Nej nu tror jag nästan att jag spricker!

Hela natten har det stormat. Vinden har dundrat och fått fönstren i vårt hus att dallra. Ett av badrumsfönstren som någon glömt att stänga riktig, blåste upp och rev ner några glaslyktor med en smäll! Kunde inte sova så bra i allt detta, men tyckte ändå om det på något vis. Det var väder med besked! Inte det intetsägande ruggiga grå bara, med den svaga men pinande vinden som går genom märg och ben, som legat över oss i dagar.

Och se nu på morgonen vad stormen åstadkommit! En klarblå himmel där solen får lysa i all sin kraft! Allt det tunga grå är bortjagat från bygden och jag känner livet inom mig!

Jag går ut till fårhagen med hundarna och sätter mig ner bland fjolårslöv, mossa och kvistar. Vinden har lugnat sig, men sveper ännu friskt genom torkat gräs och kammar mina små hundars yviga päls där de springer runt med nosarna sökande i marken. Solen, den ljuvliga livgivande solen, strålar mot mitt vinterbleka ansikte och värmer mina frusna fingrar som skriver. En talgoxe sjunger högt och klart som en finstämd flöjt borta i skogen. Känner en så sällsam lycka.

Reser mig upp och börjar gå hemåt när kylan ändå lyckas tränga igenom. På vägen möter jag min äldsta dotter som kommer skuttande genom det höga gula gräset med det blonda håret flygande i vinden. Jag tänker att hon påminner om ett av barnen Ingalls i Det lilla huset på prärien. Solen värmer förunderligt skönt där vi går tillsammans. Vi går mot skogskojan där Lilla L leker med ett par kompisar. Rosiga kinder och glada tillrop möter oss när vi kommer fram. Jag hjälper dem lite med kojan till deras stora lycka. Men lyckan är min! Vårvindar, sol och barn som leker i skogen. Allt är så underbart.

Jag får kraft att gå in och ta itu med städningen. En tvätt ska hängas. Kommer på att jag ju kan hänga lakanen ute! Far runt och röjer med musik som upphöjer Skaparen av allt det sköna. Sjunger med och städar. Det är nästan mer än jag orkar, lite nedsatt som jag är av en förkylning som bråkat med mig under veckan. Men jag motar frustrationen i dörren när den kommer smygande och får kraft att vårstäda vårt sovrum. Jag menar dra fram alla möbler och knäskura med såpa! Ut med endel kläder och sängkläder på vädring i vårvädret. Det känns så härligt att äntligen få det gjort.

Med lite övertalning gör Jojjan under tiden i ordning lunchen till mig och flickorna och sen cyklar vi till biblioteket. Jag lånar en ny hög med härliga böcker och känner mig rik. Väl hemma igen är solen fortfarande varm.

Slår mig för första gången i år ner ute på altanen med min kaffekopp. Det är så varmt att jag måste öppna jackan. Flickorna hoppar som kalvar på studsmattan. Deras leenden stålar ikapp med solen. Ögon lika blå som skyn glittrar. Nej, nu tror jag snart att jag spricker. Visst kan det ännu komma vinterkyla och bakslag. Det vet jag nog. Men idag är det vår och det får mig att vilja rusa till skogen igen och häva upp mitt vårskrik!