Löpning i Tomteskogen

Ikväll kom jag äntligen ut på en liten löprunda igen! För ett par, tre veckor sedan bestämde jag mig för att komma igång och springa igen. Jag var ute ungefär varannan dag och ömsom sprang, ömsom gick på slingriga stigar i skogarna häromkring. Höll på mellan 20-30 minuter varje gång. Jag tyckte jag började komma igång och få rutin på det hela. Sprang allt mer och gick mindre. Men då kom en pollenchock! Jag blev helt sänkt och gick på kortisonspray och tabletter i någon vecka. Tung förkylningskänsla i hela kroppen. Så frustrerande! Sedan kom kylan och snön (!). Tråkigt i maj, men jag blev fri från pollenreaktionerna. Så befriande! Men löpningen hade ju runnit ut i sanden.

Idag tog jag dock några rediga spadtag och grävde fram den igen. Löpningen alltså. Cyklade till Tomteskogen som vi kallar den och började först gå raskt och sedan omväxlande springa och gå. Sprang i vanlig ordning lite vilse, men vid det här laget har jag sprungit vilse så många gånger på de där stigarna att jag har ett ganska bra hum om hur jag ska hitta rätt igen. Men jag upphör aldrig att fascineras av hur jag lyckas ta fel stig så ofta. Jag vinnlägger mig verkligen om att noga lägga märke till hur jag springer och hur omgivningarna ser ut. Ändå tar jag fel! Det är tur att jag inte håller till i några sjumilaskogar. Då skulle det kunna gå riktigt illa.

Löpningen kändes ganska bra. Jag har dock uppräckt ett bekymmer med framfotalöpningen. Tekniken inbjuder till att springa fort. Fortare än jag har kondition för. Så mitt träningspass blir lite av ett gäng intervaller med gångpartier emellan. Men det fungerar ju det också. Drömmen är nu att bli så vältränad att jag kan hålla ett helt träningspass i den löpfarten. Då skulle jag känna mig riktigt cool haha.

Men det ligger mycket träning framför för att lyckas med det. Så jag måste, måste bara fortsätta nu! Vill, vill ju vara en springande människa!