och uppleva morgonen när den är alldeles nyfödd. Det är något rent och oförstört med tidiga morgnar, speciellt i skogen, och då vill jag vara där. Jag älskar också att stiga upp före alla andra och smyga runt i ett alldeles tyst hus. Få ha mina tankar för mig själv utan att någon pratar med mig.

Denna lördagsmorgon hade jag tänkt uppleva allt detta. Jag skulle gå upp först av alla. Jag skulle sätta en bröddeg och medan den jäste skulle jag möta den nyfödda morgonen i skogen. Jag skulle sedan komma hem och baka ut brödet och sedan sätta mig vid datorn och skriva. Skriva, skriva, skriva i husets tystnad och försvinna in i min berättelse. När sen familjen började vakna, skulle brödet vara klart och jag skulle duka fram en mysig lördagsfrukost med nybakat bröd, kokta ägg, uppskuren frukt och grönsaker och barnens favoritflingor.

Hela denna dröm hann dock bli förstörd innan min klocka ens hunnit ringa. För då kom ett av mina barn upp och undrade om hon kunde sätta på Bolibompa. Jag vaknade då till och kände en bajslukt. Bilbo (vår chihuahuavalp) hade bajsat i sin sovhage. Suck. Då vaknade även nästa barn (som sov i vår säng) och informerade sina föräldrar om att hon kissat i vår säng! Irritationen steg och borta var allt hopp om en fridfull morgon och ett tyst hus.

Någon timme senare gick jag dock ut till skogen. Hittade tillbaka till den inre friden i sång och samtal med Gud. Morgonen var fortfarande ganska ny i allafall och jag kände mig tacksam för att jag har en skog så nära att finna tillflykt och tystnad i.

Väl hemma igen började jag baka scones och diska upp från igår. Fick dock hastigt avbryta allt för att slänga mig iväg på cykeln med ena sonen till hans fotbollsträning som vi glömt. Han blev sen men kom i allafall dit. Cyklade hem igen över den leriga åkern och tog sedan tag i kökets kaos när jag kom hem igen.

Framåt kl 10 hade allt ordnat upp sig. Disken var diskad, sconsen klara och frukosten fint framdukad och alla samlade runt bordet. En kompis till en av sönerna som sovit över utbrast när han såg sconsen: " Scones! Fett gott!" Jag kände då att dagen trots allt var räddad. Vi fick en härlig lördagsfrukost tillsammans och maken och jag kunde dricka kaffe ihop när barnen ett efter ett troppat av från matbordet.

Nu ska jag lägga beslag på datorn och stänga in mig i vårt sovrum och skriva, skriva, skriva. Drömmen om ett tyst hus sprack. Men med hjälp av öronproppar och en stängd dörr ska jag försöka skapa mig lite tystnad och fritt spelrum för kreativiteten. Under tiden diskar maken upp efter frukost och får (förhoppningsvis) barnen att städa sina rum. Allt blir inte alltid ( oftast inte faktiskt) som man tänkt sig. Men det kan trots allt bli bra ändå.

torsdag 15 mars 2012

Vackrare än en bil

Vår bil har sjungit sin sista vers, suckat sin sista suck och rullat sin sista mil. Bilen är med andra ord död och redo för bilkyrkogården aka bilskroten. Min make är därför på jakt efter en ny bil som ännu har åtskilliga mil kvar i sin plåtkropp att ge. Igår var han runt och tittade på den ena fina bilen efter den andra och skulle säkert ha velat ta med dem allihop hem om det varit möjligt.

Så imorse när han drack sitt morgonkaffe och tittade upp på mig utbrast han:

"Du är ju faktiskt vackrare än en bil!"

Det kan hända att man kanske borde ta illa upp av att bli jämförd med en bil, men jag valde istället att ta det som en fin komplimang. Det kom ju rakt från hjärtat. En enkel och jordnära kärleksförklaring denna soliga tisdagsmorgon. Så nu vet ni. Jag är vackrare än en bil.

tisdag 13 mars 2012

Spindelbesök på sångstunden

I morse när jag av någon anledning öppnade altandörren, kröp det omkring en halvstor spindel på tröskeln. "Åh så trevligt!" tänkte jag. Så sprang jag raskt efter en liten burk att fångade in den i. Det var snabbt gjort och nu kryper han omkring i burken och har nog inte en endaste aning om att han snart ska bli det stora huvudnumret på sångstunden.

Tänkte nämligen sjunga den här våriga varianten på "Imse, vimse spindel":

Imse vimse spindel, dax att vakna opp!
Se hur solen värmer varje liten knopp.
Klättra upp för tråden, skynda dig och spinn!
Snart så kommet flugan och då blir hon din *slurp!*

Med en riktig liten spindel på besök blir det lite extra roligt tänkte jag. Och så kan vi ju passa på att ha lite spindelsnack när vi ändå har en sådan eminent gäst på besök.

fredag 9 mars 2012

Mot höjderna

Har nu sedan i måndags bråkat med mitt manus och försökt få det att förstå att det är i preterium det ska skrivas. För nästan alla andra böcker låter sig ju snällt skrivas i preterium har jag lockat och vädjat. Men mitt manus har inte alls varit med på noterna. När jag tog mig friheten och skrev om första kapitlet i preterium bara lade sig manuset ner och dog. Det spelade helt enkelt ingen roll vad jag sa eller försökte med. Manuset ville helt enkelt inte leva mer. Själv tappade jag helt skrivlusten. Jag började tvivla på hela min bokidé och blev ganska uppgiven.

Så satte jag mig igår och läste igenom mitt manus. Först det omskrivna kapitlet i preterium. Inget hände. Det bara satt där på dataskärmen och såg livlöst ut. Men sedan, när jag läste samma kapitel i presens fick det plötsligt liv igen. Jag fortsatte med kapitel två och tre och mitt manus fick vingar. I jublande glädjesprång lyfte det mot skyarna och jag drogs med i glädjen och började plötsligt tro på min bok igen. Skrivarglädjen återvände och jag tänkte att det får bära eller brista. Nu provar vi våra vingar mitt manus och jag och skriver i presens. Varför alla de stora skriver i preterium ska jag inte grubbla på mer. Mitt manus lyfter sina vingar i presens och då är det bara att gilla läget och flyga med och hoppas vingarna bär oss upp mot höjderna.

torsdag 8 mars 2012

Vintern leder

Denna årstid lär jag mina barn och dagbarn att det är vårvinter vi har. Jag säger att våren och vintern boxas med varandra och att ställningen dem emellan varierar från dag till dag. Just nu har vintern haft övertaget några dagar. Så kallt som minus tio grader har vi haft. Då säger jag att nu leder vintern, men våren kämpar emot bra med solens varma strålar. Vi måste dock ta på oss varma kläder och gå ut och heja på våren. "Ja!" ropar alla barnen då och börjar skandera: "Heja våren! Heja våren!" medan de glatt tar på sig overaller, mössor och handskar.

Annars har ju barn (och vuxna) en tendens att tro att det plötsligt är sommar bara för att det är några plus och sol en dag. Och så börjar de bråka om att inte ha mössa, inte ha jacka osv. Men med denna vintern- mot- våren- taktik blir det till en rolig lek och de sätter glatt på sig alla varma vinterkläder och går ut och hejar på våren. Man får inte va dum inte.

måndag 5 mars 2012

Tempusångest!

Nu är det jobbigt förstår ni! Jag har fått tempusångest. Hittills har jag skrivit i presens, alltså nutidstempus. Jag har medvetet gjort detta för att jag inbillar mig att läsaren känner sig mer här och nu och mitt i berättelsen. På detta sätt har jag nu jobbat i nästan nio kapitel och det har fungerat bra tycker jag. Men nu kom jag till ett ställe där det plötsligt känns lite onaturligt med presens. Det fick mig då att börja fråga mig om jag verkligen ska skriva i presens? Visst ger det en här-och-nu-känsla. Men samtidigt vill jag också ha en härlig mystisk sagokänsla kring berättelsen, och då är kanske preterium (dåtidstempus) bättre? Och när jag tittar igenom mina favoritböcker upptäcker jag ju att alla dessa är skrivna i preterium. Så här sitter nu jag med världens temusångest! Ska jag arbeta om allt jag hittills skrivit, vilket är en hel del, och skriva i preterium istället? Eller ska jag fortsätta som jag gjort? Svåra frågor. Jag inser ju att det blir två olika böcker. Och frågan är: vilken vill jag skriva? Min mycket förstående och hjälpsamme make föreslog att jag skulle göra både och. Alltså skriva två böcker. Han inser nog dock inte vilket arbete det ligger bakom en sådan operation och själv skulle jag ju föredra att bara skriva en. Det vill säga skriva den bästa av dem direkt. Men just nu vet jag inte viken det är och jag vet varken ut eller in. Så är det någon, jag menar någon, som har någon som helst tanke om detta så snälla dela med er av den! Jag vet ju att ni hatar att kommentera, men för denna enda gång kunde ni väl göra ett undantag. Snälla!!!

lördag 3 mars 2012

Succé på demensboendet

Igår fick Bilbo (vår lilla chihuahuavalp) följa med ut på äventyr för första gången. Jag var tvungen att handla och så ville jag passa på att hälsa på min pappa. Bilbo fick åka i hundväskan och tog det hela med ro under bilfärden.

Jag åkte först till pappa och tog ut honom i den sköna marssolen. Bilbo gillade honom direkt och låg så nöjd på filten i hans knä och mös där vi satt tillsammans mot en läig solvägg. Pappa kelade och småpratade med honom och tyckte det var kolossalt mysigt att få träffa en hund. Han har nämligen alltid älskat hundar min pappa. Så länge vi kunde satt vi där och pappa ville inte gå in för att det var så härligt i solen.

Tillslut var vi dock tvungna att gå in eftersom det var dax för lunch. Men väl inne orsakade vi stor uppståndelse med vår ankomst. En i personalen blev eld och lågor när hon såg att jag hade en chihuahua med mig och hon var bara "tvungen att få se på den!" sa hon. Jag öppnade då väskan och Bilbo kröp ut och började nyfiket nosa runt på golvet bland alla de boende och personalen. Hon som absolut var tvungen att se den började gråta av rörelse och bland alla de andra spred Bilbo också stor glädje. Personalen blev så till sig att de nästan glömde bort att ta fram maten och de boende log och följde honom intresserat med blicken. En av de mer pigga herrarna fiskade till och med upp honom när han kom intill hans stol och berättade glatt att han ju haft två hundar tidigare. Jag skyndade intill för att se till att Bilbo inte blev rädd eller att herrn skulle släppa ner honom plötsligt. Men det gick bra och Bilbo klarade denna uppståndelse förvånansvärt bra.

När jag sen skulle gå försäkrade jag att Bilbo skulle få följa med fler gånger och det blev de väldigt glada åt att höra och en utbrast: "Ja, det ska bli så spännande att följa utvecklingen på den här lilla älsklingen!"

Så Bilbo är inte bara till glädje här hemma för barnen, utan också för pappa och alla hans medboende på demenshemmet. Känns härligt att kunna sprida så mycket glädje på detta sätt.