Idag hade jag en helt ljuvlig promenad tillsammans med den lilla person vars fingrar försöker plocka blåsipporna på bilden ovan. Vi gick iväg han och jag på eftermiddagen efter mellanmålet. Med hundarna i släptåg tog vi vägen bort mot vår blåsippebacke och sedan vidare uppför den slingriga stigen in i skogen. Eftermiddagssolen spred ett varmt sken mellan träden och målade de mossiga stenarna i grönskimrande guld. Fåglarnas drillande som tycktes komma från nästan varenda grantopp, var som alltid vackert och glädjande. Men idag märkte jag det inte lika mycket som jag brukar, för den lille kavate mannens småprat strax bredvid mig var en ännu ljuvare musik! Med ett litet förnöjt leende på läpparna gick han där och såg ut att må så bra! Och han uttryckte då och då sin glädje genom att säga saker som:
"Det är muusigt i skogen Maria!"
"Det är bra att gå!"
"Jag kan gå här!"
"Jag kan gå i skogen."
Ibland snubblade han på någon rot och föll. Men inte ens då tappade han humöret utan sa glatt för sig själv medan han ställde sig upp igen:
"Upp och hoppa!"
Jag log för mig själv och kände en ljuv lycka. Kunde detta verkligen vara samma kille som för bara för ett par månader sedan helst ville bli buren om vi skulle gå mer än tre meter. Som passivt blev liggande på marken om han ramlat och som inte trodde sig om att kunna ställa sig upp eller ta sig över bara en liten stock i skogen?
Jo det var samma kille, fast en helt annan! Nu gick han där så självsäkert och väjde inte för granruskor eller grenar som kom i vägen. Klättrade över träd som fallit över stigen och såg ut att njuta av varje liten utmaning.
På ett ställe böjde vi oss ner och tittade på mossan. Kände på den och kikade under. Där sov några svarta skalbaggar till vår stora förtjusning! Han hittade en pinne som han sen gick och marscherade så stolt med och en bit mossa tog han i den andra handen för att lägga på en sandkaka när vi kom hem. På ett par ställen stannade vi för att plocka blåsippor. Jag försökte visa hur han skulle nypa av längst där nere med tummen och pekfingret, men det var väldigt svårt och fingrarna gled iväg uppför stjälken och fick bara med sig blomman. Där och då insåg jag att till och med att plocka en liten blomma är en konst man måste lära för att sen kunna. Några stjälklösa blåsippor fick följa med i fickan. Den som finner de tre små torra mosade blomresterna i den lilla fickan, ska veta med vilken omsorg och möda de är utvalda och plockade.
Vilket privilegium det är att få vandra med barn på detta sätt. Och tänk att jag får vandra med dem på min vandring genom livet. Barnen påminner mig om vilket mirakel det är att bara få leva! Att under sin livsvandring få gå bredvid dessa små och hjälpa dem att utvecklas och tro på sin förmåga. Se dem lära sig nya saker. Upptäcka naturens mirakler. Det är fantastiskt! Det är som att se en liten oansenlig dyster knopp veckla ut sig och bli en vacker blomma! En blomma som reser sig i all sin kraft och sträcker sig mot den livgivande solen så att alla dess färger och nyanser lyser i all sin skönhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar