"Nu kan vi bygga snöhäst och snögubbar och ha det roligt", tänkte jag.
Och roligt hade vi. Jag tror faktiskt att jag hade roligast av alla! Barnsligt lycklig blir man av att krypa på knä i snön och rulla stora snöklot framför sig. Mina grannar på gården däremot, muttrade och tyckte vädret var förfärligt. Jag kunde bara inte se varför. Jag såg ju bara glädje och möjligheter. Dessutom får vi ju uppleva en andra vår nu, när vintern kom tillbaka. Fantastiskt!
Idag hade nästan all snö smält bort. Solen sken och vinden blåste starkt. Jag var lika glad idag.
"Nu kan vi vara ute i solen och barnen kan gräva i sandlådan och leka med allt smältvatten. Dessutom blåser det ju så friskt idag, så tvätten kan jag ju hänga ute och få torr på nolltid. Vilken gåva!", tänkte jag.
Någon tänker kanske nu att jag bara försöker vara klämkäck och överpositiv. Men det är inte så. Jag försöker verkligen på riktigt att se varje dag som en gåva. Tänka att det som den här dagen har att ge mig är en gåva till mig. Det är ju inte jag som väljer vilken gåva jag ska få. Men jag väljer om jag tar emot den i tacksamhet eller om jag står emot den och vägrar att se dess skönhet.
För varje dag har i sig en vacker gåva. Men vi måste ta emot den i tro och tacksamhet för att se det. Min Fader Gud ser ju på mig som sitt barn och jag vet att han alltid är med mig varje dag. Varje dag redo att fatta min hand. Om jag vill ta den.
För valet är mitt, om jag ska ta hans hand och våga lita på att hans nåd ska fylla min dag, hur den än kommer att se ut.
"Din nåd är mig nog!" är det första jag tänker på morgonen när jag vaknar.
Frestas jag tänka:
"Åh vad jag är trött, hur ska jag orka idag?"
Ringer de små orden i mitt hjärta:
"Min nåd är dig nog!"
Och jag har erfarit att det är så. Varje dag som jag tagit min Faders hand och sagt i mitt hjärta:
"Din nåd är mig nog!"
Har dagen blivit förunderligt fylld av frid. Det kan utifrån sett ut som en tuff och omöjlig dag, men inom mig har friden regerat och på ett förunderligt sätt har jag blivit buren igenom min dag utan att sårats eller besvärats av dess motigheter.
Jag försöker inte låta banal nu. Visst vet jag att livet kan innehålla dagar av oerhörd smärta. Sorg, sjukdom och död. Men till och med då, ja särskilt då, vill Gud ta vår hand och säga:
"Min nåd är dig nog!"
Och faktum är att jag inte lärt mig det här jag skriver om, när jag varit lycklig och sorglös. Nej, detta lärde mig min Gud under den mörkaste tiden av mitt liv. Tiden då jag led av depression och ångestattacker. Det var när min egen kraft tog helt slut, som jag lärde mig att sträcka mina händer uppåt mot min Fader i himlen och be om hans hjälp. Det var då han lärde mig att hans nåd är mig nog!
Och jag tror det är därför jag fått nåden att se varje dag som en gåva. Egentligen borde väl också jag ha tyckt att vädret var förfärligt igår. Jag kunde ju märkt att himlen var grå och luften fylld av blaskigt regn. Men jag märkte det inte. Blev uppriktig förvånad när någon påpekade det.
Hans nåd gav mig förmågan att bara se det vackra och goda. Att se dagen som en sällsam gåva!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar