fredag 12 september 2014

Mamma tack för att jag fick födas

Sitter här på soffan i husvagnen och läser. Med stora fönster åt tre håll har jag känslan av att nästan sitta mitt ute i naturen. Omgiven av vida brungröna vidder och gulgröna träd. Allt är väldigt stilla. De enda rörelserna är flugornas kretsande ovanför komockorna i kohagen och då och då ett snett regn av gula löv när en bris drar förbi.

Så vänder jag blicken upp mot det gråvita molntäcket och blicken stannar där. Plötsligt ser jag i andanom små, små ofödda bebisar. Fullt utvecklade med fingrar och tår, böjda små armar och ben. Jag ser hur de kom dit, men inte längre. Hur deras liv plötsligt släcktes. De blev berövade sitt liv som skulle ha varit så betydelsefullt och unikt. Aldrig fick någon se deras personlighet. Aldrig fick någon veta vad de hade för talanger. Vilken färg de skulle ha valt på sina kläder. Vilken mat de skulle gillat bäst.

Med ens sköljer en stor sorg över mig. Jag börjar gråta. Tårarna rinner utför mina kinder. Jag gråter för alla de liv som aldrig fick levas. Och en rad ur en sång jag hörde som barn kommer till mig.

"Mamma, tack för att jag fick födas. Många barn får ju inte det. Många barn som lika mig, skulle ha levt sitt eget liv..." 

Mer minns jag inte av texten, men det räcker. Jag blir påmind om att jag varje dag lever för att min mamma lät mig leva. För att hon trots starkt tryck och allvarliga övertalningsförsök från läkare vägrade att göra abort. De hotade henne med att jag högst troligt skulle vara missbildad och värdelös. De försökte tvinga henne till abort.

Men jag fick leva. Jag fick födas och jag var ett fullt normalt, välskapt barn. Jag fick växa upp. Min mamma och pappa fick se min personlighet. De fick snart veta att min favoritfärg var blå och att jag älskade vispad grädde. Så till den grad att jag bara åt den när det var barnkalas.

Jag fick växa upp och bli vuxen. De fick se mig gifta mig och bilda familj. Nu har de fyra barnbarn, även de med unika personligheter och talanger. Ingen av dem hade funnits om mamma inte hade låtit mig leva...

Jag hör alla argument för att min röst är bortkastad om jag röstar på det nya partiet Kristna Värdepartiet - det enda partiet som verkligen står upp för de ofödda barnen. Hur en röst på dem kan stjälpa Alliansen. Men jag kan inte annat. Mot allt sunt förnuft kan jag inte annat. Mitt samvete förbjuder mig att tiga och samtycka till att ofödda barn dödas. På söndag röstar jag för att de ofödda barnen ska få leva.





Inga kommentarer: