Berörd av Filip och Fredriks podcast

Jag brukar inte lyssna på podcasts i någon större utsträckning och Filip och Fredriks hade jag aldrig lyssnat på innan igår eftermiddag. Men då. I går eftermiddag alltså, blev jag tipsad om att lyssna på sista kvarten av senaste avsnittet: "Såsigheten".

Då pratade de ovan nämnda herrarna om Carolas framträdande i Allsång på Skansen. Framförallt var de mycket fascinerade över tystnaden som uppstod då Carola berättade att det som betytt mest för henne under hennes karriär är när fans skriver till henne och berättar att de kommit till tro på Gud genom hennes musik. De beskriver hur väl denna tystnad från publiken och Måns Zelmerlöw illustrerar hur "vrålsekulariserat" Sverige blivit. Att det för 30 år sedan när hon vann med Främling, inte alls var så laddat att hon höll i en bibel och pratade om Gud. Här någonstans börjar de prata om att Sverige är påväg mot den totala sekulariseringen, så till den grad att det blir nästan omöjligt att inte påverkas om man kommer hit från andra länder.

Och nu kommer det som berörde mig så djupt. För en av dem (skiljer inte på rösterna), säger nu att han för första gången någonsin känner att det är lite synd att sekulariseringen gått så långt i Sverige. Han ursäktar sig och skyller på lågt sommar-IQ när han säger detta, men fortsätter ändå med att säga: "Låt oss bli mer andliga, låt oss förenas och jubla för en gångs skull över att någon upplevt en kontakt med ett högre väsen!" Detta tar tag i mig djupt. För jag upplever att det är hans hjärta som talar, inte hans såsiga IQ-befriade sommarhjärna. Och någonstans uppfattar jag en längtan och ett tyst rop efter Gud!

När Filip och Fredrik sedan fortsätter med att försöka komma fram till vad svensken har för Gud och kommer fram till att den svenska religionen är löftet om två månaders sommar, börjar mitt hjärta gråta. För plötsligt inser jag den djupa tragiken i detta uttalande. Den totala tomheten i att inte ha någon annan religion än sommaren! Nu tror jag att många svenskar tror på Gud på något sätt, men det ligger ändå mycket i vad han säger. Och jag tror att sekulariseringen på ett effektivt sätt berövar fler och fler svenskar den lilla gudstro de kanske trots allt har.

Jag lever med Gud varje dag, upplever hans frid och stilla kärlek på insidan varje gång jag stillar mig och lyssnar. Han är min glädje och min mening. Jag kan vara lika lycklig en regnig grå novembereftermiddag i kön på ICA, som jag är en ledig semesterdag i juli vid en solglittrande sjö. För min glädje kommer djupast sett inifrån. Från Gud. Jag gråter när jag inser vidden av tomheten i många svenskars inre. Att inte ha något djupare att leva för än stundens njutning och några korta semesterveckor. Vilket mörker. Vilken vilsenhet. Vilken ensamhet.

Jag ber idag och under mina semesterdagar framöver för varje vrålsekulariserad svensk. För varje svensk som inte drar sig för att häda och förbanna. För varje svensk som ser på sådana som mig som en sinnesrubbad, högerkristen, homofob. För varje svensk som inte har något högre än den svenska sommaren att leva för. För Filip och Fredrik. Jag ber för dem alla. Och är du en av dem ber jag också för dig. Ber att den levande Guden som skapat skyarna och haven, bergen och skogarna, åkrarna och varje liten blomma på de svenska ängarna denna sommar och som skapat dig, ska visa sig levande och verklig. Jag ber att han på sitt milda kärleksfulla sätt, ska fylla den fasansfulla tomheten som finns i er, mina svenska medmänniskors bröst. Jag ber att Guds kärlek ska tränga igenom. Att kärleken från Jesu ögon ska få träffa varje kallt hjärta och stilla värma, läka och älska.