söndag 31 augusti 2014

En liten text om att vara förkyld

På småtimmarna vaknade jag och kunde inte somna om. Då tassade jag - efter en bra stunds vridande och vändande - på kalla fötter genom den lilla övervåningen med snedtak och nerför den vita trätrappan till det söta lantliga köket i huset där vi just nu bor. Jag gick vidare in i vardagsrummet - utsökt inrett med gamla och nya saker i vita, beiga, grå och bruna toner i perfekt harmoni - pallrade upp några soffkuddar och satte mig till rätta i den stora mjuka soffan. Lutade mig framåt för att få tag i den ljusbruna pläden som halkat ner. Alldeles tyst var det. Både inne och utomhus. Inte ens fåglarna hade vaknat ännu. Det var mörkt utanför fönstren. Jag drog pläden om mig för att inte frysa i det lite kyliga rummet och skrev en liten text om förkylningen som jag dratts med nu några dagar. En liten text bara för att träna. Här kommer den.

Hon var sjuk. Förkylningen som för tre dagar sedan hade annonserat sin ankomst genom att stoppa ner taggtråd i halsen, hade nu brett ut sig och gjort sig väl hemmastadd i hela hennes kropp. Huvudet föreföll ha tredubblat sin vikt och det kändes som om någon hela tiden hade sina händer ovan på det och tryckte ner det med hela sin tyngd. Ur denna någons spretande fingrar strömmade samtidigt tusentals små, små stickande nålar som spred sig ner över pannan och öronen. Näsan sen, som man vanligtvis inte tänker så mycket på att man har, markerade nu tydligt att den satt mitt i ansiktet! Hon kunde känna hela dess form klart och tydligt då näsborrarna var kompakt fyllda med ogenomträngligt snor och narig och svidande i hela sin längd efter alla hundratals försök att pressa ut åtminstone någon liten droppe och lätta på trycket som hade sitt crescendo i nästippen. Andas genom den var nästan omöjligt och därför fick munnen stå till tjänst och vara konstant halvöppen. Hon andades tungt och blev torr i halsen och om läpparna. Resten av kroppen kändes som om den blivit stoppad ända ut i tårna med en tung geléartad massa. Huden frös medan insidan hettade. Ja, hon mådde så dåligt och kände sig så ynklig och bedrövlig. Och hade hon inte haft en helt förtjusande roman att fly in i, hade hon förfallit till uppgiven gråt och förtvivlan där bland sina klibbiga, sunkiga lakan, medan förkylningen och dess ondskefulla vänner hade hånskrattat åt henne och skruvat åt trycket om henne ännu hårdare. Men som det nu var, blev hon så uppslukad av författarens geniala berättarförmåga och helt salig över språket som var så målande, fyllt med så träffsäkra metaforer att hon gång på gång måste le. Varje mening var så fulländat in till minsta lilla ord att hon kände lycka och eufori där hon halvlåg mot kuddarna i sin säng med boken i sitt knä och inte så mycket märkte av den pågående sjukdomsattacken. Hon kunde riktig se framför sig hur förkylningen och dess lakejer fick stå där snopna med lång näsa när de inte lyckades plåga henne fullt så mycket som de först hade planerat, medan hon själv med glittrande ögon vände sida efter sida i sin förtrollande bok. 

När jag sedan skrivit klart och läst i över en timme i boken som så totalt fångat mig, gick jag tillbaka ut i köket. Jag tittade ut genom de små spröjsade fönsterrutorna och såg att det redan började dagas. Ett vitt brett band av morgondis låg över de ljusbruna fälten. Nästan omärkligt svävande som en tunn rök upp mot den bakomliggande mörka skogen. Jag tog mig lite att äta. Upptäckte till min glädje och lättnad att händerna som tryckt så hårt på mitt huvud nu äntligen hade släppt sitt grepp. Glad över detta tecken på förbättring smög jag uppför trappan, gick med bara fötter över det hemtrevligt knarrande trägolvet tillbaka till sängen utan gavel, men som i stället har ett fönster som vätter ut mot ett hav av lövträd och en bit himmel. Jag kröp ner under täcket - hörde de första småfåglarna kvittra och susa runt bland trädkronorna där utanför - och somnade gott.