fredag 13 januari 2017

Vad kan man göra med en ettåring?


Barn i ettårsåldern är fulla av energi, nyfikenhet och upptäckarlust. De vill lära sig allt om sin omvärld och deras hjärnor är som svampar som bara suger in alla nya erfarenheter. Och det är i det kärleksfulla samspelet med sin förälder som inlärningen kan blomstra.

Att ha roliga och meningsfulla saker att göra med sin ettåring är därför något som både barn och förälder har allt att vinna på.

Varje dag har jag privilegiet att få vara med en sådan här fantastisk liten person och jag tänkte därför börja dela med mig lite av det vi gör tillsammans.

Först ut är en väldigt enkel men omåttligt populär sysselsättning. Leka med vatten! Jag brukar ta fram några bunkar, någon gryta, en visp, en sked och kanske någon liten kanna. Sen häller jag lite vatten i botten på de olika kärlen och uppmuntrar Lilla T (16 månader) att börja leka. Första gången vi gjorde detta visade jag hur hon kunde hälla vattnet mellan de olika kärlen. Vispa, plaska, ösa med skeden. Dricka lite vatten med en tesked. Visst blir det lite vatten på golvet, men då har jag en trasa till hands och bara torkar upp direkt. Köksgolvet får ju på så vis lite rengöring på kuppen. Hela tiden pratar jag med Lilla T om vad hon gör. Jag leker och låtsas med henne att vi lagar mat. Hon lär sig nya ord, får nya erfarenheter med vatten, får nya kopplingar i hjärnan som handlar om att fantisera och har fantastiskt roligt hela tiden! Detta är också en aktivitet hon kan vara nöjd med själv en lite längre stund.

Ikväll visade Lilla T att hon snappat upp det där med att torka golvet med en trasa. Hon hittade en fuktig trasa som någon hängt på en krok hon nådde. Den tog hon ner och så bredde hon omsorgsfullt ut trasan slätt på golvet och la sig på alla fyra och började torka köksgolvet! Hon rättade till trasan då och då. Rätt som det var tittade hon upp, sköt trasan så långt framför sig så att hon hamnade på magen och log lyckligt mot mig med hela ansiktet! Ljuvliga lilla unge!

onsdag 11 januari 2017

Att amma en ettåring

Jag måste bara få berätta hur fantastiskt det är att amma en ettåring! De flesta tänker nog på helamning av bebis under sex månader med allt vad det innebär, när de hör ordet amning. Det kan kännas intensivt att vara den som ska tillgodose bebisens hela näringsbehov, brösten kanske både ömmar och läcker och att amma en liten bebis tar mycket tid och tålamod.

Men att amma en ettåring är något helt annat! Jag ser faktiskt bara fördelar och det blir så mycket lättare att vara mamma till en ettåring när man ammar.

Alla som haft en ettåring vet hur intensivt det är. Allt ska undersökas, allt ska i munnen, ständig passning för att den lilla inte ska skada sig, ständiga utryckningar för att den lilla inte ska hälla ut syltburken eller rasera ett legobygge. Eller så är det kläng i benen och en liten som bara vill vara i famnen men inte har lust att sitta stilla i knät när mamma vill få en liten rast och dricka kaffe.

Då finns amningen där som en skänk från ovan! Vid frukosten till exempel. Lilla T 16 månader äter yoghurt och kladdar en liten stund, sen puttas tallrik och sked med besked bort och Lilla T ställer sig upp i matstolen. Bara att kvickt överge sin egen frukost och ta hand om kladdiga händer och mun innan halva huset fått sin beskärda del. Där och då kunde lugnet vara över på fem minuter. Men då kommer den välsignade amningen till min räddning. Lilla T kommer fram till mig där jag satt mig vid min frukost igen och säger med den sötaste lilla rösten i världen: "Amma?!"

Så sätter jag henne i knät och fortsätter min frukost och kan även dricka kaffe i lugn och ro medan Lilla T ammar förnöjt och stilla. Fantastiskt!

Sen under dagen är det ju full rulle förstås. Men då och då vill Lilla T amma en stund och då får man den där välbehövliga vilopausen. Jag kan läsa lite, skriva lite på datorn, luta mig tillbaka i gungstolen framför brasan och sluta ögonen en stund, eller låta mina ögon möta hennes och känna den innerliga gemenskapen mellan oss två. Eller så ramlar hon och slår sig. Lite amning vänder tårar till solsken igen. Eller så är hon trött och gnällig framåt eftermiddagen när man själv också är trött men ändå måste laga middag till sin familj. Då knyter jag upp henne på höften i min Mejtai (ett rektangulärt bärdon i tyg) och låter henne amma och gosa medan jag tar i tu med middagen. I stället för gnäll och frustration lägger sig lugnet och friden i köket. Trötta och lättirriterade jag fylls av en massa lugn och ro-hormoner och blir en mild och snäll mamma. Lilla T ömsom ammar, ömsom tittar på vad mamma gör och får även hjälpa till att röra med en egen slev i grytan. Hon fixar hela grejen själv, medan jag kan ha båda händerna fria till matlagningen. Och det hela är underbart mysigt dessutom som ni kan förstå.

När man ammar en ettåring blir amningen först och främst en gosig bonus till den vanliga maten. Hur mycket eller lite hon får i sig behöver man inte skänka en tanke ens. Samtidigt är amningen en stor trygghet att ha när barnet av en eller annan anledning äter dåligt. När Lilla T var supersjuk i början av advent, åt hon ingen mat alls på tre, fyra dagar. Men amma det gjorde hon! På så vis kunde jag känna mig lugn för att hon fick i sig all näring och vätska hon behövde ändå. Dessutom är amningsmjölken så finurligt skapad att den blir rena medicinen för barnet när det är sjukt. Min kropp läser på något sätt av vilken infektion Lilla T har och så anpassar sig mjölken och blir perfekt designad för Lilla T:s sjuka kropp. En ovärderlig tillgång! Och en ovärderlig tröst och lindring från feber, hostattacker, halsont och snor för Lilla T.

Det är också enormt praktiskt att alltid ha med sig ett näringsrikt, smidigt, uppvärmt och okladdigt mellanmål när man är ute och far. Under bilresor kan jag sitta fastspänd bredvid Lilla T som sitter fastspänd i bilstolen och amma när hon tröttnat på att sitta fast. Hjälper henne att slappna av och somna. Gör långa bilresor med en ettåring lite lättare. Det blir inte heller så kinkigt att se till att äta lagad mat på rätt tider. Amningen finns ju med hela tiden och så kan Lilla T äta vanliga maten när vi andra ska äta. Inget bökande med att ta med speciell mat till henne och värma och ha sig.

Förutom alla dessa praktiska fördelar finns det en lång rad hälsofördelar för både mamman och barnet! Ska inte gå in på dessa här, känner inte ens till alla. Men börjar man studera detta ämne blir man fascinerad över hur fantastisk och genial amningen faktiskt är! Svårt att inte se Guds kärleksfulla hand bakom allt detta! Titta t ex på den här artikeln.

Jag ammar Lilla T fritt. Det innebär att hon i stort sett får amma när hon vill med några undantag. Detta är något som känns fullkomligt naturligt och som det ska vara för mig. Säger jag nej till exempel för att vi snart ska äta eller för att det inte passar just då, accepterar hon det ganska bra. När vi slutade nattamma (igen!) för någon månad sedan hade maken riktigt roligt åt oss. Hon vaknade och sa: "Amma!" Jag svarade sömnigt: "Sova." Och så höll vi på tills hon gav sig. När hon vaknar nu brukar det oftast räcka med ett litet:"Nej, sova!" så accepterar hon det och tystnar och somnar om.

Amningen är något som både jag och Lilla T njuter av och vi har inte några planer på att sluta på länge än. Varför skulle vi vilja det föresten, så fantastiskt och bra som detta är på alla sätt och vis?!



lördag 7 januari 2017

Min blogg blir äntligen en bok

Jag fick en jättefin julklapp av min man i år. Han överraskade mig med att jag ska få göra min blogg till en bok! Detta har jag själv tänkt på att göra under flera år. En blogg på nätet skulle ju en vacker dag kunna försvinna och därmed år av dokumentation av mina barns uppväxt och vår familjs liv tillsammans. Det får ju bara inte ske har jag tänkt, men aldrig har jag kommit till skott att göra slag i saken. 

Men nu har alltså min älskade make beställt och förberett så att allt jag behöver göra är att gå igenom bloggen för att se vilka inlägg jag vill ha med så fixar han resten. Detta gör jag nu därför med stor förtjusning under alla mina lediga stunder.

Och så fantastiskt roligt det är! Vilken upplevelse att få läsa om vårt liv när våra stora barn var små. Ja Lilla L som nu är nio år, var ju inte ens född när jag började blogga. Och jag gråter och skrattar och ler och torkar en tår om vart annat när jag läser. För jag ser ju hur en röd tråd träder fram igenom alla småbarnsåren i vårt liv. Den tråden är Guds stora omsorg! Hela tiden har han varit vid min sida så nära, så nära. Jag ser det underbart vackra i barndomens alla faser. Och jag ser kärleken. Kärleken man får från sina barn, kärleken som väller ur modershjärtat, kärleken mellan man och fru. Ja ett kärlekens mysterium är familjen.

Jag skriver mycket om hur trött och sliten jag är, ständigt är jag förkyld, ständigt har jag barn som stör min nattsömn, ständigt är jag svag och behövande mitt i min stora familj med så många behov. Men mitt i allt ser jag så tydligt att Gud tidigt gav mig nåden att i min stora svaghet vända mig till honom. Jag blir mitt i vardagens bekymmer påmind att läsa några rader i min Bibel. Stanna upp och stilla be en liten bön om vägledning och hjälp. Och genast har den Gudomliga hjälpen kommit och burit denna lilla svaga mamma och hjälpt henne att dag för dag skapa en fin barndom för sina barn.

Jag märker också hur jag genom mitt skrivande har kunnat se det sköna och vackra i allt det vardagliga som på ytan först verkade bara slitsamt, grått och meningslöst.

"Allt har han gjort skönt för sin tid, ja, han har ock lagt evigheten i människornas hjärtan, dock så, att de icke förmå att till fullo, ifrån begynnelsen intill änden, fatta det verk som Gud har gjort." står det i Predikaren 3:11

Och precis det blir så tydligt för mig när jag läser inlägg efter inlägg. Vårt liv har verkligen inte alltid varit lätt! Ständigt har det funnits problem, svårigheter och lidanden. Ja så är det ju fortfarande. Men mitt i allt detta har Guds nåd och kärlek blivit så tydlig. Det svåra har han gjort vackert och skönt! I varje tid finns det skönhet. I varje år, i varje dag, i varje ögonblick!

Nu har de fyra som då var små blivit ganska stora. Boppo är sexton, Nonno är fjorton, Jojjan fyller tolv på måndag och Lilla L fyllde nyligen nio. Men så har vi ju fått en helt ny liten stjärna i familjen också; Teresa som i dagarna blir 16 månader. Jag känner nu att det vore synd att inte fortsätta blogga om familjelivet på det där härliga viset även under hennes uppväxt. Vi har ju ett fantastiskt dynamiskt familjeliv även nu, om än helt annorlunda än för tio år sen. Skrivandet ger mig glädje och att sedan få läsa det ger mig också glädje. Makena som bloggen heter betyder också så passande glädje. Så mer glädje ska det bli under detta nya år har jag tänkt!

Men först ska jag nu bli klar med att gå igenom alla inläggen som redan finns. Så att boken kan bli klar och så småningom dimpa ner i postlådan. Tänk så roligt det kommer att bli för både mig och barnen och maken att bläddra bland alla dessa berättelser om oss själva sen!



söndag 1 januari 2017

Varför vill de inte ha en mamma?

Ja, precis så sa en katolsk vän till mig när jag försökte förklara varför protestanter har det så svårt med Katolska kyrkans syn på jungfru Maria. Och hon såg ut som ett levande frågetecken ju mer jag försökte förklara. Jag insåg snart att för en katolik är det helt obegripligt att det skulle vara att häda eller göra något annat fel när man vänder sig till sin andliga mor Maria.

Jag börjar mer och mer förstå varför.

När jag för snart tre år sen började närma mig den katolska tron, var det faktiskt Maria som först föll på plats för mig bland alla för protestanter knepiga lärofrågor. Jag läste till att börja med Wilfrid Stinissens bok "Maria i Bibeln - i vårt liv". Jag läste i bön och med ett öppet hjärta. Somligt var lätt att förstå, annat svårare. Men genom läsningen upplevde jag tydligt att Den helige Ande var med mig och påminde mig om olika bibelord och bekräftade inombords att det jag läste om Maria var sant.

Men ändå var det med stor bävan jag gjorde mina första trevande närmanden till Maria. Och jag bad innerligt till Gud att förlåta mig om jag gjorde fel i att tala med henne. Men jag upplevde bara frid. Och jag upplevde så småningom att jag fått en mamma! En mamma att krypa upp i knät hos när jag behövde tröst. En mamma att be om hjälp i vardagens bekymmer. En mamma att lämna över tunga böneämnen till. Jag såg att jag verkligen fick vara hennes lilla barn. Precis som mina barn ibland behöver mammas knä och famn, behöver jag min andliga mor Marias famn.

Men räcker det inte med Jesus, hör jag alla mina kristna vänner, släktingar och bekanta invända högljutt! Varför räcker det inte med Jesus?

Och jo. Visst räcker det med Jesus! Men ändå har jag så förunderligt erfarit att Maria också behövs. Hon har faktiskt blivit ovärderlig för mig på den sista tiden. Jag är själv förundrad. Jag undrar själv varför jag så lätt får bönesvar när jag ber henne att be till min Herre Jesus för olika saker. Jag undrar förundrat över varför det kristna livet har blivit så mycket lättare sedan jag lärde känna Maria? Jag förstår det inte själv. Men tydligt för mig har blivit att Jesus bara ler mot mig och är glad att dela med sig till mig av sin mamma.

Och det blir inte alls så som man som protestant är rädd för; att Maria tar Jesu plats och skymmer honom. Tvärt om! Hon för mig NÄRMARE Jesus! Hennes uppgift är faktiskt att föra människor till sin son. Hon skulle aldrig drömma om att ta uppmärksamheten ifrån honom. Och aldrig gå med på att man tillbad henne! Jag var själv rädd för detta i början. Att det skulle bli att jag började be till Maria i stället för till Jesus. Men så blir det inte! I stället har kärleken till Jesus blivit än mer brinnande i mitt hjärta! Det är liksom ingen motsättningen mellan Jesus och Maria. Utan Maria hjälper mig att älska Jesus mer och förtrösta på honom ännu mer än tidigare.

Det som också är så bra med Maria, är att jag så lätt kan vända mig till henne när jag känner mig trotsig, sur, trött och eländig och inte alls i form för att be. Då tänker jag mig att jag slänger mig i Marias knä och så säger jag. "Be för mig! Hjälp mig att bli mer mild till sinnes, hjälp mig att vara osjälvisk och kärleksfull. Hjälp mig att vara snäll!" Och så försöker jag inte i min egen kraft liksom strama upp mig och bli lite bättre. Nej, jag bara sitter kvar i hennes knä och låter henne be för mig, fylla mig med sin moders kärlek och sen när jag "tankat" klart kan jag hoppa ner från hennes knä och bemöta mina medmänniskor på ett mer moget och kristuslikt sätt. Precis som när min egen lilla flicka är trotsig, sur och arg och jag tar upp henne i min famn och bara är hennes mamma. Som mamma låter jag mitt arga, trotsiga, sura, ledsna barn bara tanka min kärlek utan krav. Och på något förunderligt sätt blir barnet mildare och mer sig själv igen och kan sen springa iväg och bemöta sina syskon och föräldrar på ett mognare och trevligare sätt. Ja på ett mer Kristuslikt sätt faktiskt.

Precis som min varma famn hjälper mitt barn att bli mer sig själv, hjälper Maria mig att bli mer mig själv igen. Bli mer sann människa, bli mer lik sin son Jesus som är sann Gud och sann människa.