torsdag 12 november 2015

Min förlossningsberättelse - När Teresa kom till världen

8:e september

Jag har gått över tiden med alla mina fyra barn - som mest 19 dagar - och hade därför ingen förväntan på att vårt femte barn skulle komma förrän tidigast kanske runt den 15:e September, trots att hon var beräknad till den 7:e. Kände heller inte att det var dax på något sätt överhuvudtaget.

Men så kom något som jag identifierade som slemproppen på tisdag eftermiddag och jag blev förundrad och genast lite hoppfull. Jag visste dock att slemproppen kan gå upp till ett par veckor innan förlossningen drar igång. Men ändå fick jag en känsla av att det kanske snart kunde vara dax ändå. Kände att jag gjorde mig mentalt beredd på en förlossning.

9::e september

Natten mot onsdagen vaknade jag vid 1-tiden av någon oförklarlig anledning. Jag har hållit på att vakna på småtimmarna hela sista månaden och tänkte inte mer på det. Gick upp lite och la mig någon timme senare igen. Det blev dock svårt att somna om då jag ideligen stördes av sammandragningar som kändes annorlunda än de förvärkar jag haft länge. Vid 03:30 blev de så starka att jag inte kunde bemästra dem i sängen längre. Jag gick därför ner till köket och satte mig i gungstolen och började slappna av och profylaxandas.

Jag har inför alla mina förlossningar tränat avslappning och profylaxandning enlig Lamaze-metoden som finns att läsa om i boken: "Att föda barn utan smärta". Inför denna förlossning läste jag även boken "Innan du föder" av Anna Wilsby. Den boken gav mig ytterligare tips på hur jag skulle träna innan förlossningen. Bland annat att det är väldigt effektivt att visualisera något att fokusera på under värkarna och andningen. Jag har då som utgångspunkt tänkt att jag sitter lutad mot min man Anthon och att han stryker mig över ansiktet, nacken, över armarna osv. Bara att tänka mig detta har lätt försatt mig i fullständig avslappning, då inget får mig att slappna av så snabbt och lätt som närheten till min man. Jag har även under träningen försökt visualisera olika saker att fokusera på under andningen. Men jag har tyckt att det varit ansträngande och svårt och även andningen har inte alls gått så bra som jag önskat. Jag har dessutom varit väldigt slarvig med träningen och långt ifrån tränat varje dag som man ska för bästa resultat.

Nu satte jag mig dock och började andas mig igenom värkarna med bilden i huvudet av att jag satt lutad mot Anthon och att han strök först över ansikte, över nacken osv. När värken var över tänkte jag mig att han lugnande sa i mitt öra: "Nu kan du bara luta dig mot mig och vila. Nu händer ingenting. Nu bara vilar vi du och jag." Och så satt jag så och vilade mellan varje värk. Fick väldigt effektiv vila mellan värkarna på det sättet. Och till min glädje fungerade nu andningen klockrent genom varje värk. Det som varit så svårt under träningen gick nu som av sig själv. Höll på på detta sätt fram till morgonen, såg det börja ljusna strax efter kl 5 någonstans och efter kl 6 vaknade Joy. Hon undrade vad jag gjorde och när jag sa att jag trodde att förlossningen startat sken hon upp som morgonsolen själv och jag bad henne väcka pappa och tala om det. När maken kom ner, bad jag honom flytta över gungstolen till vardagsrummet så att jag kunde fortsätta ostört medan han gav barnen frukost och skickade iväg dem till skolan.

När jag först började med andningen vid 03:30-tiden var jag inte alls säker på att jag skulle kunna vänta tills barnen kommit iväg till skolan innan vi måste åka in. Så starka upplevde jag värkarna, och med Livas raketförlossning i minnet visste jag ju att förloppet snabbt kunde bli akut. Är glad att jag inte visste då att denna förlossningen skulle bli allt annat än snabb...

Värkarna fortsatte på ungefär samma sätt hela morgonen och kom med c:a 20 minuters mellanrum. Vid 9-tiden ringde vi och förvarnade förlossningen om att vi troligen skulle komma in senare under dagen. Sedan avstannade dock värkarna nästan helt. Men just när jag tänkte att nej det blir nog inget idag, kom en ny värk och höll liv i hoppet. Jag svävade mellan hopp och förtvivlan under dagen, åt lunch med maken och vi drack kaffe i solen, jag sydde lite och andades däremellan mig igenom de värkar som faktiskt kom då och då. Mannen högg ved i det strålande vädret. Vi hade en lugn och fin dag tillsammans. Vid 13-tiden la jag mig och vilade lite och sen satte det fart igen vid kl 14:00. Då blev värkarna plötsligt starkare och kom med först 7 minuters mellanrum, för att sedan gå över till 5 minuter. Någon gång kom de så tätt som 3 minuter och vissa värkar var väldigt starka med mina mått mätt när jag jämför med mina tidigare förlossningar. Och vid 15-tiden kändes det säkrast att åka in till förlossningen. Jag ville ju inte riskera vattenavgång och krystvärkar i bilen som jag gjort med Liva.

Jag hade starka, täta värkar under hela bilresan och när vi kom fram till förlossningen kändes det svårt att ta sig från bilen och in. Vi blev insläppta och visade till ett trist rum där vi skulle vänta på en barnmorska. Jag satt i en stol och mötte värkarna med avslappning och andning, men kände mig illa till mods över att behöva sitta i ett så fult och sterilt rum. En förlossning ska vara vacker och naturlig i min idealistiska föreställning. Kändes också jobbigt att behöva prata med undersköterskan och sedan barnmorskan. Blev störd av deras frågor, att de ville ha en vikt, sätta CTG-bälte och mäta bebisens hjärtljud och så vidare. Klickade inte alls med barnmorskan och ville bara bli lämnad i fred och fortsätta med min grej. Men jag förstod att det bara var att gilla läget och acceptera deras rutiner. Jag var ju väldigt nyfiken på hur mycket öppen jag var och väntade med spänning på undersökningen. Som det kändes utifrån mina tidigare erfarenheter trodde jag nog att jag var nästan fullt öppen. Värkarnas intensitet var av samma slag som när det varit dax att krysta ut de tre senaste barnen. Värkarna stannade dock av nästan helt medan jag låg där på britsen och väntade med CTG-bältet på. Och jag intalade mig själv att inte bli besviken eller känna mig dum om det skulle visa sig vara bara 5 eller 6 cm öppet. Ni kan då säkert förstå min stora bestörtning och besvikelse när barnmorskan efter undersökningen meddelade att jag bara var knappt 4 cm öppen! Hur kunde det vara möjligt?! Jag hade ju haft värkar sedan mitt i natten och på slutet dessutom starka och täta! Barnmorska fick en medlidsam min och såg ut att tänka: "Tycker du det är jobbigt nu, vänta du bara!" Jag kände då att jag ville åka därifrån på en gång. Men barnmorskan insisterade på att vi ändå skulle stanna, då min senaste förlossning varit så snabb. Jag visste då dock instinktivt att det inte skulle bli så denna gång, men lät mig övertalas.

Vi fick ett rum som var lite trevligare än det första och åtminstone hade en fåtölj. Men det var ju fortfarande sjukhus-trist och jag trivdes inte alls. Anthon tyckte dock att vi kunde stanna och titta på en film på mobilen. Värkarna var nästan helt borta nu och det kändes bara fånigt att sitta där tyckte jag. Men okej då. Vi kollar väl på en film då. Vart skulle vi föresten annars åka?

Anthon satte igång filmen och introt började. Men då dök den jobbiga barnmorskan upp igen och sa att hon skulle mäta bebisens hjärtljud. Jaha! Så var det med den lugn och ron! La mig på britsen och kände mig obstinat. Jag ville inte vara här! Och när hon sen sa att hon skulle återkomma om 20 minuter och kolla hjärtljuden igen, fick jag nog och utbrast: "Behövs det verkligen? Vi skulle önska att få vara här i fred, jag blir störd i min avslappning om du ska hålla på att komma in." Men hon sa bara lite osäkert att jo det måste hon, är man inskriven på ett rum, så ska hjärtljuden kollas." Då reste jag mig och sa med tydlighet att då åker vi härifrån! Jag kunde bara inte stå ut med att sitta i det där rummet timme, efter timme med henne rännandes hela tiden! Hon försökte protestera, men jag var så tydlig att hon uppgivet gav upp och sa att håll er i närheten i alla fall då. Vi sa att vi skulle det, tog våra saker och gick!

Så fort vi åkt iväg med bilen kände jag hur jag slappnade av igen och direkt började värkarna med samma intensitet som när vi åkte in. Det var dock jobbigt att behöva sitta i en bil och möta dessa starka värkar och jag blev så störd på all trafik och alla människor överallt. Vi visste inte riktigt vart vi skulle köra, men jag ville bara till en lugn plats där jag i lugn och ro kunde fortsätta med min profylaxandning.

Anthon körde genom stan och stannade i utkanten vid ån. Jag slappnade av och andades och mellan värkarna försökte vi komma fram till hur vi skulle göra nu. Barnen behövde ju någon som tog hand om dem. Just då befann sig tjejerna hemma hos ett par kompisar och killarna var väl påväg hem från skolan. Vi hade ingen barnvaktsplan då vi trott att förlossningen skulle gå ganska fort och Anthon skulle kunna åka hem till barnen efteråt. Nu insåg vi ju dock att detta kunde dra ut väldigt på tiden. Just då kändes allt som förstört och så hopplöst. Sitta i en bil och inte veta vad man ska ta sig till med barnen. Dessutom sprang det ideligen förbi joggare som tittade rakt in i bilen. Jag bröt ihop och grät! Men Anthon började med att ringa sina föräldrar och kolla om de eventuellt skulle kunna komma om vi inte hittade någon lösning. Sedan ringde han kompisarnas mamma och förklarade läget. Hon sa då att hon redan räknat med att de skulle sova över och till och med varit och köpt matsäck till en av tjejerna då de skulle ha friidrottsdag nästa dag. Vilken människa! Vi blev så glada, tacksamma och lättade! När vi ringde ena sonen sa han att han blivit lovad att sova över hos en kompis och vår äldsta son som går i 9:an sa att han kunde vara ensam hemma och då även ta hand om hunden. Så löste sig frågan om barnen på ett fantastiskt sätt. Jag ville dock inte stå kvar där vi var med bilen, så Anthon körde ut ur stan och vi hittade ett tomt och enskilt ställe där vi parkerade. Nu var värkarna väldigt starka och jag kände att jag behövde få vara ensam i bilen för att hitta tillbaka till mitt lugn, mitt fokus och min andning. Så Anthon fick snällt gå ut och gå. Tur för honom att vädret var fint och att det inte regnade...

När han gått grät jag igen. Allt kändes så eländigt. Och värkarna var svåra att bemästra. Jag ropade gråtande ut till Gud om hjälp i min förtvivlan. Och då kom hjälpen från ovan! Snabbt blev jag lugn och fokuserad igen och den mest underbara bild att fokusera på under värkarna kom till mig:

När nästa värk började såg jag plötsligt framför mig hur jag och Anthon gick hand i hand ut i vattnet vid Djäknesundet utanför Karlsborg - en otroligt vacker badplats med kristallklart vatten och bergsklippor som omger sundet på båda sidor. Jag andades djupt och långsamt. När värken sen sakta ökade i styrka såg jag oss dyka ner till höger och likt delfiner snabbt simma upp och ner mot bergsklippan. Jag såg även leende delfiner hoppa med oss i vattnet och började andas lite snabbare. När sen värken stegrade sig ytterligare såg jag oss klättra upp, upp för klippan i samma takt som värken steg. Allt snabbare och ytligare andning. Och när den kom till sin kulmen såg jag oss kasta oss ut högt uppe i den klarblå skyn och flyga med en massa vita fåglar fram och tillbaka, fram och tillbaka i rader som steg högre. Jag andades ytterst snabbt och ytligt. När värken vände och sakta började dala, flög vi tillbaka med den första radens vita fåglar till klippan och började klättra ner igen i takt med värken. Andningen anpassades vartefter. Vid bergsklippans fot dök vi i vattnet och tog djupa andetag mellan simtagen. Djupa, lugna andetag. Den där sköna känslan när man en het dag tar ett djupt andetag och dyker ner i underbart svalkande vatten och så upp igen och så ner igen in till stranden.

Denna bild hjälpte mig oerhört! Genast blev värkarna så mycket lättare att andas sig igenom. Och när de var som intensivast där uppe på toppen hade jag ändå en härlig frihetskänsla av att flyga i den blå skyn. Jag tror till och med att jag log ibland för att det var så vackert där uppe. Fantasins kraft är stor! När det var riktigt långa toppar såg jag också Jesus le mot mig där uppifrån skyn. Och faktiskt hans mor Maria också! Två varma leenden som peppade och uppmuntrade mig!  Jag fokuserade på Jesu leende ansikte tills värken började dala igen. Jag ger all ära till Gud för denna suveräna bild att hålla mig till!

På detta sätt andades jag mig igenom värk, efter värk i kanske två timmar. Anthon fick lov att komma tillbaka in i bilen när jag hittat mitt fokus igen och satt och gjorde något på sin mobil. Jag brydde mig inte. Han fick göra vad han ville, jag var bara så inne i min egen fokusering.

Framåt kanske 19:30, jag har inte så bra koll på tiden här, tyckte Anthon att vi skulle köra närmare sjukhuset igen och även få oss något att äta. Jag kände mig lite störd över detta, men höll motvilligt med. Förstod att det nog var klokt, även om det kändes jobbigt att behöva åka i den skakiga bilen under värkarna. Det gick dock rätt bra tack vare den suveräna bilden av vattnet och klippan och skyn jag hade att fokusera på.

Anthon svängde i stan in på McDonalds drive in. Där var det inte så kul att möta värkar och andas med massa folk runt om. Just när Anthon skulle beställa kom en riktigt stark värk med lång kulmen och jag andades och andades där uppe i skyn, men kunde samtidigt inte låta bli att tänka lite på vad kassörskan måste tänka. Men det kunde jag ju inte ta hänsyn till. Fortsatte med min grej.

Vi åkte till förlossningens parkering och ställde oss där. Jag ville ännu inte gå in på förlossningen igen, men samtidigt vara nära om det skulle bli nära till födsel. Så där stod vi i ett par, tre timmar på parkeringen. Jag försökte äta några kycklingnuggets mellan värkarna, men hade ingen vidare aptit och hann bara ta två eller tre små tuggor innan nästa värk startade. Jag tvingade dock i mig några för att ha lite bränsle i kroppen för resten av förlossningen. Måste säga att det kändes ganska tröstlöst att ta värk efter värk där i bilen utan att uppleva några slags framsteg. Vid kanske kl 21 nånstans, upplevde jag att värkarna slutat tillta i styrka. Nu låg de på ungefär samma nivå, varvade med några lite lättare emellanåt. Tänkte då att jag borde ha passerat 7 cm, då jag läst att värkarna är som starkast då. Fortsatte att andas, andas. Blev så tröttsamt till slut! Varje värk krävde fullt fokus och var ansträngande om än hanterbar. Tillslut kände jag mig så trött på det hela och var bara tvungen att få miljöombyte. Vi gick därför ur bilen och jag fortsatte värkarbetet på gräsmattan utanför bilen. Den svala septemberluften gav mig lite ny energi och det var också skönt att vara uppe och gå lite. Jag hade dock först svårt att hitta en bra position att möta värkarna i, men sen kom vi på hur vi skulle göra. När en värk kom, ställde sig Anthon nedanför kanten vid parkeringen och jag stod uppe på gräsmattan och hängde mig om halsen på honom. På så sätt kunde jag slappna av stående. Jag gjorde också sambarörelser med höfterna för att på så sätt hjälpa bebisen att rotera ner i bäckenet. Mellan värkarna (någon minut bara) gick jag av och ann på gräsmattan. Sen snabbt runt Anthons hals igen när en värk var i antågande. Kändes så skönt att vila mot Anthons varma kropp och vi hittade ett riktigt bra teamwork här. Det kändes fint.

Tillslut kände jag dock att jag inte orkade stå mer. Jag var så trött, trött, trött! Hade ju varit vaken sedan 1-tiden föregående natt. Och så haft ett värkarbete allt sedan dess. Nu började kroppen få nog. Så vid 22:20 bestämde jag att ändå gå in på förlossningen. Såg framför mig en sjukhussäng att få lägga mig ner i. Och det gjorde jag också så snart vi kom in i det där tråkiga mottagningsrummet igen. Men nu var jag för trött för att bry mig om fulheten. Var bara så skönt att få lägga sig ner! Just då kände jag bara för att sova! Jag skulle ha gett mycket för att få pausa förlossningen och fortsätta nästa morgon istället. Men så fungerar det ju tyvärr inte...

När barnmorskan kom in kände jag bara efter några sekunder att jag klickade perfekt med henne! Vi hittade genast ett samförstånd och hon var så enkel, naturlig och självklar i sin roll. När hon undersökte mig, konstaterade hon att jag var öppen mellan 7-8 cm och hon berömde mig för ett väl utfört värkarbete. Kände mig lite uppmuntrad av hennes vänliga ord. Men jag lät henne förstå hur less och uppgiven jag kände mig över att det gått så långsamt framåt och sa att jag börjat misströsta om att det någonsin skulle bli någon bebis. "Det ska du inte göra!" sa hon trosvisst och tog fram den obligatoriska vita helknäppta bomullsrocken och nättrosorna som vi alla som fött barn känner så väl till. Sen fick jag åka liggande i sängen i till vårt rum.

Nu var klockan runt 23 och jag låg där i sängen och mötte värkar. Trött och lite uppgivet, men jag gjorde det. Tiden gick och när barnmorskan undersökte mig igen hade nästan ingenting hänt! Fortfarande runt 8 cm öppen. Var för trött för att riktigt känna mig upprörd över det. Jag var redan så trött och hade liksom fått föreställningen att jag hamnat i en evig bubbla av värkarbete som aldrig tog slut. Andes och slappnade av, andades och slappnade av. Trött, trött, trött. Så skönt dock att få ligga i sängen. Men det tyckte inte barnmorskan jag skulle fortsätta med i evighet. Så när fortfarande inget hänt efter ytterligare 40 minuter eller något sådant fick hon mig vänligt men bestämt att sätta mig i en fåtölj i stället och uppmanade mig att stå upp mellan värkarna. De drog in en gåvagn eller vad det heter att hänga mig emot, men jag ville mycket hellre hänga runt Anthons hals som jag gjort ute på parkeringen. Så det gjorde jag och jag sambadansade och hade mig för att få den lilla busungen att rotera ner. Det hade hon nämligen inte gjort än! När en värk var i antågande skyndade jag mig att sätta mig i fåtöljen och andas mig igenom och sen upp runt Anthons hals igen. Gjorde allt detta nästan som i dvala nu. Obeskrivligt trött! Ville bara sova!

10:e sept

Någon gång senare fick jag sätta mig på huk med Anthon bakom mig i någon konstig liten stol. Detta skulle hjälpa barnet att komma ner. Ganska obekvämt, men det gick att slappna av tack vare att jag lutade mig mot Anthon. Men sen tyckte barnmorskan att jag skulle gå på toaletten. Jag gjorde motvilligt det, rädd som jag var att en läskig värk skulle komma just när jag gick och inte hade något att luta mig mot. För varje värk var fortfarande kraftig och svår att bemästra, men det gick tack vare avslappningen och andningen. Men när jag kom till toaletten kom en värk som var djuriskt stark, jag försökte förtvivlat andas och slappna av, men den kom emot mig som en best och slog ner mig. Jag tappade helt kontrollen! Skyndade mig i smärtor till sängen och befann mig i ett töcken av smärtor. Kunde inte längre slappna av alls och bara skrek rakt ut! Jag trodde på riktigt att denna förlossning aldrig skulle ta slut och nu orkade jag inte mer och befann mig i ett fasansfullt inferno av smärta!

Barnmorskan undersökte mig mitt i mitt skrikande och nu var jag helt plötsligt fullt öppen och krystvärkarna satte igång! Men vid detta laget var jag totalt slut och kunde inte glädja mig. Men med Anthons hjälp lyckade jag återta kontrollen och började andas igen när krystvärkarna kom. Anthon hjälpte mig sedan vila när den ebbade ut. Jag visste inte själv. Utan Anthons stöd här hade det hela blivit förfärligt. Men nu jobbade vi som ett team igen och jag krystade och tog i enligt tekniken jag övat under graviditeten. Barnmorskan och undersköterskan hejade på och tyckte jag var så duktig. "Mera, mera!" "Lite till!" "Braaa!" "Åh vad du är stark!" Men jag fattade ingenting! Om jag nu var så starkt, varför kom det inte nån bebis?!

Höll på så här i några omgångar. Barnmorskan var tydligen jätteglad och nöjd, men jag fattade som sagt ingenting. Men så tillslut hörde jag henne säga att hon såg en massa hår! Och då var det inte långt kvar. Några minuter senare stod klockan på 01:40 och då kom hon ÄNTLIGEN ut och jag fick upp en liten parvel med massor av hår och nyfiket plirande ögon på mitt bröst. Hon började genast suga och jag bara kände mig så lättad att det hela äntligen var över! Kunde inte riktigt glädja mig och ta in min lilla bebis på en gång. Var bara SÅ slut! Men jag höll om henne och började sakta fatta att hon var här. Vår lilla Teresa. Nu skulle inga värkar komma mer -  efterbördsvärkarna såklart - men de räknade jag inte. Nu skulle jag få vila! Efterbörden kom och moderkakan var hel och fin och jag hade varken brustit eller spruckit! Underbart! Allt hade gått bra och jag hade en välskapt liten fantastiskt sött bebis på min mage!

När vi senare kommit in på rummet vi skulle sova i under natten, förklarade Anthon slutskedet av förlossningen. Jag kände mig förtvivlad över att jag tappat kontrollen och fått så ont. Det hade varit så otäckt! Men han förklarade att från att jag tappade kontrollen tills hon var född hade det bara gått 20 minuter och att jag fått tillbaka kontrollen bara efter 5 minuter. Att krystningen tog så lång tid som jag uppfattade det hade berott på att när första krystvärkarna kom låg Teresa fortfarande högt upp i bäckenet. Och jag hade alltså först varit tvungen att krysta ner henne, så att hon roterade ner i kanalen och först när hon var framme krysta ut henne! Detta hade jag inte alls förstått. Nu förstod jag. Och Anthon kunde också hjälpa mig att känna mig glad och nöjd med min förlossning trots de fasansfulla 5 minuterna jag tyckt var så hemska. Trots allt hade ju förlossningen pågått i över ett dygn och bara fem minuter kändes hemska. Han hjälpte mig att sätta det i perspektiv. Och jag kunde inse det. Jag ger all ära till Gud att jag kunde behålla fokus nästan hela tiden och jag ger äran till Gud för den där bilden av vattnet, klippan och fåglarna i skyn. Upplevde att jag var buren under hela förlossningen! Jag är övertygad om att jag inte hade klarat av att behålla fokus och avslappning ett helt dygn utan denna min Guds hjälp! Tack Gud för din hjälp och tack för att vi fått Teresa! Glädjen är obeskrivlig!