torsdag 27 februari 2014

Mediaberoendet - en förklädd möjlighet

Barnen tycks sugas som magneter till sina mobiler, till datorspelen eller till sitt Xbox. De får en att tro att de inte längre tycker något annat är roligt. Suck och stön om man ber dem gå ut och leka eller läsa en bok. Känns det igen?

I vår familj har vi genom åren fört en ojämn kamp mot spelens dragningskraft på barnen. Ända sedan min äldste son var sex år, har vi på olika sätt motarbetat ett osunt användande av media. Vi har haft olika typer av regler som fungerat bra i en period, för att snart inte fungera längre. Vi har haft regeln en timme om dagen, men då behövt vakta som hökar för att se till att tiden inte överskridits. Mycket slitigt och påfrestande. Ofta har jag känt mig förtvivlad över spelen. Över att känna att de har övertaget och att jag måste kämpa en daglig kamp för att hålla mina barn ifrån spelberoende och samtidigt bevara leklust, fantasi och nyfikenhet på livet.

Men nu, efter många år av olika tillvägagångssätt, har vi ändå hittat något som fungerar hyfsat bra. För det första har vi förbjudit spel helt under veckorna, men då i gengäld låtit dem spela fritt (under ansvar) under helgen. Vi ser på spel som på lördagsgodis eller fest; fest och godis hör helgen till. Resonemanget har till stor del gått hem.

För det andra har vi börjat använda suget efter spelen till vår fördel! För bättre morot än att få spela lite FIFA på en veckodag får man leta efter! Främst har vi använt detta för att få barnen att läsa böcker. För 13 -åringen gäller t ex att han får spela en FIFA-match (ca 15 minuter) om han läser ca 60 sidor i en skönlitterär bok. Om pojkarna är ute och leker eller sportar aktivt under en timme, får de spela 20 minuter sen. Detta har fungerat mycket bra.

Nu under sportlovet ökade effektiviteten i denna morot ännu mer! Nu var det ju hela dagar som skulle fyllas med aktivitet och spel stod högt på önskelistan. Vi kom då bland annat på att passa på att uppmuntra vår mellanstadiekille att lära sig multiplicationstabellen. Detta har nämligen varit en omöjlig nöt att knäcka! Men nu fick han tabellerna på ett papper och så ett antal minuter speltid om han klarade en viss tabell på en viss tid. Exempelvis gav ettans tabell tre spelminuter, medan åttans gav fyrtiofem. Sonen satte igång att plugga tabeller med ett fantastiskt driv (har aldrig förr hänt) och på en enda dag hade han lärt sig åttans tabell! För oss är det som ett mirakel!

Jag ser i detta en gyllene möjlighet för oss föräldrar att vända den onda trenden i samhället med barn som läser och leker allt mindre och blir mer och mer passiviserade  pga av mediaberoende. Visst är det ett tufft arbete att vända en negativ trend. Du kommer att mötas av skrik och protester till en början. Men lönen är så väl mödan värd!

Sedan vi tog bort spelen under veckorna har våra pojkar blivit mycket gladare och mer harmoniska. De hittar på alla möjliga aktiviteter. Leker alla möjliga lekar och egna sporter de hittat på. De tar fram sitt gamla lego och bygger nya satser efter beskrivningar på nätet. Under OS hittade de på att ha ett eget OS i vardagsrummet och utvecklade sätt att köra stafett, curling, femmilen osv. Visst blir det mycket liv och rörelse (oljud skulle man ibland kunna kalla det), men jag har så mycket hellre det, än ett lugnt hus med två desillusionerade grabbar som inte vill något annat än sitta med sina mobiler. Och man ser så tydligt hur bra de mår av att inte längre vara beroende av spelen.

Mediaberoendet, som tidigare varit ett av mina största problem i mitt föräldraskap, har nu visat sig hela tiden vara en förklädd möjlighet! Vilken glädje och lättnad att äntligen ha upptäckt detta!

måndag 24 februari 2014

Skugga åt kommande generationer

Jag minns som igår när jag satt på BB med min förstfödde son i mina armar. Han var bara några timmar gammal och jag satt där i TV-rummet med honom. Njöt av att förlossningen var över och att jag nu hade en liten söt bebis. Men så plötsligt, där jag satt och såg på mitt barns fridfulla lilla ansikte, slog det ner som en bomb i mig; jag har ansvaret för en människas liv! I tjugo år från nu, har jag ansvaret för vad som händer med denna lilla människa. Jag vet inte om jag började darra fysiskt, men i mitt inre började jag skälva. Allvaret i detta stora ansvar landade som en mantel över mina modersaxlar, där och då.

Den manteln har jag aldrig skakat av mig. För mig är mina barn min viktigaste livsuppgift. Det har nu hunnit bli fyra stycken och den där lille nyfödde har hunnit fylla tretton. Jag har under mina år som förälder, ständigt frågat mig vad jag bör göra för att det ska gå mina barn väl. Jag har frågat ut visa människor i min närhet, som jag tyckt fått lyckade barn och undrat hur det gjort. Jag har läst många böcker om barn och liksom haft känslan av att det måste gå att hitta koden! Att man kan göra fel, har varit uppenbart för mig. I alla fall om man med rätt menar, att det går att behålla en varm relation med sina barn. Även när de blivit tonåringar. Även när de flyttat hemifrån och senare när de själva bildat familj. Men jag har famlat och inte riktigt vetat om jag varit på rätt väg.

Tills den dag då jag insåg att det viktigaste inte är rätt uppfostringsmetod, det bästa sättet att sätta gränser eller något annat som går att lära sig av experter. Utan att helt enkelt finnas där!

Finnas där för mitt barn. Slå mina beskyddande vingar runt det, tills det själv har lärt sig flyga. Under dygnets alla timmar om det så skulle behövas. Visa med mina handlingar att min lilla unge är viktig för mig. Att dess tankar och känslor är viktiga för mig. Att vår ömsesidiga relation är något jag värderar högt och vårdar väl. Att slå vakt om anknytningen med vart och ett av mina fyra barn, har mer och mer framträtt som det verkligt centrala. Och glansen som omgivit spännande utflykter borta från boet, har hastigt börjat blekna.

Jag har sett att detta är vad som får barnet att växa och mogna. När barnet upplever att det är tryggt, älskat och respekterat för den de är, respekterar och älskar det tillbaka! Jag ser det i min sexårings förmåga att trösta mig när jag är ledsen. Jag ser det i sättet min nioåring tar hand om små barn och väljer att sitta nära, nära i soffan och prata framför allting annat. Jag ser det när elvaåringen öppnar hela sitt inre för mig och pratar, pratar i timmar eller klättrar upp på pappas axlar efter middagen. Jag ser det i min trettonåring som väljer de kompisar som låter honom vara sig själv och i hans förmåga att komma och ge mig en varm kram, just när jag behöver det som mest. Från att ha varit små bräckliga plantor som behövt allt från mig, börjar de nu växa upp och stå allt stadigare på jorden. Och börjar mer och mer skänka skönhet till sin omvärld.

Hur kan något vara viktigare än detta? Att tro att samhället sköter de här små ömtåliga plantorna i sina stora drivhus, medan man själv är på jobbet, är att bedra sig själv. Näringen finns hos dem som först gav dem livet. När barnen vuxit upp och lämnat boet, kommer tiden att förverkliga sina egna drömmar. Men just nu. Nu när vi har våra barn hos oss, kan vi inte låta något annat äventyra vem de kommer att vara imorgon. Äventyra vilken mamma eller pappa de kommer att vara imorgon. Får våra barn inte denna grund av trygghet, kärlek och bekräftelse från oss idag, hur ska de själva kunna ge den vidare till framtidens barn imorgon? Hur ska ett träd som inga rötter har, kunna stå stadigt genom livets stormar och ge skugga åt kommande generationer?

söndag 23 februari 2014

Högläsning är en fantastisk sak

Högläsning är en fantastisk sak! Jag älskar verkligen att läsa högt ur bra böcker för barnen och lever mig ibland in så mycket själv, att jag får kämpa för att inte barnen ska höra att jag nästan gråter när vi läser ett sorgligt parti.

För Jojjan som är nio, läser jag just nu Kulla Gulla. Är så glad att hon vill höra de böckerna! Jag fick själv hela serien i julklapp som barn och plöjde igenom dem snabbt (ett riktigt bokslukarbarm) och älskade dem! Jojjan älskar dem också och vi läser och läser nästan jämt mycket längre än vi skulle, för vi kan ju inte slita oss. Och maken suckar ibland när han tycker jag läser i evigheter och med lite väl mycket inlevelse.

För Lilla L som är sex år, läser jag Pinocchio. Hon vill forfarande ha böcker med bilder och då är det ju så bra att jag en gång fick tag i en utgåva av Pinocchio med stora uppslag och fantastiska illustrationer. Ur den läser vi ett kapitel varje kväll innan läggdags och även ibland under dagen när vi får en stund över.

För pojkarna har det inte blivit att jag läst högt så mycket. Jag har försökt ibland, men de har inte varit så pigga på det. Men igår när jag och Nonno, min elvaåring, satt och mös och pratade i min stora läsfotölj, frågade jag om jag inte kunde få läsa Skattkammarön för honom. Han var först motsträvig och sa att han inte gillar att höra när någon läser högt. Vi pratade en stund till och sen frågade jag igen och var lite mer påstridig. Då gav han med sig och jag hämtade boken och började läsa. Till min glädje ville han efter det första kapitlet att jag skulle läsa också det andra! Blev så glad. Och ännu gladare blev jag nu ikväll när han kom in och frågade om jag inte kunde läsa ett kapitel till? Såklart jag kunde! Och när det var slut, tiggde han och bad om att jag skulle läsa även nästa! Så underbart! En högläsningstradition är född med även honom!

Varför älskar jag då högläsningen så mycket? Såklart mycket för att jag älskar böckernas värld själv. Men högläsningen är ju också bra på så många sätt! Den främjar barnets språk på ett djupt och rikt sätt och barnet lär sig följa långa trådar av händelser som tillsammans bildar en helhet (vilket medievärlden inte lär dem). Den stimulerar barnets inneboende fantasi och ger dem insikt och förståelse för världar de aldrig kan besöka i verkligheten. Fantasins värld, men också världar i äldre tider (som i Kulla Gulla), andra länders världar och många andra. Böckerna hjälper dem förstå och känna med andra människors livsöden och villkor.

Men det allra bästa med högläsningen är ändå att den ger ett gyllene tillfälle att ha sitt barn nära och ge det massor av närhet och anknytning! Alla tre, även elvaåringen, sitter mer än gärna i knät eller ligger bredvid i sängen medan vi läser och på det sättet stärks vår relation på ett underbart sätt. Även om det varit lite bråkigt och tjatigt, så har vi ändå den stunden. Närheten till varandra smälter bort irritation som kan finnas både hos mig och hos barnet, och medan vi läser blir vi vänner igen av bara farten och jag fylls av kärlek och ömhet för mitt barn. Helt ovärderligt!

Läste nyligen någonstans att andelen föräldrar som läser högt för sina har halverats (sedan när kommer jag inte ihåg). Så sorgligt tycker jag! Jag tror både barn och vuxna mer än nånsin skulle behöva den lugna stund som högläsningen ger i dagens så stressade samhälle. Så kan jag med detta lilla inlägg inspirera någon är jag glad. Härliga stunder och spännande världar ligger och väntar mellan böckernas pärmar på dig och ditt barn!