Läsa kärleksbrev till morgonkaffet

I morse när jag vinkat av skolbarnen och satt kvar med min kaffekopp vid köksbordet, kände jag mig så där lite ynklig och behövande. Hade vaknat med halsont och kände mig allmänt risig och trött. Jag bläddrade förstrött i en tidning, men kände att det jag skulle behöva var att läsa ett kärleksbrev. Ord från någon som känner mig utan och innan och som ändå älskar mig precis som den jag är. Några ord av uppmuntran och kärlek att styrka mig med inför min arbetsdag. Tänk så skönt det skulle kännas. Som en varm kram.

Då kom jag på att jag ju hade ett sånt brev till hands. Jag gick och hämtade min bibel och kände att här är ju orden jag behöver. Här är ord från en som älskar mig gränslöst och alltid tror på mig, hur eländig jag än kan vara. Tänk att jag ständigt och jämt får läsa hans kärleksbrev till mig. Och varje gång är orden som nya och talar mildt och kärleksfullt rakt in i mitt törstande hjärta. Det är förunderligt. Lyssna bara till dessa hans ord:

HERRE, du utrannsakar mig

och känner mig.

Om jag sitter eller står, vet du det,

du förstår mina tankar

fjärran ifrån.

Om jag går eller ligger,

utforskar du det,

med alla mina vägar

är du förtrogen.

Innan ett ord är på min tunga,
vet du, HERRE, allt om det.

Du omsluter mig på alla sidor

och håller mig i din hand.

En sådan kunskap

är mig alltför underbar,

den är så hög

att jag ej kan förstå den.

Vart skall jag gå för din Ande,

vart skall jag fly för ditt ansikte?

Om jag far upp till himlen,

är du där,

bäddar jag åt mig i dödsriket,

är du där.
Tar jag morgonrodnadens vingar,

gör jag mig en boning

ytterst i havet,

skall också där din hand leda mig

och din högra hand fatta mig.

Om jag säger:

"Må mörker falla över mig

och ljuset bli natt omkring mig",

så är inte mörkret mörkt för dig,

natten skall lysa som dagen

och mörkret vara som ljuset.

Du har skapat mina njurar,

du 

sammanvävde mig
i moderlivet.

Jag tackar dig för att jag

är så underbart skapad.

Ja, underbara är dina verk,

min själ vet det så väl.

Benen i min kropp

var ej osynliga för dig,

när jag formades i det fördolda,

när jag bildades i jordens djup.

Dina ögon såg mig när jag ännu var ett outvecklat foster.

Alla mina dagar blev skrivna

i din bok,

de var bestämda
innan någon av dem

hade kommit.

Hur outgrundliga a är inte

för mig dina tankar, Gud,

hur stor är inte deras mångfald!

Skulle jag räkna dem

är de fler än sandkornen.

När jag vaknar är jag ännu hos dig.

Psaltaren 139:1-18