söndag 21 juli 2013

Nu SKA bloggen bli en bok!!

Jag vet att jag för ganska längesedan skrev om att jag skulle vilja göra min blogg till en bok. I bara ett ex alltså, som ett minne att ha kvar i bokhyllan för mig själv, barn och kanske barnbarn att titta i längre fram. Då kontaktade jag bokmagasinet Vulkan. De sa då att jag skulle klistra in alla mina texter i ett worddokument och sedan skicka in. Japp, tänkte jag. Bara att sätta igång och redigera, klippa och klistra då!

Rätt snart insåg jag dock att detta var ett oöverstigligt berg till arbete. Jag har ju bloggat i över sex år och har skrivit över 500 inlägg! Puh! Det hela lades undermedvetet på hyllan tills vidare...

Men det har ändå gnagt lite i mig detta att jag måste spara texterna säkert. Tänk om bloggen försvinner och alla texter bara är borta! Det får ju bara inte hända! Så tittade jag åter på det igår och hittade nu ett annat företag som kan hjälpa mig med detta. "Blogg till bok" heter det och har ett jättesmidigt sätt att omvandla min blogg till en bok. Inget klippa och klistra, utan man bara följer fyra enkla steg, så fixar de det. Fantastiskt! De har identifierat precis mitt behov!

Så nu innan jag ska följa de där stegen och göra min beställning, sitter jag och går igenom hela min blogg sedan 2007 då jag startade. Jag tänkte mig att bara snabbt se över inläggen och se vilka som känns värt att ha med och ev rätta lite skrivfel och så.

Men så jättesnabbt går det nu inte. Trots att jag säger till mig själv att jag inte kan fastna överallt och läsa och rätta varje liten bokstav som hamnat fel. För bloggen är ju fylld av minnen! Det är som när jag som tonåring skulle städa mitt rum och sortera gamla saker. Jag fastnade alltid på golvet i mitt rum i skräddarställning med någon gammal kär leksak eller en gammal dagbok i knät. Och städningen den tog evigheter, men gjorde mig varm och glad inombords.

Mina bloggtexter är precis som dessa gamla lådor med leksaker och dagböker och bokmärken. De är till bredden fyllda av minnen! De tar mig tillbaka till åren när barnen var små. Till mina dagliga vedermödor och glädjeämnen. Till sommaren för tre år sedan då jag var så pysslig och gjorde egen glass av mina krusbär och plockade in levande blommor varje dag. Till Lilla L:s födelse, till Boppos första fotbollsträning, till Jojjans första simtag och till Nonnos alla finurliga kommentarer genom åren. Till mitt köksbord där jag satt och grät av förtvivlan ibland, men fick uppleva hur Jesus kom mig till hjälp mitt i all förtvivla bland trots, bajsblöjor och disk.

Och jag blir alldeles varm inombords! Tänk vilka fantastiska rika år jag har bakom mig. Kärleken till mina barn växer! För i blogginläggen har jag så tydligt kunnat se deras unika alldeles underbara personligheter lysa som röda trådar genom väven av vardagshändelser.

Nu är de flera år äldre; den störste fyller 13 i år och i höst börjar min minsta lilla skrutta Lilla L i förskoleklass!! Obegripligt! Och på något vis har de nu alla fyra lyckats hamna i någon slags krisålder samtidigt. Det är tonårshormoner och sexårstrots och känslor och utbrott i en salig röra här hemma just nu. Ibland undrar jag hur vi ska ta oss igenom.

Men att läsa mina blogginlägg gör mig varm, lugn och glad. Jag ser ju så tydligt hur Jesus hållit mig i handen genom alla tuffa småbarnsår. Han håller min hand nu också. Och han hjälper mig se barnen bakom alla hormoner, tårar och skrik.

All läsningen av både inlägg och kommentarer gör mig också så sugen på att börja blogga på allvar igen! Det var ju så härligt de där åren när jag bloggade ofta och hade en jämn kontakt med er bloggläsare.

Så vi får se hur det går. Först ska jag nu i allafall gå igenom hela bloggen och få boken gjord. Jag är på år 2010 nu, så det går i allafall framåt. Sen kanske det börjar droppa in lite fler inlägg här igen. Mitt bokmanus är i stort sett klart nu, så då borde ju mer tid till bloggskrivande finnas. Hoppas det finns kvar några som läser. Gör det det, så lämna gärna ett avtryck så att jag får säga hej!

Trevlig söndageftermiddag! Hoppas julisolen skiner även hos dig!

onsdag 10 juli 2013

Perfekt frid mitt i all smärta

Var hos pappa idag. Brukar bli glad och upplyft av det, för han är så fylld av Gud och det smittar av sig. Men idag var det inte riktigt så. Han klagade på att han höll på att tappa synen. Såg inte så bra som tidigare. Han tog på och av glasögonen och blinkade och var bekymrad. Och han kunde inte sjunga som förut. Vi brukar sjunga ihop och han brukar bli så salig och glad. Men idag fungerade det inte. Han stoppade hela tiden mitt i sången och sa att han inte känner igen sin röst. Inte känner igen sig själv.

Det kan hända att detta var tillfälliga saker. Synen kan kanske åtgärdas med nya glasögon och han kanske bara var ur form idag. Men ändå kom en oro och en sorgsenhet över mig. Tänk om han blir sämre och sämre? Tappar förmåga, efter förmåga. Så smärtsamt. Vill inte se honom lida så!

I bilen hem grät jag. Jag kände mig så sorgsen över att det ska behöva vara så här. Att så många gamla människor blir dementa och sakta tynar bort mer och mer. Pappa är en av de bättre på sin avdelning. Det är beklämmande att se många av de andra där; som inte kan prata ordentligt, måste matas...Så ovärdigt människan.

Kände att förtvivlan höll på att fånga mig i sitt grep. Smärtan ville tränga djupt in i mig och kasta mig utför. Men jag ropade till Gud. Bad: "Jesus Kristus förbarma dig över min pappa. Jesus Kristus förbarma dig över de andra gamla som bor på hans avdelning. Förbarma dig över alla gamla, ensamma, sjuka, dementa och glömda i vårt land."

För vad kan jag annars göra? Jag kan inte räcka till ens för min pappa. Skulle vilja vara hos honom mycket mer. Men jag kan inte bära honom och inte de andra gamla sjuka heller. Det kan bara Jesus. Jag får lämna över både pappa och all min smärta över människors elände i hans gudomliga händer. Och jag vet att när min pappa en dag dör, då väntar himlen på honom. Då ska han bli ung på nytt och kunna springa, sjunga och skratta tillsammans med Jesus och alla dem som gått före honom dit.

Kände mig ändå fortfarande sorgsen och nedstämd när jag kom hem. Men så tittade jag på Instagram och där visade någon att hon lyssnade på någon som heter Laura Story. Jag gick in på Youtube och kollade upp henne. Klickade på en sång som heter: "Perfect peace". Och då kom Jesus till mig. Det vara som att han talade rakt in i mitt hjärta genom varje ord i sången.

Guds omsorg är oändlig. Hans vägar outgrundliga. Tänk att han kan ge mig sin perfekta frid mitt i all smärta som finns här på jorden.

Jesus kom till mig genom den här sången. 

tisdag 9 juli 2013

Det här med att ha semester och att vara ledig



Jag har nu fått semester och det njuter jag kolossalt av. Igår morse, måndag morgon och första dagen på min efterlängtade semester, vaknade jag av mig själv strax innan kl 7. Känslan av att ha semester var så ljuv och jag trippade runt barfota en stund i ett sovande hus och riktigt smakade på ordet: semester.

Ännu har det dock inte riktigt gått in i mig att jag faktiskt är ledig. Att jag faktiskt ska vara det i flera veckor framöver. Jag kommer hela tiden på mig själv med att tänka på allt jag nu vill hinna göra. Men redan där, i ordet "hinna", skorrar det fel någonstans. Att försöka hinna något signalerar ju stress och prestation. Det var ju just de sakerna jag skulle vila ifrån nu.

Ja, jag märker att det inte är så lätt att vara ledig. Det kan låta knasigt. Hur svårt kan det vara tänker du? Men för mig är det inte självklart. Jag har en lång mental lista på saker jag nu vill (hinna) göra istället för att jobba. Det finns fortfarande "borden" i mitt medvetande. T ex så tänkte jag innan jag började skriva det här blogginlägget, att jag borde plocka blåbär eller jobba på mitt bokmanus istället. Jag har en väldig tendens att vilja göra det allra bästa av min tid hela tiden. På gott och ont. Ofta är det till min fördel. Jag lever medvetet och får saker gjorda. Men det ställer till problem för mig när jag ska vara ledig. Jag vill ju även vara ledig på bästa möjliga vis. Ja, sådan är jag och har alltid varit. Redan som tonåring skrev jag ibland scheman över dygnets alla timmar för att ingen tid skulle gå till spillo.

Men jag vet ju att det jag behöver allra mest är att bara vara. Bara ta dagen som den kommer. Strosa genom skogen här intill och plocka solvarma smultron som smälter i munnen. Leva i nuet. Meditera på alla små och stora under i Guds underbara natur. Ledordet bör vara: "vad vill jag" och inte: "vad borde jag".

Jag har ingen längtan efter att resa bort och uppleva en massa saker. Visst kan det vara roligt och vi ska göra en resa i slutet av augusti. Men jag vet, att tar jag inte vara på de här lediga veckorna och bara tillåter mig själv att leva en minut i taget, så kommer jag inte att känna att jag har fått vila. Allt det där jag vill hinna göra kommer jag att kunna göra i frid och i vila om jag bara först låter Gud stilla min stressade själ. Och det är de stilla stunderna i nuet jag kommer att minnas i höst när mörkret drar in över vårt land igen. Det är de som kommer att lysa som ett varmt ljus inom mig i mörkaste november.

I eftermiddags gick jag ner mot åkern, till min favoritplats där jag brukar sitta och prata med Gud. I dikeskanten där böjde jag mig ner på huk för att titta närmare på en liten blomma. Och vet ni vad jag fick se! Jo under det höga gräset, under stora blad och spretig vegetation växte det en massa mogna smultron stora som hallon! Jag blev barnsligt förtjust och tänkte på en rad ur en sång: "Bara dom som vandrar nära marken, får se dina under Gud". Jag hade missat dem allihop om jag inte stannat upp och böjt mig ner.

En av dem som jobbar på min pappas demensboende sa sist jag var där: "De andra har ju snart haft sina tre veckor, vad fort det går. Det kommer ju att gå lika fort för oss som går på semester nästa vecka." Jag hörde en trötthet och en uppgivenhet i de orden.

Men oavsett hur lång eller kort semester man har, tror jag att man får ut mest av den om man verkligen tar sig tid till att just vila. Till att vara och inte till att hinna en massa saker.

En retreatledare sa en gång på en retreat jag var: "När jag jobbar, jobbar jag på att jobba. När jag är ledig, jobbar jag på att vara ledig."

De visdomsorden tänker jag på nu, där jag sitter under altantaket och lyssnar på det stilla sommarregnet som smattrar ovanför mig. Och de orden ska jag bära med mig under mina semesterveckor framöver. Jag sätter punkt nu skickar iväg det här inlägget. Sen sitter jag kvar en liten stund till. Lyssnar på regnet som smattrar. På myggorna som surrar. På stillheten i den ljumma högsommarkvällen.







fredag 5 juli 2013

Berörd av Filip och Fredriks podcast



Jag brukar inte lyssna på podcasts i någon större utsträckning och Filip och Fredriks hade jag aldrig lyssnat på innan igår eftermiddag. Men då. I går eftermiddag alltså, blev jag tipsad om att lyssna på sista kvarten av senaste avsnittet: "Såsigheten".

Då pratade de ovan nämnda herrarna om Carolas framträdande i Allsång på Skansen. Framförallt var de mycket fascinerade över tystnaden som uppstod då Carola berättade att det som betytt mest för henne under hennes karriär är när fans skriver till henne och berättar att de kommit till tro på Gud genom hennes musik. De beskriver hur väl denna tystnad från publiken och Måns Zelmerlöw illustrerar hur "vrålsekulariserat" Sverige blivit. Att det för 30 år sedan när hon vann med Främling, inte alls var så laddat att hon höll i en bibel och pratade om Gud. Här någonstans börjar de prata om att Sverige är påväg mot den totala sekulariseringen, så till den grad att det blir nästan omöjligt att inte påverkas om man kommer hit från andra länder.

Och nu kommer det som berörde mig så djupt. För en av dem (skiljer inte på rösterna), säger nu att han för första gången någonsin känner att det är lite synd att sekulariseringen gått så långt i Sverige. Han ursäktar sig och skyller på lågt sommar-IQ när han säger detta, men fortsätter ändå med att säga: "Låt oss bli mer andliga, låt oss förenas och jubla för en gångs skull över att någon upplevt en kontakt med ett högre väsen!" Detta tar tag i mig djupt. För jag upplever att det är hans hjärta som talar, inte hans såsiga IQ-befriade sommarhjärna. Och någonstans uppfattar jag en längtan och ett tyst rop efter Gud!

När Filip och Fredrik sedan fortsätter med att försöka komma fram till vad svensken har för Gud och kommer fram till att den svenska religionen är löftet om två månaders sommar, börjar mitt hjärta gråta. För plötsligt inser jag den djupa tragiken i detta uttalande. Den totala tomheten i att inte ha någon annan religion än sommaren! Nu tror jag att många svenskar tror på Gud på något sätt, men det ligger ändå mycket i vad han säger. Och jag tror att sekulariseringen på ett effektivt sätt berövar fler och fler svenskar den lilla gudstro de kanske trots allt har.

Jag lever med Gud varje dag, upplever hans frid och stilla kärlek på insidan varje gång jag stillar mig och lyssnar. Han är min glädje och min mening. Jag kan vara lika lycklig en regnig grå novembereftermiddag i kön på ICA, som jag är en ledig semesterdag i juli vid en solglittrande sjö. För min glädje kommer djupast sett inifrån. Från Gud. Jag gråter när jag inser vidden av tomheten i många svenskars inre. Att inte ha något djupare att leva för än stundens njutning och några korta semesterveckor. Vilket mörker. Vilken vilsenhet. Vilken ensamhet.

Jag ber idag och under mina semesterdagar framöver för varje vrålsekulariserad svensk. För varje svensk som inte drar sig för att häda och förbanna. För varje svensk som ser på sådana som mig som en sinnesrubbad, högerkristen, homofob. För varje svensk som inte har något högre än den svenska sommaren att leva för. För Filip och Fredrik. Jag ber för dem alla. Och är du en av dem ber jag också för dig. Ber att den levande Guden som skapat skyarna och haven, bergen och skogarna, åkrarna och varje liten blomma på de svenska ängarna denna sommar och som skapat dig, ska visa sig levande och verklig. Jag ber att han på sitt milda kärleksfulla sätt, ska fylla den fasansfulla tomheten som finns i er, mina svenska medmänniskors bröst. Jag ber att Guds kärlek ska tränga igenom. Att kärleken från Jesu ögon ska få träffa varje kallt hjärta och stilla värma, läka och älska.