En klännings upprättelse

Ett litet band räddade klänningens heder

Imorse när vi skulle göra oss klara för att åka till kyrkan, kom jag slutligen till den vanliga frågan om kläder. Brukar inte ägna detta moment många minuter, utan snabbt ögna igenom utbudet; det som lyckats ta sig från tvättkorgen och tillbaka till min garderob, och raskt bestämma mig för vad jag ska ha. Detta av den enkla anledningen att det vid det laget vanligen bara är minuter kvar innan vi måste åka. Jag värderar saker som att ta en morgonpromenad, lugnt äta min frukost och stilla begrundande dricka mitt morgonkaffe mycket högt och har därför fått utvecklat förmågan att avklara klädfrågan fort och effektivt.

Kunde denna morgon snabbt konstatera att inget av de få alternativen i min garderob såg särskilt tilltalande ut. Jag begav mig därför vidare till kartongen med sommarkläder; de som tagit sig ner från vinden till vårt sovrumsgolv, men ännu inte lyckats ta sig upp på galgarna i garderoben. Rev lite lätt stressat runt bland kläderna där och drog fram en klänning jag haft motstridiga känslor till under flera år. Klänningen köpte jag för längesen, men jag har trots att jag egentligen tycker den är fin, alltid känt det som att jag går omkring i ett tält när jag har den. Den har därför säsong efter säsong fått hänga oanvänd i garderoben och varje höst åkt upp på vinden igen. Säkert full av sorg och mindervärdighetskomplex över att inte anses värdig att visas upp ute i solen bland människorna.

Men när jag idag stod och höll i den, kom plötsligt en idé farande. Som en riddare utsänd att rädda den arma klänningens heder red den in i mitt medvetande och fick mig att ge klänningen en chans! Jag drog snabbt på mig den och började rusa runt i huset i jakt på något lämplig band. För den enkla idén gick ut på att helt sonika knyta ett band i midjan! I min otroligt röriga sypuff hittade jag snart vad jag sökte och knöt bandet runt midjan. Voila! Plötsligt kände jag mig vacker och fin! Jag tänker mig att klänningen under glädjetårar tackade sin riddare, medan jag kvickt släpade fram strykbräda och strykjärn och sjöng av hjärtats lust hela tiden när den sedan gjordes slät och fin.

Tänk att en sådan liten detalj kunde göra all skillnad! Otroligt att jag inte kommit på denna lilla enkla grej förrän nu. Men vad gör det nu när jag helt gratis fått mig en ny klänning att ha många söndagar framöver. Jag har nämligen på känn att denna klänning i rasade fart har gått från förkastad till en riktig favorit. Vilken solskenshistoria för en liten förbisedd klänning denna regniga junidag!