Hej då skrivkramp! Hej och välkommen skrivglädje!

Efter en ganska lång svacka har jag äntligen hittat skrivarglädjen igen!

Jag vet ju att jag blir lycklig av att skriva, ändå har jag haft så lätt för att hamna i prestationsångest och därmed skivkramp. När jag satt mig för att skriva en ny början på mitt manus (vilket behövs) eller försökt börja på en ny bokidé jag fick för några år sen, har det bara tagit stopp. Bara för att jag hela tiden i bakhuvudet tänkt att detta är inte bra nog för att ges ut.

Men nu har jag bestämt mig för att kasta all prestation över bord! Bara skriva för att det är roligt och för att de gör mig lycklig. Inte för att sen försöka ge ut det. Bara skriva på och se vad som kommer ut. Bli jag inte nöjd, är det ju bara att kasta och börja på ett nytt dokument. Värre än så är det inte.

Dessutom har jag lärt mig något väldigt värdefullt av Steven King. I sin bok Skriva ratar han allt planerande och strukturerande. Alla trix med intriger och cliffhangers. Han menar att man bara ska börja skriva! Bara rakt upp och ner.

När jag läste det i somras trodde jag först att han skojade. Så kan man väl bara inte göra? Jag tänkte förbryllat på allt planerande och grubblande jag ägnat mig åt för att få ihop historien till mitt manus och kunde inte förstå hur man bara skulle kunna börja skriva utan plan.

Men så när vi var i Spanien behövdes det lite enklare böcker för Lilla L (7) att läsa. I Spanien kunde vi ju inte bara ge oss av till biblioteket för att låna ett gäng. Och utbudet av lätta böcker var väldigt begränsat bland bibliotekets e-böcker och de vi kunde köpa till läsplattan. Så, då bestämde jag mig helt enkelt för att skriva en egen "bok" till henne.

Jag satte mig i skuggan en lördag och bara började. Utan prestige - det var ju bara min dotter som skulle läsa - och utan plan. Och det magiska hände! Boken skrev sig mer eller mindre själv! Mina fingrar bara gick och jag skrev och berättade det som dök upp i mitt huvud. Det var lika spännande för mig att få se vad som skulle hända, som det skulle bli för Lilla L att sen läsa det. Magiskt!

På totalt tre dagar var jag helt klar! Visserligen var ju dettta ett mycket kortare och enklare manus än mitt första, men det förra har å andra sidan tagit fler år att skriva och är inte riktigt klart än...

Nu skriver jag alltså på detta sätt. Utan plan och utan prestige. Under två dagar har jag under ett par timmar suttit i vårsolen med min iPad och skrivit. Och redan har jag fått till två nya kapitel till mitt gamla manus som tidigare varit så trögt att skriva. När jag känner mig klar med det, ska jag bara lägga det åt sidan och äntligen börja på min andra bokidé. Bara skriva! Varje dag för att det är min hobby! Så spännande och roligt det ska bli!

Och vem vet? Håller jag på så här tills jag är sextio sådär, så kanske jag tillslut har blivit så skicklig att något är bra nog att ges ut? Alla är ju överens om att man måste skriva mycket för att bli duktig. På detta prestigelösa sätt kan jag få det att hända!