Påväg hem från kyrkan idag fick jag plötsligt syn på tussilago! Jag trodd inte mina ögon. Tussilago nu? Visst var det vår igår, men i förrgår var det ju vinter! Mentalt har jag varit inställd på vinter i minst en månad till; jag är uppvuxen i Norrland och de två senaste vintrarna har varit långa och kalla även här.
Nu får jag visst ställa om. Det verkar onekligen som om våren kom igår. Att kunna säga så är faktiskt också norrländskt när jag tänker på det. I Norrland (som jag minns det från min barndom i alla fall) var vintern tydlig och bestämd tills den kände sig helt klar. Då sa farbror Frost frivilligt farväl och bjöd beredvilligt gumman Tö att ta över. Och så kom våren på en enda dag! Det var aldrig den där långa utdragna striden dem emellan som man fått lära sig att leva med här i Mellansverige. När man aldrig riktigt vetat om våren kommit eller inte och så är det plötsligt sommar.
I år kanske de två - farbror Frost och gumma Tö - kom överens om att göra upp i godo även här. Kanske bestämde de sig för att skänka oss vår den åttonde mars och sedan låta tussilagona skjuta upp med detsamma? Vad vet jag.
Hur som helst. Efter lunchen, som förövrigt intogs ute på altanen, gav vi oss i allafall iväg flickorna och jag för att plocka tussilago. Med vinden vinande och slitande i kläder och hår, gick vi alla tre spanande utefter dikeskanten och fick glada leenden från bilisterna som körde förbi. Och så hittade vi de tre första.
"Det blir en var", sa Lilla L glatt och plockade sin.
Det är alltid samma pirrande, härliga känsla att plocka den första tussilagon och sedan trycka den lilla blomman mot näsan och dra in doften. Doften av barndom och vår. Det kommer jag aldrig att växa ifrån.
Men lite förvirrad och omtöcknad känner jag mig ändå. Lite som när Lilla L kom till världen inom fem minuter efter att jag kommit till förlossningen. Jag som väntat mig en lång, utdragen process och så låg hon bara plötsligt där på magen! Dramatisk liknelse, kanske någon tänker. Men jag lever så väldigt mycket i nuet och har levt i vinter och haft inre beredskap för en lång och utdragen strid mellan farbror Frost och gumman Tö. "Visst gör det ont när knoppar brister" skriver Karin Boye i sin dikt. Och det är en oerhört dramatisk händelse när hela naturen ska födas på nytt om man tänker efter. Så liknelsen är nog inte så dum ändå och kanske inte så konstigt heller att det hela inte riktigt hunnit landa i mig ännu.
Men glad är jag och njuter i fulla drag av att våren kom och överraskade på det här sättet! Precis som jag var där på förlossningen när jag insett att jag fått min bebis utan vare sig långdraget värkarbete, mätinstrument eller något annat. Jag hann knappt få av mig jackan så var hon ute. Och tussilagon den bara stod där i diket innan jag fått av mig vare sig mössa eller vinterjacka. Så det kan bli!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar